kapplopningsbanan.com

När det blir tal om pengar inom galoppsporten väcks många tankar och synpunkter till livs. Prispengar, fördelning, bidrag, bonus och de flesta har en väldigt klar uppfattning om vad som är optimalt för sporten. I regel likställer man vad som är gynnsamt för sig själv med vad som är optimalt för hela galoppsporten. Simsalabim.

Ytterligare ett bevis på detta får vi på lördag i samband med SG Höstmötet då SGS motionerar om att prissummafördelningen mellan olika typer av löpningar ska utredas igen. Utan att veta något om detta så kan jag nästan gå ed på att det innebär att man vill driva frågan ”mer till de sämre hästarna”. Man behöver ju bara läsa tränarstatistiken för året för att inse bakgrunden till förslaget. Att både norrmän och danskar numera ofta är bättre på galopp än vi svenskar gör inte det hela bättre. Om man inte tror på att man kan bli bättre och utvecklas själv så kan man ju alltid försämra för de redan framgångsrika, ett ganska vanligt trick som har alla förutsättningar att hämma utvecklingen. Vi återkommer till detta.

Denna typ av diskussioner, att omfördela prispengar till de ”sämres” fördel, förekommer ju på många ställen i världen, dock säkert betydligt mindre frekvent än i Sverige där det förefaller som en ständigt pågående historia. För en tid sedan hade debatten även nått England där fokus hade koncentrerats på att det är ”synd” om de små tränarna. Mark Johnston avväpnade mycket när han sa ”det är väl ingen/inget som hindrar en liten tränare att bli större”. Fri och öppen konkurrens är ibland tuff och hänsynslös. Detta oavsett om man är galopptränare, konstnär, snickare eller bilhandlare. Har du för få kunder och dessutom problem att ta tillräckligt betalt av dessa så kanske du ska fundera på att göra något annat i livet. Jag noterar att vi idag har mer än 50 professionella tränare och 400 (?) hästar i professionell träning. Få ihop den ekvationen om ni kan! Det kan låta hårt men SG kan inte, och ska absolut inte, med användning av prispengarfördelningen ta något försörjningsansvar för de aktiva.

Från ax till limpa

Om man försöker följa ekonomin från ”början” av en galopphästkarriär så börjar vi med uppfödningen. Obs! Jag använder siffror som jag tror i stora drag bör vara relevanta. Även om man kanske med fog i vissa fall kan hävda motsatsen så borde storleksordningarna vara representativ.

En uppfödare som är ”rimligt” kommersiell ska sälja en åring efter en hingst som kostat ”20-30 000” att betäcka med. Stoet är inköpt för 50 000 kr. Lågt räknat så är nivån 150 000 kronor sannolikt minimum för en noll affär. Förmodligen ligger den högre men låt oss använda denna siffra. Graden av ”kommersialism” är ju väldigt olika för olika uppfödare. En första fråga blir ju varför uppfödare, nu talar vi om alla uppfödare och inte bara svenska, regelmässigt föder upp och säljer till avsevärt lägre pris än självkostnadspris. När detta skrivs följer jag Tattersalls Book 3 där många hästar är efter hingstar som kostat betydligt mer i betäckning än i vårt exempel och som säljs iväg för långt under betäckningsavgiften. Stoet borde aldrig varit i avel, dålig uppfödning, dålig benställning osv. En anledning om man har flera avelssto är att man vinner på vissa och förlorar på andra. Andra orsaker är självfallet ”icke kommersiella” skäl. Vissa kanske sysslar med uppfödning med öppna ögon och förväntar sig att det kostar, det finns så mycket annat som väger upp den ekonomiska förlusten. Det vanligaste är nog att man inte klarar att göra analysen professionellt, om marknadens förutsättningar, utan förlitar sig till tro, hopp och kärlek till hästen. Det senare är väl absolut helt ok om man klarar av att ta konsekvenserna (låga bud). 2020 var ju ett speciellt år men 2019 måste marknaden för Skandinaviska åringar varit väldigt positiv. De som hade något kvalitativt att sälja fick bra betalt.

