När den nya organisationen sjösattes för ca. 10 år sedan hade många stora förväntningar på de 35 fullmäktigerepresentanterna som skulle stå upp för alla de som ”ägde” sporten. Det ganska stora antalet ledamöter skulle garantera stora majoriteter och stor mångfald. Långsiktigt perspektiv, framtidssatsningar, kreativitet och dynamik var några av ledstjärnorna när man siktade mot framtiden.

Inte någon tror jag kunde förutse att något helt annat kom att hända. Den helt nästan absurda lokalpatriotismen med fokus på det egna samt den nästan lika livsfarliga uppfattningen att det som är bäst för mig personligen är det bästa för hela galoppsporten. Hur kunde det bli så fullständigt fel att fullmäktigeledamöterna dessutom kom att mer eller mindre gå i ledband på oftast ordföranden i sällskapet.

Tydlighet och transparens hur står det till med det? Känslan är att alldeles för många inte är tydliga med sina uppfattningar, säger en sak och menar en annan. Inte minst kring det fleråriga, ofta tragiska och absurda spelet, kring en skånsk galoppbana har man ofta tänkt på Hamlet och uttrycket ”there is something rotten going on in the state of Denmark”.

Fullmäktigeledamöterna är förvisso utsedda av ett sällskap men NÄR man tar på sig fullmäktigehatten tar man på sig ett ansvar för HELA GALOPPSPORTEN och inte för det egna sällskapet. Detta kan inte nog understrykas. Således är en bana i Skåne samtliga fullmäktigeledamöters lika ansvar.

Spelet kring en skånska galoppbana har känts som en tragedi i flera akter. Nu måste fullmäktige ledamöterna ta ett eget och personliga ansvar för sin röst. Vi sitter alla i livbåtarna och snart finns inte land i sikte. Vad vissa galoppledare har för uppfattning i frågan om Skånebanan får vi aldrig veta. Lögner, halvsanningar och mörkläggande känns som vardagsmat och dags att visa civilkurage och gå sin egen väg. Det är möjligt att nuvarande förslag kanske inte är det helt optimala men det är det enda som finns och risktagandet är begränsat.

Genom att konsekvent, under lång tid, svartmåla svensk galoppsports ekonomi har vissa på ett medvetet sätt urholkat förutsättningarna för att skånsk galoppsport ska få överleva. Tro inte på vad som sägs. En liten sport som ”får” 160-170 miljoner per år kan inte ha dålig ekonomi, den kan bara ha dåligt ledarskap.

Avtalet med staten och ett rungande nej

Om Svensk Galopp inte kan förse Skåne med en relevant och utvecklingsbar galoppbana kan vi konstatera att SG bryter sitt avtal med staten. Det vore nog väldigt, väldigt dumt gjort…. Det skulle kunna bli början på en process vars slut nog inga galoppmänniskor ens vågar tänka på.

Som alternativ till Bara återstår då travspåret, som SG fortsätter att kalla för en extern aktör. Travspåret är ju så infantilt att jag utgår ifrån att alla som utger sig vara det minsta intresserade av galoppsport redan skickat det dit det där det hör hemma. Kvar finns tydligen delar av SG som ihärdigt förespråkar något som möjligen skulle kunna kallas för någon form av hästtävling men absolut inte galoppsport. Dom som tycker att en bana innanför en travbana är helt ok står under befäl av Anders Lilius. Vilken galoppledare.

I samband med SFK stämman ställdes en klar fråga till årsmötet. Är en banetablering innanför travbanan på Jägersro ett alternativ. Svaret var ett rungande NEJ.

Fullmäktige

Att fullmäktigestrukturen inte längre fungerar är väl uppenbart för alla. Lojaliteten mot det egna sällskapets ”ledning” är nästan fullständig och det finns all anledning att uppmana alla fullmäktige att dags att ta ett eget beslut oavsett vad någon annan tycker.

Det är bra för alla om alla banor är framgångsrika, har bra banunderlag, har fina gräsbanor, bra faciliteter osv. I sammanhanget erinrar jag mig en diskussion för ett par år sedan mellan undertecknad och ett par representanter för Göteborg Galopp som hävdade att Skåne kan inte får ha en gräsbana då detta skulle konkurrera med Göteborg. Jag bli fortfarande stum när jag tänker på det och hur chockad jag blev. Finns det något annat som någon annan bana har som inte andra får ha? . Skulle man undvika att göra en viss bana så bra som möjligt? Nivån på argumenteringen mellan banorna känns tyvärr igen och har gödslats under alldeles för lång tid. Sluta upp och tänk på SVENSK GALOPPSPORT. Tänk Du, jag och alla och gläds om något blir bra, även om det är på en annan bana.

Tiden för ”småpåvar”, sjukliga lokalpatrioter, makthungriga medelmåttor och alla andra med dåliga energivibbar måste vara över. Alla älskar inte alla, meningarna är olika men öppna fönstren och vädra ut unkenhet, försmåddhet, avundsjuka och svågerpolitik.

Ideella organisationer är inte lätt men nu sitter vi i livbåtarna och måste ro tillsammans

Kaptensbindeln

Det är inte bara Skånegaloppens vara eller icke vara som ska upp för beslut på årsmötet. Styrelseval står för dörren. Om man inom galoppsporten ibland känner ”att nu kan det inte bli värre” så ha tålamod, det kan det visst det! På förslag från de tre sällskapen tillsattes vid fjolåret en valberedning med tre ordinarie och en suppleant. En ordinarie från respektive sällskap och en suppleant från Göteborg. Valberedningen var enhällig i sina förslag, bara det, och vissa trodde kanske på viss chans till konsensus.

Inom galoppsporten.. nej glöm det och inte helt oväntat kom motförslag ifrån styrelserna i Stockholms Galoppsällskap och Göteborgs Galoppsällskap. Pajkastningen når nya höjder och det känns som den kära galoppsporten ytterligare glider iväg mot okända öden.

De två representanterna för Göteborgs Galoppsällskap i SG`s valberedningen är även med i Göteborgs styrelse. Ena handen tycker si andra handen så. Ridå i denna fars..

Mina förhoppningar om att mina rader ska göra att Du fullmäktigeledamot tänker till ytterligare en gång.

För hela galoppsporten. För lyft i tanke, handling och ledarskap. Rösta för Bara motionen och valberedningens förslag

Bo G

Och vi har inte nått botten än

Situationen i världen är ju sådan att egna problem och egna funderingar, inkluderande galoppsporten, känns ganska så oviktiga. Inte minst är galoppsporten en ”icke prioriterad” verksamhet. Samtidigt har vi ju alla ett ansvar att ”life must go on” så normalt som det kan. Att totalt deppa ihop gynnar ju ingen.

Under lång tid har motivationen saknats och glöden sinat vad avser bloggskrivandet. Att den lilla galoppsporten, som i sitt minimikro perspektiv, gör allt för att självutplåna sig har ju inte känts som ett projekt att ta sig an med hull och hår.

Efter lite funderande kanske det bästa är att vi alla försöker hålla, även det lilla livet, så levande och alert som möjligt. På något sätt hoppas vi alla på en ny bättre värld.

Det fick bli en blogg till

Åter till galoppsporten. Om man tidigare trott att vi inte kan sjunka längre ned så var lugna, ”botten är inte nådd” än! En av mina favoriter inom journalistik var Sydsvenskans nyligen bortgångne Per T Ohlsson. En briljant hjärna och penna. Han kunde som ingen annan ”klä av” sådana som Trump och Putin långt in på märgen. Jag klarar inte det som Per T Ohlsson gjorde, men försöka duger när det gäller svensk galoppsports ”dödgrävarpar” Anders Lilius och Jan Ohlsson som ska synas. En sak har dom gemensamt, dom har inte engagerat sig för att göra något snarare för att inte göra något. I Ohlssons fall förefaller det som att ”stoppa Bara” till varje pris är hans mantra redan från dag ett.

Att dom dessutom lyckats göra sitt inträde i sporten vid en tidpunkt då dom som allra minst behövs är ju en dubbel olycka. Jag tänker självfallet på banprojekt Skåne som ju, sedan dessa båda herrar äntrade scenen, utvecklats från en gigantisk vitamininjektion till en tragedi värdig den största teaterscen. Självfallet har det inträffat händelser utanför Lilius/Ohlssons kontroll, men kraften varmed man lyckats banka ner all framtidstro är onekligen imponerande.

Det är mycket som är svårt att ta in, inte minst vad som driver dessa båda åldrande män. Lilius har vid något tillfälle utgett sig vara ”styrelseproffs”. Vad jag kan hitta via Google är att han förutom galoppengagemanget är styrelsemedlem i en bostadsrättsförening! Det är det hela… Så var det med det och jag tror inte han lär få fler uppdrag. Ibland kan det vara nyttigt att få in nya kunskaper och nya tankegångar i en styrelse och att man då väljer att prioritera ner krav på specifik galoppkunskap. I Lilius har vi fått betala ett väldigt högt pris. Förutom att han saknar kunskaper lär han, förutom att vara totalt oduglig, dessutom vara otrevlig!

Jan Ohlsson träffade jag för första, och enda gången, på Jägersros Kriteriedag (2019). Jag gick med mitt barnbarn framför läktaren, då det plötsligt dyker upp, en för mig okänd man med intensiva hotelser och okvädningsord. Troligtvis hade jag skrivit något om en ny bana i Skåne. Lätt chockad frågade jag en god vän vem detta var. Det var alltså Jan Ohlsson. Vid detta tillfälle kunde jag ju inte förutse vådan av Jan Ohlssons engagemang inom galoppsporten.

Om galoppsporten hade all otur i världen, hade jag ju personligen all tur i världen. Jag kunde lämna för pensionärslivet och kan bara beklaga alla de, som finns kvar i en miljö som numera präglas av självgodhet, manipulationer, enfald, sjuklig lokalpatriotism, brist på visioner och fullständig befrielse från att tänka högre, större och klokare.

