Efter ett par veckor med ”bloggen” känns det onekligen inspirerande. Som pensionär känns det bra att försöka, så gott det nu går, att hålla hjärncellerna på alerten. Sen kanske det finns vissa som helst sett att man inte spred sina alster överhuvudtaget, men det får man leva med. Statistiken visar att varje inlägg lästs av mer än 200 personer, vem är okänt även för undertecknad! Direkt på min mail har jag fått ett antal positiva/väldigt positiva mail om mina alster, de som har en annan uppfattning om mina slutsatser om tingens ordning har ännu inte hörts till. Överhuvudtaget finns det inget forum, mig veterligen, ämnat för debatt om galoppsporten idag, imorgon och i framtiden. Följer själv bl.a. Ronden, Sulkysport och Travnet. Man blir onekligen lite avundsjuk på travsporten.
Jag bestämde initialt att ta bort kommentarsmöjligheten direkt efter mina inlägg, är ju annars vanligt att läsarna kan lämna sina kommentarer direkt efter bloggtexten. Jag sysslar med ”bloggandet” för att jag tycker det är kul och meningsfullt, förhoppningsvis kanske det även kan inspirera någon annan. Genom att ta bort kommentarsmöjligheten tar jag självfallet bort en del intressanta kommentarer men framförallt slipper jag ev. kommentarer ifrån galoppsportens värsta populister. Ni vet säkert vilka jag syftar på. Tyvärr gör avsaknaden av kommentarer att bloggen blir mindre ”levande”. Tills vidare får den leva vidare utan kommentarsfält. Tyvärr vet jag ingen annan som bloggar med liknande ämnesval som undertecknad. Om det finns ge mig gärna en hint. Följer Fredrik Otter och Björn Eklund som för det mesta har en annan inriktning.
Den här omgången blir det en genomgång av ett antal ”fenomen” som jag tycker är intressanta och som jag funderat på under en längre tid.
VAL AV STYRELSEMEDLEMMAR INOM GALOPPSPORTEN
Framförallt efter den nya organisationens bildande har jag ofta med viss förvåning noterat att de flesta nya välgörare i SG styrelser hämtats helt utanför galoppsporten. Tydligen är det så att valberedningen och de olika fullmäktigegrupperna har så diametralt olika uppfattning om vilka galoppmänniskor som är lämpade för styrelseuppdrag att enda sättet att nå någon form av konsensus är att hämta vederbörande, gärna så okända som möjligt, helt utanför sporten. Inte minst noterade jag detta när Anders Lillius berättade att hans kontakt med galoppsporten, före det han blev styrelseledamot, hade varit för ett tjugotal år sedan när han av Erik Söderberg var inbjuden till en privat tillställning på Täby Galopp. Besöket gjorde uppenbarligen inget bestående intryck. Jag känner inte och har aldrig träffat Anders Lillius så jag har absolut inget personligt mot honom, men det är anmärkningsvärt att minst halva SG styrelsen ständigt består av personer som har galoppsporten som en helt vit karta. Jag inser att man behöver andra kunskaper och andra erfarenheter i en styrelse än ”galoppkunskap”. Men eftersom det till stor del är ett sportförbund är det klädsamt om flera kan en del om galoppsport. Med galoppkunskap menar jag att personen verkligen satt sig in i galoppsporten som sport, näring, underhållning. Här brister det ju ganska ofta betänkligt även bland de så kallade ”galoppkunniga”, bredden och djupet på kunskap förefaller ibland väldigt tunt. Ibland har man hört uttrycket ”hen kan i alla fall sporten”. Detta kan i praktiken betyda precis vad som helst.
I den gamla SGC modellen satt framförallt representanter för banorna och intressenterna (tränarna, ägarna, uppfödarna) i styrelsen. Det fanns nackdelar med den modellen men inte minst gjorde det att banorna var ense om de flesta beslut. Tillsammans hade banorna majoritet och detta hade en förunderlig inverkan på deras gemensamma kompromissvilja.
POLITIK UTAN ÅSIKTER
Det röstas en hel del inom galoppsporten. Styrelser, fullmäktige osv. Något som är märkligt är att kandidaterna i stort sett aldrig i förväg har redogjort för sin uppfattning i aktuella/relevanta/långsiktiga frågor. Kriteriet för val blir ofta vilka vänner man har, vilken grupp man tillhör eller att man är en allmänt bra och trevlig person! Jag tycker det känns som en stor brist, att de som kandiderar till förtroendeposter inte på något sätt ”synas” om vad de tar med sig in i en förtroenderoll. En klassiker är när någon skulle presenteras inför ett val till SFK´s fullmäktige, ”Hen missar aldrig en tävlingsdag på Jägersro”, presenterades som tyngsta merit, så hen vill vi ha. Detta förfarande, speciellt vad gäller fullmäktige, bidrar säkert till att väldigt få fullmäktigeledamöter vill/vågar sticka ut från majoriteten. Det är ytterst sällan någon från Stockholm fullmäktige röstar som Skåne fullmäktige eller tvärt om. Detta beteende är ju helt förödande, alla fullmäktige från ett sällskap kan knappast tycka detsamma i alla frågor samtidigt som dom i fiendeland tycker precis tvärtom i exakt samma frågor.