150 000 kr för vår åring

En hästägare köper en åring för 150 000 kr, i detta sammanhang är det irrelevant i vilket land hästen är född och räknar med att behålla densamma i två år. Träningsavgift, boxhyra, försäkring, hovslagare, veterinär, transporter, insatser, jockeyarvode…. 20 000 kr per månad och som treåring i oktober har hästen kostat kanske 450-600 000 i driftskostnader. Med provision till tränare och jockey måste den alltså ha tjänat 600 000 – 700 000 kr brutto för att ha ”gått runt” på driftskostnaderna.

Efter treårssäsongen är värdet på de flesta treåringar i snitt kanske 30 000 kr. Om vi antager att hästen varit ganska duktig och sprungit in 300 000 kr som två och treåring kan vi göra bokslut när vi säljer för 30 000 kr.

Inköp 150 000 Försäljning 30 000 Förlust 120 000 kr

Prispengar netto 240 000 Drift 500 000 Förlust 260 000 kr

Total förlust 380 000 kr

Det intressanta är ju att denne hästägare helst ska ha köpt ny åring både när vår häst är två år och när den avvecklas som treåring på hösten. Gissningsvis kanske vårt exempel med 300 000 kr i insprunget är ett genomsnitt för treåringar i träning. Med 150 stycken i träning så är den kollektiva förlusten ca 50-60 miljoner kronor. I realiteten är ju förlusten lägre då ju många hästar ”faller ifrån” på vägen. I många fall fortsätter hästägaren med sin häst även som äldre häst. Driftskostnaderna per år går ju ner en del men totalt så ökar säkerligen förlustaffären ytterligare. Som kollektiv inom galoppsporten är ”unghäst hästägarna” de i särklass ekonomiskt mest utsatta. De investerar stora pengar och drabbas varje år av väldigt stora underskott. De är dessutom livsviktiga då dom förser resten av galoppsporten med tävlingshästar till i sammanhanget ”småpengar”.

Slutsatser

Det måste vara synnerligen spännande/kul/tillfredsställande att köpa denna typ av hästar. Drömmarna måste vara starka. Resan måste bjuda på mycket av kickar eller förhoppningar om kickar. Viljan att prova igen med en ny åring, efter att den tidigare visade sig vara ganska långsam, måste vara otroligt stark. I detta lotteri måste utdelningen för de få som vinner vara ekonomiskt/känslomässigt betydande. Viktigt för vinnarna men inte minst även för de som man vill ska vara med i lotteriet nästa gång.

De som gör den här resan med sina hästar oavsett i Sverige eller i något annat land ansvarar för att nästa kategori hästägare kan köpa ”färdiga hästar” till i sammanhanget i regel små pengar. Om dessa inköp görs här hemma eller på typ Doncaster är i sammanhanget ointressant, alla hästar har i princip varit med om samma ”från ax till limpa” resa.

Vi kan ju också enkelt konstatera att de hästägare som ger sig in i detta äventyr måste ha en stark ekonomi. Ibland känns det nästan som galoppsporten själv vill tona ned detta helt uppenbara faktum. Att i sammanhanget då inte professionellt styra sin marknadsföring mot denna grupp förefaller mindre klokt. Innebär ju inte att detta måste vara den enda målgruppen.

Delägarskap och konsortier har blivit en väldigt viktig ägarform. Tyvärr verkar vi ha hamnat i ”bara 500 kr i månaden” segmentet. Absolut inget fel i det men hela idéen med delägarskap måste utvecklas. England och Australien är två länder där konsortiemodellen utvecklats på alla nivåer. Royal Ascot Racing Club, Middleham Park Racing, Elite Racing är några stora men det finns väldigt många.

Om ingen vill göra den ursprungliga ”unghästresan” upphör ju sporten. Hästägare som köper färdiga tävlingshästar varken vill eller troligen kan ansvara för hela resan. Observera att i detta finns inga som helst värderingar, bara ett konstaterande hur det faktiskt fungerar i nästan alla galoppländer. Dessutom är det svårt att se en annan typ av upplägg.

Att i detta sammanhang inte prioritera de stora unghästlöpningarna är förmodligen, inte bara dumt, det kommer på sikt utarma hela sporten. Att inte uppfödarna ”som en man eller kvinna” strider för denna prioritering är för mig helt obegripligt. Om inte den ekonomiska belöningen för de få som vinner högsta vinsten är avsevärd kommer investeringsviljan falla som en sten. Att nu ev. sänka prispengarna från nivå 2019 förefaller om något som obegåvat.