Tack Jockeyklubben

Tack till Jan Kleerup och Jockeyklubben för att ni insett sammanhangen. Helt nyligen var herrar Lilius och Ohlsson ute på SG hemsidan och gav Kleerup ”svar på tal”. Om man ska sammanfatta deras inlägg som var riktat till galoppsportens intressenter så är budskapet från Lilius/Ohlsson ganska tydligt. Ni kan vara helt lugna! Vi har nu lyckats skrämma iväg alla eventuella intressenter, så ni kan känna förvissning om att ny bana i Skåne projektet finns där det hör hemma – i papperskorgen. För dom som inte blev bortskrämda av ekonomiska risker så spelade vi ut miljöfrågan som vi vet alltid biter på tvehågsna.

Vår operation går helt enligt plan, det finns inga intressenter kvar.

Det är helt exceptionellt hur Lilius/Ohlsson snart in absurdum lyckats trycka ner allt och alla som ev. kan tillföra hopp om framtid och utveckling.

Värre och värre

För en tid sedan skickade styrelsen i SFK ut ett brev till sina medlemmar där man, öppenhjärtigt, beskrev händelseförlopp och hur man uppfattade den nuvarande situationen. Brevet finns säkert på sociala medier.

Tydligen hade medlemsbrevet nått SG styrelsen och, ska vi gissa, lett till ”en viss irritation”. Vad jag förstår utsågs Anders Jonsson att bli en sanningskommissionär. Ett brev har sannolikt skickats till SFK där man nagelfarit tidigare medlemsbrevs ”sanningshalt” enligt en viss mall.

Tydligen har McLaren/Siverup fått ta del av SG’s svarsbrev till SFK och sällskapsordförandena blev tydligen så nöjda och imponerade av vad man läste och fick ok att använda delar av innehållet i ett brev till alla fullmäktigeledamöter.

En god vän från Stockholm hade vänligheten att skicka en kopia av detta fullmäktigebrev, som styrelserna i SGS och GGS alltså skickat ut till samtliga i fullmäktige.

Jag tror aldrig jag läst något liknande. Helt absurt och ett försök att göra helt egna uppfattningar till någon form av ”allmängiltiga sanningar”. Det hela är något luddigt men Anders Jonsson, som tydligen författad brevet, hade tydligen som uppgift att visa att de av SFK publicerad uppgifter inte är fakta utan något annat i någon form av ”lögnskala”. Det hela är av en magnitud att det borde delges vår avtalspartner staten som ett exempel av vad som sker hos en av ATG´s delägare. Om vi efter detta ska kunna, utan professionell terapihjälp, gå vidare med galoppsporten så skulle nog många vara helt förstummade. I tidigare bloggar har jag skrivit om behovet av tvångsförvaltning. Vår tid är snart ute….

Man kan tex läsa detta

• Styrelsen fick inte ansvarsfrihet = Lögn med avsikt att skada. Ger effekten att styrelsen anses olämplig av vissa
• Styrelsen visar inget engagemang = I bästa fall en vantolkning av styrelsens arbete, i värsta fall en lögn i att avsikt att skada. Ger effekten att styrelsen anses olämplig av vissa.
• Finansiering av Bara finns = Inte fakta, snarare osant eller åtminstone högst otroligt. Ger effekten att vissa tror att vissa styrelseledamöters syn på en ny bana i Skåne beror på något annat än fullmäktiges beslut om Bara och den grundläggande ekonomiska situationen

Jag har aldrig läst något liknande och nu tror jag på riktigt att ”botten är nådd”. Om styrelsen sett detta brev till SFK blir jag ännu mer orolig. Nu är uppenbarligen allt tillåtet.

En parallell som kanske kan förklara vad som sker. Vi var många som bävade när Trump blev president i USA första gången och sedan när han hävdade att han blivit omvald en andra gång. Eftersom att valet var riggat bestals han på sitt presidentskap. Vi var många som höll oss för pannan och förundrades hur många amerikanska väljare som uppenbarligen var absolut lojala till Trump. Någon sa att han kunde komma undan med vad som helst, hans fans backar honom oavsett. Lilius/Ohlsson förefaller ha ett orubbat stöd från SGS och GGS och det kvittar hur många bloggar och artiklar som skrivs. Kanske är det känslomässigt betingat och kanske de båda är någon form av garanter för att ”Skånemaffian” hålls på plats.

Efter det att ”lögnskalan” redovisats av SGS och GGS i sitt fullmäktigebrev inträffar nästan det värsta av allt. Helt utan skam i kroppen uppmanar man nu SFK att nu är det dags för samarbete, endräkt och armkrok. Dessutom ska SFK och övriga med tillförsikt vänta in SG´s förslag på ny bana. Skrämmande och häpnadsväckande.

I min värld har Anders Lilius och Jan Ohlsson fullt medvetet under flera år gjort allt för att undanröja alla möjligheter för att galoppsporten i Skåne ska ha någon form av framtid.

Jag avslutar med ett citat direkt från ovannämnde Per T Ohlsson

” EN GALOPPERANDE DUMHET AV DET SLAG VI NU BEVITTNAR HAR SÄLLAN SKÅDATS I SVENSK JOURNALISTIK OCH POLITIK”

Ekonomi, bana och miljö

En av de mest använda lögnerna är den om galoppsportens ekonomi. En liten sport som numera erhåller 160-180 miljoner per år utan, i stort sett, något krav på motprestation kan väl inte ha dålig ekonomi. Självfallet inte och det är ju ”bara” att anpassa utgifterna. Jan Ohlsson klädde för något år sedan på sig ”räddarglorian” när ATG gick från monopolist till företag och tillfälligtvis levererade mindre med ett stort intäktsbortfall som resultat. Självgodheten som räddaren var ju minst sagt något patetisk. I galoppvärlden spreds ryktet om de nästan övernaturliga insatserna till galoppsportens fromma! Det värsta av allt är att Jan Ohlsson säkerligen själv är övertygad om att det var HAN som räddade oss från ättestupan… Året efter levererade ATG 180 miljoner igen. Men ryktet om Jan Ohlssons storverk lever än…..

Det viktigaste syftet med mantrat ”det finns inga pengar” är självfallet att göra skånsk galoppsport så defensiv som möjligt. Den ursprungliga tanken var nog att inte ha någon Skånebana alls, men avtalet med staten kräver ju förmodligen någonting. Detta hade Lilius och Ohlsson initialt säkert ingen aning om. Att hyra in sig hos travet på nya Jägersro kan kanske gå. Enligt flera uppgifter så tyckte både Lilius och Ohlsson att en 1200m galoppbana innanför travbanan var helt ok. Travsällskapets medlemmar har varit väldigt tydliga med att, när nya Jägersro byggs, ska travbanan ligga närmast publikplats. Nu vet jag inte om Ohlsson vet hur lång Derbydistansen är, men start vid mål och två varv på sanden, kanske ett avgörande argument att flytta Derbylöpningen…

I detta sammanhanget vill jag understryka att ingen som helst skugga faller på travet på Jägersro. Problemen finns på närmre håll.

Miljöproblem på Bara marken. Har ni hört det förut? All mänsklig aktivitet är förenad med risker. Nu har Bara miljön nått dit att den inte är mer riskabel än vilken annan mark som helst. Jodå, det anser jag visst utropar vissa. Ibland känns det som kontamineringsivrarna använder samma intellektuella skarpsinne som QAnon anhängare i USA. Hela debatten börjar fjärma sig ifrån normalbegåvningsnivå. Kvar finns bara ”jag tycker, jag tycker och jag tycker”.

Vi har mark. Vi har pengar. Vi har Lilius och Ohlsson

Kanske hörs vi igen

BG

Vi som sitter en bit ut i galoppsfären får väl hoppas på detta. Vad SG ordföranden hade att berätta om i sitt ”nyårstal” kändes väldigt beige, ”vi hoppas kunna informera mer konkret (om en ev. ny bana antar jag) under första kvartalet”. Dessutom var han ”försiktigt” positiv till det kommande galoppåret 2022. Nog om detta. Vi är ju vana vid att vänta så ha förtröstan.

Jag talar självfallet för mig själv, när det känns som svensk galoppsport är i sin största kris, i alla fall i modern tid. Vet SG vad som är på väg att hända i Skåne? Att styrelse, fullmäktige och alla andra inte ”går man ur huse” för att sätta en ny bana på kartan är för mig obegripligt. Svensk Galopp var ämnat som en organisation som såg till helheter och det gemensammas bästa. Nu känns det som att för många i ledande positioner inte bryr sig över hövan och i sinom tid lämnar galoppsporten ganska likgiltiga om det blev någon ny skånebana eller inte. En stilla bedjan till högre makter – Ge oss ledare som klättrar upp på berget, knyter armen och utropar full fart framåt!

Anders Lilius är säkert en utmärkt person, har aldrig träffat honom, men nu gäller det att hoppas att han gör det oväntade och slår oss alla med häpnad. Att hoppas för mycket, eller?

Det finns inga pengar

Har ni hört det förut? Vi har ju enormt mycket pengar! Frågan är bara hur vi använder våra resurser. För något så oerhört viktigt som för en ny bana är det ju glasklart att man omedelbart kan skapa utrymme inom befintliga resurser punkt slut. Jag låter bli just nu, men en 20-30 miljoner i insparandepotential i nuvarande kostnader borde vara en rimligt enkel uppgift. Svensk galoppsports kostnadsbild har säkert skenat under många år. Säkert nyttigt att tänka om ibland. Att utropa ”det finns inga pengar” för att man ser nuvarande kostnadsbild som cementerad måste vara missmanagement på bottennivå.

En tidigare VD gjorde för ett par år sedan en sammanställning av alla leverantörers årsfakturering till SG. De som fick se den sammanställningen fick lätt andnöd.