När jag per telefon ”avnjöt” årsmötet i maj var den direkta känslan ”Ska jag verkligen hålla på med något som detta”! Några externa personer var på plats för att redogöra för vissa frågor. I den mån dom avhörde hela mötet måste dom ha undrat var dom hamnat. Man skulle lätt kunnat gissa att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna höll ett gemensamt årsmöte. Deprimerande var känslan.
Det är väl att hoppas för mycket men om man skippar geografin och fokuserat på åsikter och kompetens kanske det finns större hopp i framtiden.
SKAPA EN FULLMÄKTIGE
Om man vill ha kvar trestegsraketen medlemmar-fullmäktige- styrelse bör man skapa en gemensam fullmäktige grupp som utses av alla medlemmar i de tre sällskapen. Eller så kan man spara på kostnaderna och helt enkelt ta bort fullmäktige, den senares nya roll har knappast fört galoppsporten framåt, inte minst verkar den ofta ha gjort styrelsen till en ”lame duck”.
Alla som känner sig kallade kandiderar individuellt och redogör för sin uppfattning i de stora eller centrala frågorna liksom i sin syn på sporten i ett längre perspektiv. Kanske man då skulle kunna tona ner var man bor och fokusera på kompetens istället. Om man trots detta låter mantalsskrivningsorten styra finns det nog inte mycket hopp kvar.
Det hela får mig och tänka på presidentvalet i USA där aversionen mellan Trump följare och Biden följare har vuxit till nästan rent religiösa nivåer. Polariseringen mellan demokrater och republikaner är på väg att underminera hela samhället med rent hatiska stämningar. Här har det uppenbarligen gått så långt att de flesta sakfrågorna är ointressanta. Aversionen mot andra sidan har helt tagit över och föder sig själv..
Galoppsport i Sverige och politik i USA är väldigt, väldigt olika storheter. Även om det som händer i USA är på en diametralt annan nivå visar det att en långt driven polarisering till slut lever ett eget liv helt av sig själv. ”Man måste alltid stoppa Olle i grind” och inte låta känslorna fara i väg, kraften kan bli förödande om motsättningar tillåts breda ut sig på ett helt ohämmat sätt. En fågel viskade nyligen att det finns ett ljus i mörkret. Vi hoppas…och nog ”ältat” om Stockholm och Skåne på en tid hoppas jag.
LITENHETEN – STÄNDIGT NÄRVARANDE
Sportens litenhet i absoluta tal, antalet medlemmar i de tre sällskapen är tillsammans under 500. Islandshästförbundet har som jämförelse 6200 medlemmar i 65 lokala föreningar. Få människor, alla känner alla, ryktesspridning och kotterier. I en större sport tenderar det allra ”minsta” att stanna på lokalplanet, i lilla galoppen ringer alla till alla och stackars styrelseledamöter får nog aldrig vara fria från förståsigpåare som ständigt uppvaktar med kloka förslag. Alla tror sig kunna allt om allt. En stor skillnad mellan andra stora organisationer, tex. fotbollsföreningar, och galoppsporten, är ju att lagsportsföreningar, MFF, AIK, IFK. består av medlemmar som alla har exakt samma mål. Alla, från basen till toppen, vill vinna Allsvenskan och Champions League. Inom galoppsporten verkar det inte finnas två som har samma målbild.
FINNS DET HOPP OM EN BÄTTRE GALOPPVÄRLD
Bra fråga!! Om jag tittar tillbaka på mitt galoppliv så började jag bli ”föreningsaktiv” kring mitten av 70-talet. Vad jag kommer ihåg var det redan då väldigt mycket bråk, lokalt och nationellt. Så fortsatte det under åren, även om min känsla säger att det med den nya organisationen, blivit värre och värre. Dessutom var det ju så att ATG i sin gamla roll höll ”ordning” på galoppsporten, även på travsporten vad jag förstår. ATG styrelsen, Gert Lindberg och Remy Nilsson var ”dom som bestämde” och galoppfolket höll sig oftast på mattan. I alla fall för galoppsporten var det nog en stor fördel att man inte kunde agera helt på egen hand.
Det finns ju de som menar, väldigt allvarligt, att Svensk Galopp idag är en så inkompetent, splittrad och handlingsförlamad organisation att den borde sätta sig själv under frivillig förvaltning under en extern grupp särskilt lämpliga personer.
Att få ”garanterade” pengar från ATG kan ju vara bra på många sätt men för att få fart på samarbete, utveckling och affärsmässighet hade det varit hälsosamt att man tjänade pengar i större utsträckning. Nu är ju galoppsporten väldigt introvert och fokus är på ”mig och de mina”. I detta sammanhang kan man fundera på följande. Vi har numera ca. 800 hästar i träning. Från ATG erhåller vi, enl. uppgift, 160 miljoner årligen. Om man dividerar pengar med antal hästar så får vi tillskott till sporten per häst med den nätta summan av 200 000 kronor. Känn på den och ett gott råd kan vara att inte berätta detta för någon utanför den inre kretsen.
Nu blev det en hel del som kan upplevas nedslående och negativt. Vilken förbättringspotential det då finns om jag bara delvis har klart för mig!! Och snart kommer beslut om att bygga en ny bana i Bara. Fantastiskt!!
Nästa blogg kommer att handla om handicap och handicaplöpningar med ett antal utvecklingar ut i ett av galoppsporten älsklingsämne – propositioner
Missa inte Breeders Cup på fredag och lördag
BG
kapplopningsbanan.com 