Inom travet i Sverige hade man under flera år kvar unghäst premier som utbetalades vid provlopp, kval. Man har det kanske fortfarande. Samtidigt införde man ett val för hästägarna att om man avstod från dessa premier, som i princip alla hästar klarade av att få, så skulle man fördubbla prispengarna i vissa av de största unghästloppen, Travderby, Travkriterium, kanske fler. Intressant var att väldigt många valde att chansa.

I detta sammanhang kan jag inte låta bli att ta in vintergaloppen i diskussionen. Att lägga 1,5-4 miljoner i driftskostnader för att några mindre snabbfotade hästar ska få tävla samtidigt som man eventuellt kommer att sänka prispengar i typ Dianalöpning är så dumt att ”klockorna stannar”. Jag har varit med och drivit vintergalopp i åtta säsonger på Täby Galopp. På den tiden var vintergalopp ett helt annat koncept än vad som finns idag. Om någon vill kan jag utveckla argumenten mer men – lägg ner. Om vi antar 6 tävlingsdagar med 7 lopp och 8 hästar per lopp ger 336 starter. Om vi en besvärlig vinter får kostnader nära max betyder det att varje startande häst har sponsrats med 10 000 kr…

”Det går inte ihop”

Efter en lite tuff säsong kan man höra någon uttala att det ”går ju inte ihop”…. Vem har sagt att det ska gå ihop. Att ha galopphästar har aldrig gått ihop. Det är kanske inte ens är meningen att det ska gå ihop. Fokus har blivit helt fel, framförallt under senare år. Att äga galopphäst kostar ofta mycket pengar men ger så mycket, mycket mer. Om du hittar någon som vill köpa häst – med ”bara det går runt förväntningar”. Ta dom ur den villfarelsen. Några få kan vinna men dom är väldigt, väldigt få.

I en dröm om en skimrande galoppgemenskap verkar vissa försöka tona ner/undanhålla ett av sportens verkliga fundament, Vi behöver ett kollektiv av personer som ”svenska galopphästägare” som tillsammans är beredda att årligen förlora kanske 100 miljoner. Vissa kan ta ansvar för en liten bit andra för en större men tillsammans rör det sig om stora pengar. Dessutom ska dom tycka det är så kul och intressant att dom nästa år är beredda att förlora ännu mer. Om 1000 personer ansvarar för 100 000 var blir det prick 100 miljoner!

I detta sammanhang kan det varnas för ett annat ”harakiri” beteende. Tränare som av olika skäl har för få ägare tenderar bli med flera hästar själv. Ett livsfarligt sätt om du inte redan tjänat dina pengar på annat. Att tjäna sitt uppehälle med i första hand egna hästar är att leka med elden. Antingen måste man vara extremt skicklig eller vara utrustad med en långvarig extrem tur.

FÖRSÖK TILL LÖSNINGSORIENTERADE FÖRSLAG

Diversifiera sporten

Våra huvudbanor i Skandinavien, Stockholm, Göteborg, Malmö, Köpenhamn och Oslo är idag plats för hästar/ägare/tränare med ambitioner att utvecklas och åka till Dubai/USA/övriga Europa för att tävla. Som investerar tufft och har höga mål. Samtidigt är det platsen för nya amatörer som börjat sin karriär med en 4-årig valack. Däremellan finns alla schatteringar av hästar och aktiva. Jag är helt säker på att sporten, för att utvecklas på flera nivåer, måste diversifieras. Att driva MFF, AIK, Norrköping i Allsvenskan är en annan sak än att driva Division 5 fotboll. Sporten är fotboll men förutsättningarna extremt olika. Här kommer ett utkast. OBS detta är inte ett färdigt förslag utan tankar hur sporten kan växa och utvecklas på olika nivåer.

ELITSPORT – Fokus

2-3 åringar. Äldre hästar 70+, fler åldersviktslöpningar, höga prispengar, spel/sport/media fokus. Attrahera nya resursstarka ägare. Skandinavisk circuit. Internationellt utbyte. Marknadsfokus. Medio april- medio november, 7 månader, 30 dagar i Skandinavien?? Ni som läste förra bloggen om publik. Här är de dagar som ska stå ut. En kraftfull utveckling av Premium Days

MELLAN

I nuvarande struktur kanske onsdagsgalopp i stor utsträckning. Nivån 50-75 Även två-treårslöpningar med vissa begränsningar. Prispengar i nuläget 30 000 – 60 000. Utrymme för två- treåringar som inte når Elitnivån.