Starkaste orden som räddar oss

Något som jag aldrig hört i ”ny bana” debatten är de sannolikt starkaste argumentet av dem alla. I avtalet mellan staten å ena sidan och travet/galoppen å andra sidan står det ordagrant så här i paragraf 4. ”Förbunden har att verka för att trav- och galoppsporten inom landet ska kunna bedrivas på ett sådant sätt att de långsiktiga förutsättningarna för sportens utveckling- och geografiska spridning tryggas. Därvid ska galoppsporten och de mindre travbanornas särskilda behov beaktas.”

Tror inte SG vill bryta avtalet med staten så det är nog bara att se till att en ny bana blir verklighet. Tränare, Fältrittklubben med flera bör nog förbereda sig på att agera om så inte blir fallet.

Det blir en ny bana!

Var finns opinionen och debatten

Bortsett från Facebook där debatten, och känslorna, ibland blir intensiva förekommer numera ingen som helst diskussion eller debatt i galoppsverige. Bortsett från denna blogg, som ju innehåller många synpunkter, vet jag inte någon plats där det diskuteras och debatteras. Fortfarande efter flera veckor efter senaste blogginlägget kan upp till 50 personer dagligen vara inne på den här bloggen. Måste tyda på att galoppsverige är svältfödda… Om jag lyckas fixa tekniken kommer jag från och med detta blogginlägg att öppna upp för kommentarer. Om jag kan höja takhöjden så absolut. Alla behöver inte tycka lika!

Tiden rinner iväg

Tittade på antalet hästar som de olika tränarna har i träning per 15 januari. Vet att dessa siffror vid den här tiden på året inte är helt up to date men en antydan om att hälsoläget är bekymmersamt är nog ett understatement.

Chefen för Japan Racing Association

Alla som följer internationell galoppsport vet att Japan på alla områden är i toppklass. Inte minst har man lyckats få miljoner att bli ”galoppfans” och hästar och jockeys behandlas som vilka idrottsstjärnor som helst. En liten känsla av storleken på sporten fick vi för några år sedan när en kvinnlig japansk jockey red (och vann) turneringen på Bro Park. SG la ut resultaten fortlöpande på Twitter och en kvart efter den japanska jockeyn vunnit på Bro hade 10 000 gillat det hela på Twitter!

Jag klarade inte av att kopiera uttalandet från JRA chefen men han sa på ett ungefär så här. ”I Japan driver vi galoppsport som vilket företag som helst. Det betyder att allt fokus är på våra fans. Jag vet att ni i övriga världen styrs av ägare, uppfödare och andra intressenter. Genom att fokusera på våra fans (framgår att han avser spelare, besökare, följare av alla kategorier) ökar våra intäkter och vi har möjlighet att ge våra intressenter väldigt goda villkor.”

I Sverige finns nog extremt få galoppfans kvar utöver dom som i något avseende själva är involverade som ägare, tränare, hästägare, funktionär eller något annat.

Att den svenska modellen inte fungerar ser vi ju ständigt exempel på. Maktkamp, intriger, beslutsoförmåga, lokalpatriotism osv.

Det finns flera guldkorn i vår historia

Nu något helt annat!!

”När fan blir gammal blir han religiös” är ett gammalt ordspråk. Förhoppningsvis inte fullt så illa men oavsett så har jag läst i lite gammalt galoppmaterial från 20-30 år tillbaka. Kan erkänna att smilbanden kom uppåt mer än en gång. Vilka minnen!!

The Lester Piggott Challenge tisdag 8 juni 1999

Det första jag hittade i min diverse hög var tävlingsprogrammet till Jockeyturneringen 1999.

Det som initialt blev intressant var när jag efter en första bläddring hittade Täby Galopp AB’s styrelse för samma år.

Gerhard Bley ordf. Christer Norin v.ordf. Claes Björling, Torsten Carlsson, Richard Flodquist, Gert Lindberg, Lena Linn, Ewy Nordling, Henrik Westman, Håkan Gladh adj. VD var Bill Fransson. En synnerligen kvalificerad samling som ledde huvudstadens galoppbana på den tiden.

Många känner till de av Bezäta arrangerade smått legendariska jockeyturneringarna som reds ca. 20 år tidigare. Den allra första är ju fortfarande unik med bilköer halva motorvägen in till Stockholm. Att göra en nystart var en idé som undertecknad och Gerhard Bley kokade ihop. Vi visste att det skulle vara väldigt svårt att få ihop ett kvalitativt startfält, inte minst med en väldigt begränsad budget. Att få deltagare från USA kändes viktigt och drömmen var Laffit Pincay Jr som vid denna tiden kämpade för att passera Willie Shoemaker som världens segerrikaste jockey. Flera bidrog till ett fantastiskt jobb, Richard Penney från IRB och Bezäta var två viktiga kuggar. Anna Fischer, Sten Bugge och Yvonne Almquist var andra som liksom jag verkligen brann för sporten och satte tänderna i alla utmaningar. Något som också var väldigt påtagligt var att vi jobbade för ”vår” bana. Vi jobbade så klart inte mot någon annan men drivkraften att lyckas, bli framgångsrika för det vi ansvarade för var väldigt, väldigt stark. Utan självförhävelse kan man idag konstatera att åren 1995 till 2000 var extremt framgångsrika för Täby Galopp.

Åter till 1999!! Det hela gick sensationellt bra och följande jockeys blev klara;

Pat Eddery – Gary Stevens – Laffitt Pincay Jr – Olivier Peslier – Kieren Fallon – Corey Nakatani – Kent Desormeaux – Fredrik Johansson – Gunnar Nordling – Mark Larsen. Kim Andersen skulle deltagit men blev skadad och ersattes av Mark. Corey blev också skadad och ersattes av Cash Asmussen.

Vilket gäng och till och med Lester var imponerad. ”You have got some good riders…”

10 sponsorer (Travronden, 40 Gruppen, Pegasus, Roséns Trädgård, Skandia Försäkringskonsult, KLM, Spendrups, Scandic Hotels, Dubais Turistråd, Bransch Media) lyckades vi vaska fram som betalade 50 000 kr vardera. Bl.a. ingick att man fick ”sin” jockey som red i företagets dress i de fyra turneringslöpningarna. Dessutom fick varje sponsor bjuda in gäster till sitt eget tält (samordnades med den stora IBM dagen veckan innan). Mikael Almén gjorde en fantastisk film från dagen som jag har på VHS kopia. Får nog titta och minnas.

Det kanske mest speciella ögonblicket var nog när Laffit kommer flygande sista biten och vinner på Majestic Sacc för Alex och Eva McLaren. Perfekt regi på en magisk kväll som avslutades på Café Opera. Under åren som följde träffade jag både Lester och ryttarna som red. Dom frågade alltid om det skulle bli en en ny turnering. Bill Fransson och jag slutade ett halvår senare (flyttade jag till Jägersro) och intresset för jockeyturneringar avtog sannolikt. En dag att minnas. På tal om jockeys så var det en otroligt hög kvalitet på Skandinaviska gardet vid den här tiden. In random order som det heter, Fredrik Johansson, Kim Andersen, Mark Larsen, Janos Tandari, Gunnar Nordling, Fernando Diaz, Susanne Berneklint, Ole Larsen, Nicholas Cordrey, Manuel Santos, Yvonne Durant, PA Gråberg, Joakim Brandt, Jacob Johansen, Serge Vache. Några säkert glömda men vilket gäng.

I programmet till dagen fanns både tips, tränarintervjuer och träningstider. Dessutom resultat från veckan innan. Dessutom kom Skandinavisk Galopp tidningen varje vecka(?). På restaurang Belmont Park kunde man äta en trerätters meny för 295 kr. Från IBM Stockholms Stora dagen kan man från resultaten läsa att omsättningen var 6 300 000 kr. I Dianalöpning som var Komb Special loppet spelades det för 592 000 kr, inte så illa!

Sammantaget känns det som om galoppsporten, inte minst i Stockholms området, var på gång vid den här tiden. Från filmen noterade jag att Kieren Fallon blev intervjuad och uttalade bl.a. ”I could not believe it when I came here”. Syftandes på Täby Galoppbana som vid den här tiden hade rustats upp på alla fronter och skötes minutiöst för att stå ut som en riktig pärla. KB Wirenstål som var banmästare och Håkan Gladh, Brendan Dillane, Bent Larsen och Charlie Antonssen var några i ett järngäng som aldrig gick hem förrän det var klart!

Tittade på vad prissummorna var i de olika löpningarna för 23 år sedan. Tittade på Konsumentprisindex och ökningen från 1999 och 2022 rör sig om en 30-40 %. Att ha häst i träning har säkert fördubblats vilket understryker att ”det var något bättre förr”…..

Handicap 50 30 000

Handicap 55 32 000

Handicap Guld 70 000

Maiden 2 år 46 000

Stock. Stora 600 000

Vårsprint 500 000

Nog om 1999 men ska erkänna att det var kul att återuppliva gamla minnen.

Lite kort om

Dubai Festival startade förra veckan med skandinaviska insatser på en nivå som man kanske bara vågade drömma om. I andra sammanhang har alla inblandade blivit välförtjänt gratulerade. Följde tävlingarna på Dubai Racing Channels kanal där det finns ett par väldigt pålästa experter. En sak som enligt dom var ganska entydig är att nästan alla gräslopp på Meydan vinns bakifrån. Något att tänka på, att inga segercheckar skrivs ut 200 kvar. Speciellt för våra skandinaviska ryttare gäller det att rida på ett annat sätt än på hemmabanorna. Om det gäller att avvakta på gräset gäller det det motsatta på dirttrack. Här är det nästan omöjligt att komma bakifrån. Någon längd bakom täten kan gå an men annars blir det omöjligt. Sprutet på deras dirttrack förefaller kraftigt och även den modigaste häst verkar tappa intresset.