AMATÖR

Amatörer kan starta i alla nivåer men proffs får inte starta i denna kategori. Då försvinner även alla amatörtränare som har proffslicens… I en ideal värld skulle vi tävla en hel del på icke permanenta banor, tala om mini Gärdet med galopp i Sundsvall och i Växjö! Se http://www.picnicracing.com.au för lite inspiration. Även ponnygalopp, ridhästgalopp. Större ideellt arbete av aktiva. Mer hinderlopp?? Mer amatörlopp, orutinerade proffs. Prispengar 10 000-20 000. I jämförelse om du har en islandshäst, hopphäst lätt klass eller annan vore ju 5 000 i första pris ”en gåva från ovan”. Att göra den här typen av tävlingar fokuserad på prispengar är att skicka ut helt fel signaler och attrahera helt fel personer. Prov 2021, en dag på varje bana?

Om man läser tränarstatistik, alla tränare, kan man konstatera att för många är prispengar storleken ganska egal, hästarna springer in så lite i alla fall. Det måste vara rätt att för amatörer fokusera på allt det andra, hästen, glädjen, att få rida lopp. En del känner till Point to Point sporten i England som är nästan gigantisk. Att komma ”back to basic” måst vara rätt väg att attrahera nya människor som själva vill vara aktiva och delaktiga. Vägen är lång och stenig men skulle vi kunna etablera en gräsrotsgalopp på riktigt vore det fantastiskt. Dessutom skulle, framförallt, unga människor hitta en plattform för att gå vidare. Klubbtävlingar för ridföreningen modell galopp.

Om man tittar på tränarstatistik, svenska tränare/ svenska löpningar/både proffs och amatörer. 147 har startat en häst. Nedre kvartil ligger på 12 000 kr insprunget, medel på 42 000 kr och övre kvartil på 170 000. För att hitta en tränare vars hästar sprungit i 1 miljon, inkl. bonus, måste vi upp på plats 10. Precis så här ser det ut inom travet och med garanti i alla galoppländer.

Efterfrågan är problemet inte utbudet

Ett av de absolut vanligaste systemfelen som görs inom galoppsporten är att angripa marknadsproblem från fel håll. Efter en auktion när säljarna står med en rad osålda hästar är ju säljarens problem påtagligt. Köparen kom ju aldrig och har så att säga inget problem. Men det är ju precis så att bristen på köpare är, åtminstone långsiktigt, ett avsevärt större problem än ev. brist på säljare. I dagarna kan man på Jockeyklubbens hemsida läsa att uppfödarna med hjälp av Jockeyklubben nu kommer att kräva att SG gör något. I det här sammanhanget brukar ”att göra något” i regel falla inom en kategori.

Ökad protektionism är som att kissa i byxorna

I marknader som kännetecknas av för dålig konkurrens och som är producentstyrda är konkurrensbegränsningar ett givet vapen. Den som är intresserad av att läsa mer om andra fall kan lämpligen läsa Assar Lindbecks ”Svensk Ekonomisk Politik”, efteråt är man nog ytterst tveksam att inte låta marknaden fungera på ett effektivt sätt.

Ge den egna produktionen ytterligare fördelar på den inhemska marknaden. Stäng fler löpningar, sänk prispengar i de löpningar som är speciellt intressanta för dyra importer (Derby, Oaks, Diana m.fl). Sänk prispengar och utöka svenskbonus till högre andel av prisbudget och omfattande fler hästar. Gör om Breeders så att utomskandinaviska hingstar avskräcks att anmälas. Välkända förslag när producenterna skapar regelverket för kunderna. Filosofin bygger på att den egna produktens relativa attraktionskraft ökar och att marknaden i högre grad, i det här fallet, köper svenskt. Även om den utländska hästen kanske är ”bättre” så är fördelarna med en svensk så påtagliga att man hellre väljer den svenska.