De skandinaviska talen har ofta ifrågasatts som för höga. Vore kul om dessa kan bedömas valida även av utländska bedömare. Svensk avel hade en gång ett antal starka familjer som ständigt producerade topphästar. Känns som i stort sätt alla har ”försvunnit”. Vore kul om långsiktighet och konsekvens kan premieras. Familjen Sigfridsson är på god väg med By the Book. Vore trist om svensk avel bara blev import av dräktiga ston där stona snabbt försvinner i periferin. Vi nördar gillar en intressant historia! Kul också att Juniper Tree och Appel Au Maitre har stora framgångar. Swipe och Eisin Dunkirk har ju också representanter på plats så mycket spännande hästar i Dubai på fredagarna framöver.

Något man känner igen från andra sporter är att ”granngnabb” förbytts till något annat när fokus lämnar närområdet. När danska, norska och svenska hästar åker till Dubai är dom plötsligt med i det skandinaviska laget. Absolut positivt och mer skandinaviskt även på hemmaplan tack.

När man läser och känner entusiasmen som växer över våra hästar och aktiva som kastar sig ut i en stor galoppvärld blir man glad och inspirerad. Tänkte då på ”mörkergänget” som tror att det är de sämre hästarna och deras anhöriga som är sportens stöttepelare. De har ju förvisso en uppgift att fylla men för att dra sporten uppåt och framåt är vi helt beroende av de som vill mer, vill högre och längre.

På tal om det ska det bli superintressant att få se Steinar och Hear The Drums i 2000 Guineas Trial på fredag.

Storlöpningsprogrammet väntar vi på liksom så småningom de övriga propositionerna. Ska vi gissa på att det blir ungefär som ifjol? I gamla tider jämförde banorna bland annat andelen av grundbidraget från ATG som gick till prispengar. Travbanorna var för det mesta bättre än galoppbanorna men det vore intressant att se utvecklingen av den andel, av ATG medlen, som används som nettoprispengar. Nu är detta ingen ensam sanning på effektivitet men en indikator på en effektiv administration är det onekligen. Speciellt är förändringar över tiden intressanta att följa. En dansk rapport från Skandinavisk Galoppkonferens ger vid handen att det mesta fortsätter som vanligt….

Träningsförhållanden på Jägersro för 2022 blir inte föremål för några inskränkningar enl. uppgift. Tydligen, av skäl okända, kommer inte markarbeten för nya travanläggningen igång som tidigare aviserat. Lugnt för tillfället men problemen finns där och väntar.

Keenland bytte från all-weather till dirt

För drygt fem år sedan bytte Keenland, även flera andra banor, tillbaka till dirttrack. I sammanhanget får vi skänka en tanke till Joseph King som anlitades för Jägersros ombyggnad till dirt för drygt 20 år sedan. Vid ett besök på Jägersro för kanske 15 år sedan uttalade Mark Johnston det ofta citerade ”Probably the best all weather track in Europe”. I alla dessa år har Jägersrobanan klarat sig helt utan några större renoveringar eller byten av ytlager. Nu är ju ett stort arbete på gång på Bro Park. Vi hoppas att det blir en bra och långsiktigt hållbar dirttrackbana.

I sammanhanget kan jag berätta om när vi en vinter (ca. 2010) försökte hålla tävlingsbanan öppen under vintertid även på Jägersro. Till hjälp av de traditionella medlen saltning och dygnet runt harvning vid frost. Som vanligt var klimatet omväxlande med mellan -10 och +10 och snabba skiftningar. Vi kan konstatera att det inte fungerade och att banan inte tog mer stryk var nog en ren skänk från ovan.

När det var kallt och banan harvades kontinuerligt förflyttade sig ”hela” ytlagret till de inre spåren, främst i kurvorna. Förflyttningarna gjorde att man lätt harvade igenom en bit ut och då fördärvade de olika lagren som byggde upp banan. Att vi skulle kunnat tävla då var inte att tänka på. Vi avslutade provet när vi såg vart det barkade.

Jag var sportchef på Täby 1993-2000 och har många, många minnen från vintergalopp. Jag vet inte om alla som var med då tycker lika, men jag har en uppfattning om vad som skiljer sig mot nuvarande situation.

Kraven för att tävla var väldigt mycket lägre än idag. Banveterinärer, funktionärer, tränare och jockeys var vana vid ganska otrevliga förutsättningar och tröskeln för att ställa in var väsentligt högre än idag. En naturlig utveckling och säkert en klok sådan.

Täbys dirt hade som topplager vad jag tror kallades för fillersand. Och inte bara topplager, det var djupt! Sanden funkade uppenbarligen väl och det tjocka lagret tålde nästan vad som helst av harvning.

Om vi bortser från ekonomiska och sportsliga skäl utan tittar på det helt fysiska tror inte jag att man på en modern dirttrack, med acceptabelt resultat, kan ge sig på en Täbybehandling modell 90-tal. Sen finns det massor av andra skäl till att man inte ska tävla på vintern i vårt klimat.

Här ett instick om Keenelands dirttrackbana

Dirt is Back at Keeneland’s Track

Keeneland, a Thoroughbred horse racing facility and auction company located in Lexington, KY, opened its new dirt racing surface for training on August 28, 2014. The extensive renovation project, which began May 19, 2014, with the removal of 16,000 tons of Polytrack surface, followed a yearlong planning and research period. In contrast, construction was required to be completed in three months, starting after the Kentucky Derby and ending before the training period leading up to the fall meet in October.

GRW served as the project engineer for the track renovation project and was involved in all aspects of the work including selection of track material, design of the test plot, engineering of the track section, and development of the unique drainage system. 

The dirt surface is composed of a mixture of sand, silt, and clay carefully selected for properties to include durability, firmness, and ability to retain sufficient moisture for the best racing surface possible. The track will be maintained with state-of-the-art equipment using GPS technology to maintain a consistent track surface.

Almost 2,000 truckloads of material were delivered to build the track including 26,000 tons of Class I sand to build the new track section and 19,000 tons of the final dirt surface.

Drainage on a dirt surface is critical and required a complete reconfiguration of the track section. Some details are described below and shown in the image above (larger view).

• The straights on the Polytrack were constructed level due to the vertical drainage system. A 2% cross-slope had to be reintroduced in the track to allow for surface drainage on the new surface.
• Rather than completely reconstructing the outside rail, a crown or high point has been introduced in the track using Class I sand to provide a 2% slope to the inside rail from 55 feet out with the remaining 20 feet draining to the outside rail. This approach took advantage of the subdrains under the track to drain water from the outside rail back to the inside rail, where a storm sewer system had been installed for the Polytrack.
• The inside rail is drained with a unique system using plastic drain cells filled with pea gravel and a porous pavement shoulder made from recycled tires which takes water off the track into the subdrains. This system helps to mitigate the loss of surface material that occurs on most dirt tracks.

According to Keeneland news reports, the previously installed Polytrack surface had “proved safe but the year-long planning and research showed that proper maintenance of the surface is just as important as the selection of materials from a safety and consistency perspective.” Further, Keeneland noted, “Owners and trainers, especially those who compete at the highest levels of the sport, overwhelmingly prefer dirt tracks. In keeping with our mission and the quality that is expected of Keeneland, we have to be more competitive in attracting the top horses and Triple Crown and Breeders’ Cup contenders and in hosting major racing events.” Triple Crown races and the Breeder’s Cup are run on dirt surfaces. 

GRW has worked for more than 50 years with Keeneland — and other equine industry clients — on a wide range of improvements from the racing track and barns to the new entrance and access road at U.S. 60 and Man-O-War Boulevard. Keeneland’s popular fall and spring race meets attract large crowds of local residents and visitors from around the nation and abroad.

Tack för den här gången

Att skriva blogginlägg gick lätt som en plätt när jag började för knappt ett år sedan. Inte minst känns det tråkigt att behöva fokusera på negativa inslag. Hoppas det händer lite positiva saker framåt våren! Sen är det i och för sig naturligt att en blogg av den här kategorin gärna synar etablissemanget. Jag vill absolut inte påskina att jag är journalist, men nog känns det viktigt att makten synas. Den skulle nog behöva synas ännu mer.

Snart är det vår och hästarna börjar tävla. Härliga tider

BG

Rubriken syftar självfallet på väntan på nästa steget i det, som det känns, närmast oändliga spelet kring den nya banan. I dagarna är det två år sedan jag gick i ”helpension” efter att i två år arbetat på 50%. De sista två åren arbetade jag mesta tiden inom projektet ”Ny bana i Skåne”. Strax innan jag slutade stoppades som bekant det projektet helt och hållet i samband med stora förändringar i SG styrelsen. Intressant i sammanhanget är att jag efter att jag slutat aldrig någon gång blivit ombedd, inte i ens det minsta, att tycka till, kommentera eller på något annat sätt bidra. Orsaken kan man ju spekulera i, men för att vara helt uppriktig känns det ibland konstigt att från att vara djupt engagerad till att nästa dag vara helt avpolletterad.

Detta faktum var självfallet en av orsakerna till att denna bloggen startades upp. Sannolikt har bloggen haft en ytterligare ”isolerande” effekt. Många, många har uppskattat mina funderingar samtidigt som en hel del kanske inte är lika begeistrade….

Hur som helst känns det konstigt att inte på något sätt finnas med i processen kring svensk galoppsports framtid. Samtidigt vill jag understryka att pensionärslivet i många stycken är sällsynt behagligt.

Denna omgången blir det lite kortare funderingar om vad som händer och sker i galoppsportens förtrollande värld.

Nyinköp och prispengar

Hela hösten kan man, om man inte har något annat trevligt för sig, följa alla fullblodsauktioner på nätet. Senaste veckorna har smilbanden varit kraftigt upp nästan överallt så fort en fullblodspålle letts in i en auktionsring. Med få undantag har köplusten varit kraftigt upp. Dock har skandinaviska köpare, för det mesta, varit mindre aktiva än tidigare år. Förr var ju Tattersalls Horses in Training Sales ett eldorado för Skandinaver. Vissa år gick långt mer än 100 hästar till Skandinavien. Dom tiderna är förbi.

Mellanöstern har köpt som aldrig förr. Inte bara Dubai är hett. Saudi, Bahrain, Oman och efterfrågan på fullblod i alla prisklasser är närmast osannolik. Östeuropa är aktiva, ofta i billigare segment, men rör sig uppåt. Australien är på hugget som aldrig förr och köper i det dyraste skiktet. Gräslopp blir mer och mer det som gäller i Amerika och numera köps åringar och tävlingshästar i stort antal västerut. Hongkong fortsätter att köpa. Mellanöstern, Australien, Hongkong och Amerika erbjuder väldigt höga prispengar till kvalitetshästar. Maidenlöpningar för tvååringar, kategori bättre, ligger i USA numera på nivå minimum 500 000 SEK oftast högre. I England är prispengarna för mellan/lägre kategorin kanske bara något bättre än här hemma, för de bättre hästarna är numera prispengarna ganska imponerande. Inte bara i Black Type utan även i de bästa handicaperna. För några veckor sedan öppnade Cheltenham och erbjöd ett antal handicaper i Klass 2 med 300 000 till 400 000 SEK i varje. Enligt uppgift kom 19 000 på fredagen och 26 000 på lördagen för att titta…. Hindersporten är på alla sätt glödhet i Storbritannien.

Utan att ha gjort en noggrann analys kan man konstatera att vår relativa nivå på prispengar gentemot övriga Europa har försämrats kraftigt de senaste, kanske 10 åren. Tyskland är med nedåt i prispengar men å andra sidan har man hästar som kan säljas för extremt mycket pengar till hela världen.

För att återgå till auktioner och nyinköp kan vi konstatera att Filip Zwicky gjort ett stort jobb för att göra Goffs till ”huvudleverantör” för Skandinavien. 15 fölston och föl, flera dyringar, gick till Skandinaven nyligen. Väldigt uppmuntrande och följ Filip på http://www.galopsport.dk. Intressant är att det ofta är danska ägare som numera står för både dyrast och flest inköp. Heja Danmark som står för den kapplöpningskultur som fortfarande finns kvar i Skandinavien.

I hela mitt galoppliv har jag strävat efter att på alla sätt få galoppsporten att bli ”större och bättre”, kanske vaga begrepp men läsaren förstår nog vad som avses. Som allmänt sportintresserad följer jag sportsidor och sportjournalistik och förvånas över att galoppsporten måste vara den enda sport som saknar tydliga internationella ambitioner. Många sporter är idag mer eller mindre kommersiella och alltid internationella. Galoppsporten måste tänka större, längre och djärvare.

Projekt Baden Baden 2022

Läste med intresse om Eva Isacsson Sjunnessons föl 2021, New Bay och Adlerflug avkommor bl.a. Jag vet att en del andra uppfödare i Skandinavien också har föl med en ”internationell approach”. Samla 6-10 åringar under en gemensam banner, åk till Baden Baden och utmana internationella köpare. Jag är övertygad om att vi har kompetens och möjligheter att kraftigt överraska. Dessutom är jag övertygad om att Klaus Eulenberg på BBAG är beredd att lämna mycket gynnsamma villkor.

Ett av de största felen svensk/skandinavisk galoppsport gjort under de senaste kanske 20 åren är att man undvikit att ta alla chanser som funnits till att i mycket större utsträckning bli internationella. Alldeles för många tror att framtiden är fokus på ”hemvävd” galoppsport. Det är säkert trevligt för de inblandade, men har man ambitioner att överhuvudtaget attrahera media, investerare, hästägare, spelare och publik måste det till något helt annat. Hur konstigt det än låter, tror jag att skandinavisk fullblodsavel kan bli en av murbräckorna in i den större världen.

Jockeyklubben

Har vaknat upp på ett sensationellt sätt. Ibland undrar man över spretigheten när man nu ska bli galoppsportens välgörare inom snart sagt varje område. Inget tvivel om det goda uppsåtet men finns det kompetens och resurser till alla brandkårsutryckningar för att hjälpa till. Senast är det svensk avel som nu ska få hjälp. Precis som många andra som försökt med det tidigare så sjösätter man ett bidragspaket för leverantören/uppfödaren. Detta i ett skede då vi har för lite efterfrågan till det utbud vi faktiskt har. Varför inte stimulera kunderna och stötta de bästa stolöpningarna så att dessa samtliga kunde bli Black Type löpningar inom kanske 5 år. Det vore ett långsiktigt och bestående projekt som hade haft möjlighet att göra skillnad. Log lite när någon undrade om hästarna måste köpas på auktion för att få del av ett av bidragen. Privata köp är ok och flera privata inköp lär ske strax över gränsen på 100 000 kronor…..

Det finns ett uttryck ”Ska Du bli miljonär på hästar så börja med många”. Inte bara i uppfödningssammanhang utan även i andra galopprelaterade sammanhang är det som om en av de mest uppenbara sanningarna numera inte får uttalas. Ska Du hålla på med galopphästar så var beredd på att det kostar, har Du en hundradel kanske Du klarar dig, men vill Du vara med i större grad så var beredd på att det kostar väldigt mycket… Så är det överallt i hela världen och så kommer det med garanti att fortsätta att vara. Galoppsport är en fantastisk sport för alla, men det behövs att ”de med kassan i ordning” blir lika roade som sådana som undertecknad.

Hästar i träning och tävlingsdagar

Från min horisont är det omöjligt att få en komplett bild, men antalet hästar i träning nästa år riskerar att fortsätta nedför. Mest illavarslande är att det ser tuffast ut bland tvååringarna som kan nå ”all time low” nästa år. I detta sammanhanget känns antalet tävlingsdagar för 2022 som sällsynt ambitiöst. Visserligen kan man delvis gå ner i antalet löpningar per tävlingsdag men många löpningar blir svåra att fylla på ett rimligt sätt.

På tal om tävlingsdagar tror jag det är läge att börja tävla när människor vill komma på galopp. Om vi inte kan få lite ”drag” på tävlingsdagarna hur ska vi då kunna attrahera nya besökare och galoppfans. Lördagar/Söndagar kan man lämpligen starta kl.14 och vardagkvällarna, vart tog dom vägen. Tänker med saknad på Stockholms Stora kvällen en försommartisdag eller Prammstorsdagen på en ibland i alla fall ljummen majkväll. Jag förstår att galoppen ”tilldelats” lämpliga luckor av ATG i utbyte av TV tid. Som delägare av ATG är det läge att bestämma själv, får ATG bestämma kommer vi med garanti hamna på ännu konstigare tider. Nu är det lunchgalopp, snart kanske frukostgalopp? På lite sikt tror jag också att en förutsättning för ett större galoppspel förutsätter dynamiska och attraktiva livetävlingar med en publik som har ”a good time”. Dom som inte tror att det är möjligt kan ju åka till Klampenborg och uppleva hur det kan gå till.

Från östtysk järnvägsstation till grön oas

I detta sammanhanget tänker man ju omgående på nya Skånebanan. Jägersro är ju numera ”övergivet” och har en charm som en gammal östtysk järnvägsstation… Om man låter rätt personer skapa det nya konceptet har en ny Skånebana alla möjligheter att bli en katalysator för hela Skandinaviens galoppsport. Den chansen kommer inte tillbaka på många, många år. Hoppas alla inser att detta inte bara är till för några skåningar utan kan vara något som alla har stor glädje av. En stor budget är bra men en mycket mindre budget kombinerat med kreativitet och uppfinningsrikedom kan vara ännu bättre. För Jägersros del känns det som en gigantisk utmaning att tävla vidare på den nuvarande anläggningen till och med 2026, fem säsonger. Det gäller nog att ha exceptionella målbilder om en ny ljusare framtid för alla intressenter. Om den nya travanläggningen dessutom skulle öppna, säg 2024, talar vi om kanske två år med bara galopp. Hur kommer det se ut då på och kring Jägersro??

Pengar till alla….

Är prispengarna inte så imponerande kan vi oftare och oftare utropa, prispengar till alla startande! Numera släpps Järn och Brons klassen regelmässigt iväg med 5-6 hästar. För 10 år sedan var det regelmässigt 10-12 hästar i dessa lopp. För kollektivet innebär detta i stort sätt detsamma som en fördubbling av prispengarna. Jag förstår att de som äger och tränar kan tycka detta är riktigt tilltalande men som underhållning och spelunderlag är det på sikt helt förödande. 5 st. som kutar om 40 000 motsvarar 10 st. som kutar om 80 000. Något att beakta.

Ett par veckor sedan kommer ett förslag från bangruppen

Jan Kleerup och hans grupp aviserar att ”slutbetänkandet” om ny Skånebana kommer inom några veckor. Vi avvaktar med att nagelfara detsamma men mellan raderna känns det som om Bara kommer att gå segrande fram bland kandidaterna. Vi laddar batterierna och lär återkomma i ärendet.

En liten repetition från ett blogginlägg från den 10 februari.