Undertecknad har ofta fått höra ”att jag inte gillar svenska hästar” eller varianter på detta. Det hela är inte bara befängt det är ju dessutom inte sant. Jag är väldigt intresserad av uppfödning, speciellt den svenska, och har tidigare i mitt hästägande i stort sett bara varit engagerad i svenskfödda hästar. Däremot har jag ofta hävdat att medlen för att uppnå målen har varit felaktiga och långsiktigt dessutom i vissa fall direkt negativa. I en senare blogg kommer jag gå in djupare på uppfödning mer specifikt men till dess så fokuserar vi på annat.

En ökad internationell integration är nödvändig

Om vi ska kunna bli en större/bättre/mer framgångsrik galoppregion måste den internationella integrationen bli större. Det kommer aldrig bli någon avsevärd förbättring när alla hästar som köps från de stora galoppländerna i princip tappar det mesta av sitt värde när de landat i Skandinavien! Som en engelsk uppfödare sa när en svensk köpte ett fint, ganska dyrt sto för att sätta i avel i Sverige. – Please do not send her to Scandinavia. Internationell galoppsport bygger ju i mycket hög grad på att förädla hästar – att öka värdet. Galoppsporten är internationell och när tex. en tysk tvååring vinner en bättre Maidenlöpning i debuten så kan jag garantera att en rad agenter ringer och vill köpa för export till USA, Australien, Mellanöstern, HongKong eller någon annan metropol. Köpa och sälja är ett DNA, marknaden internationell och pulserande. Vi är i stort utanför och måste in, låt vara på ytterkanten. Detta är det viktigaste vapnet för att kunna utvecklas, uppfödare, ägare, tränare, media, publik, hela sporten.

All integration är bra, svenska hästar i Dubai, svenskfödd vinnare i Tyskland, dansk häst vinner Grupplopp i Frankrike osv, osv. Köpa och sälja.

Vi måste bibehålla och få fler Black Type löpningar – fundamentet

Det helt avgörande för vår framtid som galoppnation är att vi kan bibehålla och skaffa fler Black Type löpningar, inte minst för ston. Just nu är det nog tvärtom att flera Black Type hänger på en skör tråd och speciellt alla sto- löpningarna förefaller illa ute. Internationellt är Black Type det som gäller som en kvalitetsstämpel, utan Black Type så är du out. Hur kan vi få fler? Att få en löpning till att bli BT är ett tufft och långsiktigt arbete, när du väl fått det kan det kanske vara något lättare att behålla det. Speciellt initialt, när vi måste ha utomskandinavisk hjälp för att nå kvalitetsnivån, blir det tufft. Jag påstår att detta uppdrag, att utveckla och befästa BT löpningar i Sverige/Skandinavien är en av de absolut viktigaste uppgifterna för en SG styrelse. Hur vi lyckas kommer under många år att definiera vår framtid och vår ställning som sport. I förlängningen har detta avgörande bäring på uppfödning, ägande, media, publik, arenor, allt.

Sammanfattning

En normal bloggare ska enligt rekommendationerna vara kortfattad. Jag slutar för denna gång och eftersom jag inte behöver stå till svars inför någon så avslutar jag med en del förslag utöver de som finns i den löpande texten.

Jag utgår att Bara Galopp genomförs, utan en galoppbana i Skåne kan Du släcka ner den här sidan. Den galoppsport som kommer finnas kvar blir nog ganska så ointressant för att vara ytterst försiktig.

Utan en ordentlig gräsbana i Bara kommer uppgiften att gå vidare vara nästintill omöjlig. Dirttrack i all ära men som underlag i Europa för att utveckla kvalitetssport är det oförenliga storheter. Dirttrack må tyckas vara bättre, billigare och driftseffektivt. Tyvärr hjälper det föga. Med dirttrack blir galoppsporten i Skåne samma udda fågel som på Jägersro.

Med gräs på alla de skandinaviska banorna skapar vi helt nya förutsättningar.

Avslutningsvis så var prispengarna 2019 ca 82 miljoner och svenskbonus 8 miljoner. Jag hade fört över 4 miljoner till grupplöpningar/potentiella grupplöpningar och infört stängda 2- och 3 års löpningar för svenskfödda hästar.

Vi ses på kapplöpningsbanan

BG