SÄTT HÄSTEN I CENTRUM Prioritera banorna först och mest, gräsbana och dirttrack. Använd dom bästa rådgivarna som finns. När banorna väl ligger där dom ligger kommer dom, nästan med garanti, inte att förändras någonsin. Denna del av projektet måste göras rätt och komplett från början. Dom som säger att vi kan bygga om senare är nog helt införstådda med att det aldrig kommer bli av. Utgår ifrån att både gräs- och dirttrackbana ska byggas. Man kan leva med bara gräs men inte med bara dirttrack. I många år var jag verksam på Jägersro. Mitt jobb var alltid att promota Jägersro och aldrig offentligt kommentera vilken brist det var att vi inte hade en gräsbana eller både och. Jag kan utveckla detta till en omfattande skrivning men det får vara just nu. Gräs är däremot ett absolut måste. Utan gräs är banans roll fortfarande en andraplans bana. En gräsbana måste vara ca 2000 m. En sväng för 1600 m och max två svängar vid 2400 m. I Turnberry förslaget var 2400 m med en hel sväng och två halva svängar (raksträcka emellan). Vissa tror att gräset i USA ligger innanför dirttrack banan för att det är optimalt. Sanningen är att nästan alla dirttrack banor redan var byggda när man i USA kom på att man även bör ha gräsbana. Det fanns då bara en plats att bygga på, invändigt. Dessutom har dirttrack racing i USA en helt annan roll. I Europa är ju dirttrack racing en marginell företeelse. Det är ju ingen tillfällighet att Nordamerikas bästa gräsbana är den på Woodbine där gräsbanan ligger utanför dirttrackbanan. I detta sammanhang kan vi konstatera att Bro Parks banor har en bra layout. Likaså har Göteborg där man dock hade önskat en sista sväng med större radie och bredare bankropp. För de som följer internationell galoppsport är det ganska anmärkningsvärt hur andelen turfracing i USA och i Canada har ökat senaste åren. Från 5-6% av totala antalet lopp för några år sedan till över 20%. Fler startande, bättre spel och gladare hästar. På Woodbine har man en suverän gräsbana men byggde nyligen om travbanan (flyttad till Mohawk) till sin andra gräsbana för att kunna rida de flesta löpningarna på gräsbana under huvudsäsong. Skulle gissa att Woodbine tävlar 4 dagar per vecka från vår till senhöst. EN FULLVUXEN GRÄSBANA ÄR FUNDAMENTET FÖR ATT EN SKÅNEBANA BLIR EN SPORTSLIG FRAMGÅNG. Anlita de bästa och gör rätt. Vi kommer då ha gräs som primärbana på alla skandinaviska banor! 

Lite ytterligare kommentarer

Per definition slits ju en bana mer ju kortare omkrets givet samma antal löpningar över samma distanser. Detta är ju speciellt relevant för gräs och negligerbart för dirttrack. Från Täby vet jag att svängarna, när banan är mjuk, slits väldigt mycket hårdare än raksträckorna. Ju större radie i svängarna ju mindre slitage. Sammantaget innebär en tight gräsbana ett stort underhåll. Det finns ju en anledning att man i USA inte tävlar på gräs när den är något annat ”firm” eller möjligtvis ”good to firm”. Dessutom är det sannolikt så att det för hästen att ansträngas utan skarpa svängar. Avslutningsvis är galoppsport en internationell sport. Vi vet inget om framtiden men en ”proper turf course” är alltid en bra början liksom att tvärtom nästan alltid är ett oöverstigligt hinder.

Jag staplar argument men är fortfarande orolig att de som borde lyssna har stängt av. Den som lever får se!!

Harald på sin jungfruresa

Vår nye VD Harald Dörum har varit ute och träffat fotfolket runt om i landet. Harald har betonat att han var ute för att lyssna och ta in och kommer efter nyåret tillbaka med sina förslag till prioriteringar. Att det blir fokus på ett mindre antal prioriteringar var han noga med att betona. Under sin resa var han även med på SG´s höstmöte och rådslag. Rapporterna talar om bra möten i ordnade former. Om detta beror på att man är på väg att lösa upp hårt åtknutna uppfattningar eller att de mest inflammerade frågorna hölls väl inpackade förtäljer inte historien. Fortsättning följer.

Läs statistiken så vet ni vad man tycker….

Alla som har uppfattningar i galopp politikens värld är ju för det mesta ganska kända och förutsägbara. För att känna på dagsformen är olika topplistor intressanta att studera. Det är statistik om tränare, ägare, uppfödare och jockeys men även om antalet betäckningar för olika hingstar, statistik från åringsauktioner, hingstlistor och liknande. Det man definitivt kan utläsa av dessa är att de ger en klar bild av hur de inblandade aktörerna vill att framtiden ska formas. Läs och begrunda så kan ni snabbt få en uppfattning om kommande utspel.

Galoppsportens långsiktiga ekonomi

Alla verksamma inom trav- och galoppsporten är ju i någon mån miljöskadade av det faktum att nästan alla pengar till sporterna kommer via ATG medel. När de dessutom kommit i riklig mån under många år måste man sätta frågan på sin spets. Hur använder vi resurserna och hur kan vi i framtiden använda dessa på ett bättre sätt. I kanske 30 år har vi levt under dessa premisser och kanske dags att från grunden se över hela vår organisation och verksamhet. Detta att sittfläsket ökar i ett system som vårt är ju inget konstigt eller någons fel. Det finns nog många som tycker det är bra som det är men nog borde det finnas möjligheter till en helt annan utväxling av de resurser som ATG levererar. Gårdagens prioriteringar är med garanti inte framtidens. Om det ska vara meningsfullt måste man även vara modig och lyfta på de största stenarna och de mest övervakade reviren. Är det någon som vågar? Jag tror det inte!

Träningsmöjligheterna på Jägersro

SG och Skånska Travsällskapet har ett avtal om träningen på Husiefältet. Om jag har uppfattat rätt har STS valt att ”helt bortse” ifrån avtalet och planerar för byggstart för sin nya anläggning våren 2022. Uppenbarligen ser man SG som ett problem man får ta konsekvenserna av. Det har viskats att galoppen inte ska bråka… Nä man ska inte bråka i onödan men om man så medvetet, som STS gör, och utan pardon väljer att bryta ett avtal måste det rimligen kosta så det känns. Åtminstone borde SG få använda hela anläggningen helt hyresfritt till den stänger för gott. Vi talar om travsällskapets största kund/sponsor/hyresgäst under mer än 100 år! Var inte snälldumma!! STS äger Jägersroanläggningen där delar sålts till ett konsortium med bl.a. Skanska och MKB. Belopp på tror jag ca 850 miljoner kronor. När galoppsporten behandlas på detta sätt måste det kosta.

Efter ett besök på Jägersros årsavslutning florerade ett rykte att fältet kanske kan finnas kvar även under 2022. Fortsättning följer.

Lösningarna samma nu som då

Hämtade nyligen hem ett antal kassar med ”gammal skåpmat” från Jägersro. Under 90-talet arrangerade föreningen Fullblodens Vänner ett antal galoppkonferenser som fick en karaktär av nationell konferens. Mycket har hänt på mer än 20 år men mycket är detsamma. Problem och funderingar på tänkbara lösningar som identifierades 1994 finns fortfarande kvar på agendan. Egentligen är det nästan skrämmande att vi, i alla fall i vissa avseende, kan konstatera hur litet som hänt. Hittade även Carta utredningen, Rapport från Organisationsutredningen för svensk galopp 2002 och litet annat smått och gott. En del guldkorn hittas. Vad sägs om detta, Under rubriken nya galoppsällskap föreslås att galoppintresserade i större orter i Sverige bildar nya galoppsällskap. Hässleholm/Kristianstad, Norrköping/Linköping, Sundsvall m.fl. nämns som tänkbara orter.

Vintergalopp – en symbolfråga?

Turerna kring vintergaloppen fortsätter och det känns som SG’s styrelse och ledning inte vågar ”sätta ned foten”. Det känns också som om hela frågan tappat sin rätta nivå och istället blivit något av en symbolfråga för stora delar av aktiva inom Stockholmsgaloppen. Galoppsporten i huvudstaden borde samla alla resurser som finns kring en hårdsatsning under den tid när galoppsport är som attraktivast. Det enda vintergaloppen tillför är att den kostar hiskeligt mycket pengar som tas ifrån den ”gemensamma börsen”.

Alla, nästan, vill ha en kompetent ledning som GÖR SOM JAG VILL. Annars är dom inkompetenta och skall bort. Denna kultur av ständigt ”hela havet stormar” med utbrott, uppringningar osv. är förgörande. Att litenhets syndromet hela tiden gör sig gällande. Precis alla som har ett finger i galoppsporten anser sig helt naturligt kunna spy vilken galla som helst över allt och alla. Dessutom som den naturligaste sak i världen. Sociala media har inte gjort saker och ting bättre.

Jag kommer ihåg CH Hermanssons klassiska ”Nån jävla ordning får det va i ett parti”. Även gamle LO basen Stig Malms färgstarka språk kanske kan passa in på vissa tingens ordning i galoppsporten.

På lördag är det suveräna hinderlopp på Newbury och på söndag Japan Cup i Tokyo så varför bry sig….

När andan faller på kommer kanske en ny blogg…..

BG

Harald Dörum galoppsportens hopp?

Att Harald Dörum fångade stafettpinnen som ny VD i Svensk Galopp slog ner som en bomb, i alla fall i min värld. Haralds namn har ju nämnts i olika sammanhang under flera år men nog trodde jag att han, en gång för alla, lämnat svensk galoppsport åt sitt öde. Låt oss hoppas, att det som gjort att han tagit sig an utmaningen är en djup och innerlig ambition att sätta svensk och skandinavisk galopp i en färd uppåt och framåt. Reaktionerna på utnämningen har ju varit extremt positiva från alla håll vilket säkert kommer att hålla i sig en tid. När Harald, förhoppningsvis, kommer att börja stänga och vrida upp olika kranar kommer nog vissa att skrika rakt ut på välkänt galoppmanér.

Med Harald som VD förefaller styrelsen som ett gäng amatörer, om uttrycket tillåtes. Låt oss hoppas att styrelsen accepterar en VD som har kunskaper och erfarenheter som vida överstiger styrelsens samlade kompetens. En eloge till styrelsen som hade mod att utse en VD som på de flesta sätt är mer lämpad än dom själva.

Efterfrågan på galoppsport är ett av de fundamentala problemen

Jag har skrivit om det förr men det känns som om det aldrig blir för ofta att återkomma till efterfrågan på galoppsport. Alla företag/verksamheter som på en marknad saluför produkter eller tjänster måste, för att kunna fortleva, ha kunder som är beredda att betala för verksamhetens utbud. Lite förenklat kan man inom galoppsporten hitta tre väsentliga kundgrupper.

Hästägarna som köper, betalar träningsavgifter och tävlar med hästar. I Sverige tävlas det om 70 miljoner brutto per år. Kostnaden för hästägarkollektivet ligger på kanske 150 miljoner. Oavsett exakta siffror kan vi konstatera att de som äger hästar, kollektivt måste vara villiga att skjuta in massor av förlustpengar i systemet. Vi kan väl konstatera att detta system idag fungerar mindre bra. De befintliga kunderna sviktar och tillförseln av nya kunder är alldeles för låg.

Spelarna som finansierar stora delar av sporten och ser till att det finns prispengar att tävla om. För att uttrycka det förenklat är detta något vi inom galoppsporten inte, i någon större utsträckning i alla fall kortsiktigt, kan påverka. Vi får våra pengar via ATG och vår egen påverkan på utfallet är marginellt. Trots detta är det viktigt att spel på galopp utvecklas. Det är en viktig sundhetsindikator och på längre sikt sannolikt livsviktigt, att spelarna gillar att spela på galoppsport. Systemet med vår tilldelning av pengar är säkert största anledningen till att vi inte fokuserar på efterfrågan på galoppsport.

En tredje grupp kan vi kalla galoppfans. En grupp som kanske äger en hundradels häst men som framförallt följer, besöker och talar om sporten. I vissa galoppländer, inte minst England är det en ekonomiskt väldigt viktig grupp, mindre så i Sverige. Vi måste på sikt bli enormt mycket bättre på att leverera galoppsport/events som kunder är villiga att betala för. Jag frågade VD för Newbury för något år sedan hur mycket en besökare i snitt ”gör av med” på ett banbesök (ex. spel). Han trodde det rörde sig minst om ca 500 kr. Entré, bar, restaurang etc. I sammanhanget betonades att sällanbesökare ofta är betydligt mer benägna att spendera på just mat, dryck och underhållning. Något som är viktigt att ha i minnet när banorna måste utvecklas eller som i Skåne byggas nytt. När vi inte kan påverka spelnettot blir denna del av sporten, att generera andra intäkter, otroligt viktig. I Skandinavien är Klampenborg, som får minst pengar ”von oben” självfallet överlägsna kamraterna i Sverige och Norge som är vana vid att fånga manna från himlen. Naturligtvis hänger de tre kategorierna ofta intimt samman.

Jag har ofta skrivit om vår introverta sport. I motgångstider gäller det ju att titta på sin marknadsposition för att förbättra lönsamhet och efterfrågan. I tidigare bloggar har jag skrivit om att vi i mycket större grad bl.a. måste differentiera sporten. Sammantaget är det ofta helt obegripligt hur fokus inom galoppsporten nästan alltid är på leverantörerna och inte på kunderna.

Anti kundvård

Som man bäddar får man ligga, känns uttrycket igen? De senaste två åren har man från SG, tävlings- kommitté och fullmäktigemöte ständigt fått sig till del att Derbyserien har för höga prispengar, eliten får för mycket, unghästloppens prispengar bör halveras, breddgalopp är det som är viktigast osv. Oavsett om det varit explicita uttalande ifrån SG har budskapet nått fram och slagit rot. Viljan att köpa nytt och viljan att investera har fått sig en törn. Det hela ska inte bara ses i det ekonomiska perspektivet, minst lika viktigt är det emotionella. Människor som kanske spenderat stora pengar på nya hästar får plötsligt veta att dom egentligen inte är önskvärda.

Sedan blir man från ledningshåll överraskad och bekymrad att inga/få vill investera i nya unghästar. Man må tycka att det är odemokratiskt eller vad man vill men sporten, för att utvecklas och må väl, måste bygga på att tillräckligt många vill/vågar investera stora pengar i extrema chansinvesteringar som fullblodshästar de facto är. Tycker inte de i toppen av pyramiden att det är kul kraschar den professionella sporten. Mer om det en bit ner.

Stor osäkerhet om vad framtiden kommer att erbjuda kopplat med banfrågan i Skåne, ovänskap och ständiga konflikter har tillsammans skapat en situation där de som trots allt köper en galopphäst borde erhålla en tapperhetsmedalj.

När ingen eller få vill köpa måste fokus framöver vara på just KUNDER!

Snart kommer det

I min förra blogg förutsåg jag att en leverantörsgrupp, uppfödarna (i alla fall vissa) kommer att uppvakta SG med krav på extraordinära åtgärder. Kraven kommer förmodligen bli en uppvisning i alla kända protektionistiska åtgärder. Ivan Sjöberg är ordförande i SFAF och är familjär med alla tänkbara sätt att dra åt tumskruvarna. Nu är det nog inte bara utomskandinaver som ska akta sig. Norsk och dansk galopp kan säkert utsättas för åtgärder som många av oss inte ens skulle kunna drömma om att de ens skulle diskuteras. Vi har ju inte sett det än, lugn det kommer med garanti…

Det absolut värsta av allt är att krav som dessa inte kommer att förpassas direkt till papperskorgen. Numera känns det tyvärr som om det kanske finns möjligheter att få styrelse/fullmäktige med på ett antal mörkeråtgärder, som kanske en gång för alla förpassar galoppsporten i Sverige ner till ren och skär lingonseriegalopp. Om vi inte ens kan möta Norge och Danmark i ädel tävling på helt lika villkor vad finns det då för hopp kvar? Det är bara att hoppas att tillräckligt många har några perspektiv kvar på tillvaron. Harald Dörum är ny VD i SG och vi är många som hoppas att han en gång för alla kan stoppa undan alla tänkbara medeltida åtgärder.

Banfrågan i Skåne

Utöver osäkerheten om sportens inriktning är banfrågan i Skåne den andra stora förmörkelsen. Ny bana eller ingen bana i Skåne? Spelet kring detta har lagt en ”död mans hand” över skånsk galoppsport. Titta på träningslistorna och titta på köpintresset, sporten blöder. Dessutom kan man titta på startlistorna till Jägersro. Till tävlingarna i början av oktober fanns tre (3!) startanmälda tvååriga maidens… till en Maidenlöpning. Vid den här tiden på året borde det snarare vara så att det fanns krav på att loppet borde delas pga. för många startanmälda. Vän av ordning undrar hur de kommande tävlingssäsongerna kommer se ut på Jägersro. När allt inom galoppsporten kokats ihop till sina beståndsdelar handlar det till slut mycket om framtidstro och om drömmen om att få uppleva lyckoruset i vinnarcirkeln. När detta försvinner så accelererar en negativ spiral som tenderar att även de mest lojala och optimistiska börjar krokna. Nu handlar det inte bara om en ny bana, dessutom har ju Skånska Travsällskapet meddelat att till våren börjar man bygga och träningsfältet försvinner. SG har ett avtal om tre års uppsägning. Hur mycket är STS beredda att betala för avtalsbrottet. En sak är väl uppenbar, att SG kan få ner den totala hyreskostnaden till STS, nu när alla förutsättningar ställts på ända. I detta sammanhang känns det märkligt att det är så tyst från tränare och hästägarehåll. Nöden är uppfinningarnas moder. Kanske finns det möjlighet att för rimliga pengar hitta en träningscamp för galopphästar på något annat ställe. Det känns som 2022/23/24/25 med träning på resterna av det forna Jägersro kommer att vara en kraftig accelerator i utförsbacken. Min personliga känsla är att situationen för skånsk galoppsport är ännu mörkare än vad många kanske tror. Dessutom känns de tungt att vi ska ”harva runt” på Jägersro i flera år. Ljuset i tunneln behövs inom kort och vi hoppas att det blir starkt! Dessutom ska vi vara ytterst medvetna om att vissa inom galoppsporten kommer använda vikande siffror på hästar i träning och aktiva tränare och hästägare som ett argument att det inte behöver byggas någon bana överhuvudtaget. Hur var argumenten för SG´s bildande; Nu krokar vi arm och arbetar för en större, starkare och framgångsrikare galoppsport.

Sturup hetaste budet

Nya markletargruppen under ledning av Jan Kleerup jobbar på. Dessutom verkar dom ha förtroende ifrån en majoritet inom galoppsporten, bara det! Senaste infon berättar att nedlagda golfbanan i Sturup nu passerat Bara som favorit till lokalisering. Bara verkar dock ha nio liv och känner sig nog inte uträknad än. Sturup var med bland de ca. 10 kandidaterna för 5-6 år sedan, när undertecknad fortfarande var med i matchen. Kommer ihåg vandringar på den nedlagda golfbanan då det konstaterades att det var, med skånska mått, kuperat och många, många träd på stor del av marken. Eftersom det då inte var en het kandidat gjordes ingen djupare analys. Positivt är att marken inte är jordbruksmark. Om Länsstyrelsen accepterar nödvändiga stora förändringar kan man nog bara gissa om. Dessutom verkar Toppeladugård finnas med, men med ett nytt område. Gångavstånd från undertecknad men det känns som en outsider i sammanhanget.

Kleerup och Klemedsson utlovade med bestämdhet att gruppen inte skulle designa och bygga den nya banan, det ska överlåtas på proffs. Att gruppen trots allt ska välja ut den lämpligaste marken för en galoppbana känns tillräckligt amatörmässigt för att osäkerheten ska nå högsta varningsnivå. Vän av ordning undrar; om man ska välja mark för en galoppbana måste väl rimligtvis proffsen vara med redan i urvalsprocessen.

Bro Parks banor och vintergalopp

Bro Parks dirttrack är otjänlig och likaså är gräsbanan. Efter en ny bana i Skåne, som finns i en helt egen prioritets division, måste Bro Parks banor vara ett måste att åtgärda. Dirttracken är tydligen på gång och gräsbanan måste förmodligen göras om, helt och hållet. Hur kan så mycket pengar ha använts på ett så oprofessionellt sätt. Men det finns ingen återvändo, vill man något med sporten måste banorna var minst i nivå riktigt bra. Detta är kanske det viktigaste fundamentet för hela galoppsporten. Man måste ha bra banor!! Det börjar där.

Att den i sammanhanget numera nästan helt absurda vintergaloppen inte, en gång för alla, förpassats till historien är fullständigt obegripligt. Även om man skulle hävda att en ny dt bana skulle klara vinterbearbetning finns det ”miljoner” skäl att låta bli. För undertecknad kan frågan om vintergalopp sammanfatta galoppsportens nuläge. Vill man att galoppsport är ett försörjningssystem för vissa aktiva som gillar galopphästar eller en tävlingssport med tuff konkurrens med fokus på en galoppsport i ständig utveckling? För undertecknad är svaret givet.

Åringsauktioner

Besökte för första gången auktionen på York Stuteri. Professionellt med en fantastisk anläggning. Som så ofta på auktioner här hemma blir man ofta överraskad av att vissa hästar går väldigt dyrt medan andra inte kostar något alls. Orsakerna kan vara flera men oftast beror det ju på att det saknas ”djup” i marknaden. Har man tur och, två vill ha hästen, kan priset rusa upp, har man otur och det bara finns en så blir priset därefter, man kan ju inte bjuda emot sig själv. Lite reflektioner.

Entydigt på York, och ännu mer i Stockholm, är att vissa hästar överhuvudtaget inte går att sälja. Även om man får hästen gratis känns det mindre klokt att bekosta kanske ett års träning för att konstatera att det var en flopp. Flera, men inte alla, säljare har insett att det inte är meningsfullt att föda upp vissa typer av hästar. Även om vissa säljare vill att SG ”griper in och gör något” så måste det vara varje säljares ansvar att ta ansvar för det som bjuds ut på marknaden.

I sammanhanget kan man konstatera att på en auktion där vissa hästar är på plats och andra inte, är det ett enormt handikapp att inte kunna visa varan live.

Att efterfrågan sviktar kanske mer än någonsin är uppenbart. Internationellt är det hausse på åringar. Keeneland har avslutat sin 11 dagars maraton sales med enorma ökningar. Fjolårets totalsumma passerades efter halva auktionen. Tattersalls Irelands åringsauktion helt nyligen var sensationellt bra. Goffs var strålande och nu pågår Tattersalls Book 1 där creme de la creme ska möter marknaden. På tredje dagen är det många leende när snittet ligger på ca. 3 miljoner SEK per häst. På Goffs köptes det positivt nog en hel del till Skandinavien. Bortåt 10 st för sammanlagt ca 10 miljoner kronor. Nu väntar vi med spänning om dessa hästar kommer att få anmälas till svenska Derbyserien 2023!!

Övertron att bilda konsortier? På Facebook och på andra sociala media kämpar flera tränare för att försöka bilda konsortier på åringar som köpts in på spekulation. Friskt vågat hälften vunnit även om man undrar om det finns andelsköpare till alla hästar. Heder till de som försöker samtidigt som det blottlägger bristen på köpare som köper själva eller i en mindre grupp.

Fick mig berättats ifrån Stockholm att vissa säljare ondgjort sig över att vissa sydsvenska tränare bojkottade deras åringar. Sant eller inte, men det måste väl vara allas rättighet att köpa av vem man vill.

Systemproblem med organisationen

En ägare/ägargrupp av ett företag måste ibland ta drastiska beslut för att säkra fortlevnad och utveckling av företaget. Nyheterna berättar dagligen om förändringar som genomgripande påverkar en massa människor. Hur ska detta gå till inom svensk galoppsport om framtiden ställer nya och annorlunda krav. Hur kan vi ändra och förändra? Svaret är förmodligen att det inte går. Organisationen är inte gjord för att förändra. Möjligtvis om de egna hålles skadelösa. I den gamla organisationen fanns ett visst mått av hälsosam konkurrens mellan banorna, och var och en fick stå till svars för felaktiga beslut. Låt pengarna gå till banorna och låt dom ta ett eget ansvar för sin verksamhet. Då är det inte längre nån annans fel, det är ditt.

I min värld är en förutsättning att driva galoppsport värd namnet ett krav att densamma är professionell i sin grundstruktur. Professionella tränare och ryttare är ryggraden med amatörer som komplement men i en professionell struktur. Jag hävdar, att vill man öka möjligheterna för båda grupperna måste sporten diversifieras utifrån de två gruppernas förutsättningar. Det som händer idag är att den professionella sporten minskar betydligt i omfattning. Nu talar vi inte om licenstyp utan om verksamheters sätt att bedrivas.

En professionell verksamhet kännetecknas bla. av att antalet hästar i träning oftast är minst 15-20. Personalen som arbetar är normalt anställda och helt ”vita”. En mindre del kan arbeta på F-skatt. Hästarna ägs oftast helt eller nästan helt av hästägare/enskilda/grupper/större grupper som betalar en relevant träningsavgift. Man kan fortsätta med beskrivningar men detta är ett par kriterier. Hur många når dit idag, hur många fanns för tio år sedan och hur ser det ut om 10 år?

Det finns ett fåtal som säkert uppfyller önskekraven, men den kategori som ökar är träningsstall där tränaren är största ägare med få eller ingen anställd. Några kanske på F-skatt, några svart, några kanske inte ens får jobba i landet, några jobbar mot att man har en halv häst i träning, träningsavgiften för externa ägare är för låg. Nyinvesteringarna i hästar är låg. Låg andel unga hästar. Tränare och ev. partner sliter hårt, hårt för att få det att snurra.

Vanligt är också att galoppträningen egentligen är en bisyssla till någon annan sysselsättning som i sig kan vara väldigt skiftande. Detta tenderar självfallet att påverka prisbilden för kunderna, behöver man inte ta ut egen lön kan prisbilden hållas tillbaka.

På Bro har jag hört att ett stort antal personer numera har sin privata bostad i stallarnas personalutrymme… Den ena kategorin drivs av kärlek till sporten, brist på alternativ och drömmar om framtiden som gör att man inte lämnar. Den andra, som har en ”annan” försörjning drivs sannolikt av samma orsaker men har en ganska så annorlunda grundsituation. Känns det igen? Sammantaget håller man tillsammans till stor del galopphjulet rullande. Det är absolut inget som helst fel på dessa semiprofessionella tränare men strukturen måste skapas för de ”riktigt” professionella.

Med dagens struktur i sällskapen sitter dessa semiproffs grupper sammantaget på en stor del av ”leken” eller makten i sällskapen. En sak vill man och det är att vinna fler löpningar och mer pengar. Investera? Nja, bättre att fördela om priskakan…

Vem kan vrida rätt och skapa förutsättningar för en riktigt professionell sport i framtiden?? Jag tror det blir väldigt väldigt svårt då de som bestämmer i stort tillhör kategorin som snarare ser de ”riktigt” professionella som onödigt gynnade.

Det finns många kärnor i galopp pudeln. En av de viktigaste är att ta tillvara den riktigt professionella sporten och dessutom föra den framåt. En ingrediens är fokus på unga hästar och bra hästar. Då kanske fler kan få riktiga jobb, fler uppfödare kan sälja sina åringar, hovslagaren får betalt och fler hästägare vill känna upplevelsen. Det finns fler ingredienser i framgångsmixen, men om svensk galoppsports framtid är ett eldorado för medelmåttighet i alla dess former, då får vi tyvärr konstatera att den sport vi älskar inte längre går att känna igen,

Ganska lång tid har förflutit sedan förra blogginlägget och det har tidvis känts väldigt motigt i galoppdelen av hjärnan. Lite inspiration, för att återkomma med nya inlägg, fick jag vid årets första galoppbesök, Derbydagen, där flera uttryckte sin saknad efter undertecknads alster. Riktigt rörande var det när en vänlig person berättade att hen kollar varje dag om det kommit något nytt….. Kan samtidigt konstatera att de som uppenbarligen borde detaljstudera mina inlägg låter desamma passera obemärkt förbi. Det är kanske ett uttryck av självgodhet när man ibland tycker att man borde ha något att bidra med inför framtidens utmaningar.

För det mesta upplevs galoppsporten på dessa breddgrader numera som föga inspirerande. Jag vet inte om det är så, men det känns som det aldrig har funnits så många tävlingsdagar som bara flyter förbi med en radda handikapplöpningar, som det är omöjligt att skapa någon entusiasm för. Att de inblandade, speciellt de som vinner, är på gott humör är givet. Vi som ska vara en entusiastisk publik ska också helst bli engagerade.

Min bakgrund i sporten är ju ganska så olik de flesta andras, väldigt få har ju haft förmånen att arbeta professionellt inom galoppsporten ett helt liv. Ofta tackar jag min skapare att jag gick i pension i elfte timmen, nog fick jag uppleva många ”kriser” men de senaste åren slår nog alla rekord. Tyvärr känns det, alldeles för ofta, som att man tappat lite av den ”brinnande elden” för galoppsporten, åtminstone här hemmavid. Tack och lov kan man ju numera njuta av galoppsport från hela världen mest hela tiden. Speciellt engelska ITV sändningarna från de stora evenemangen varje vecka är en njutning för en galoppnörd. Många tankar om ”galoppsport” vandrar trots allt runt i huvudet och det verkar som om det alltid är en strid ström av nya ämnen.

Blev för en tid sedan intervjuad av en journalist från Skånska Dagbladet som skrev en artikel om skånsk galoppsports eventuella framtid. Min slutsats där är att det hela sannolikt ”har gått för långt” och att de inblandade aldrig kommer kunna/vilja hitta lösningar för framtiden. Jag hoppas jag har fel, och jag hoppas innerligt att verkligheten överträffar alla dystra profetior. Även om jag vet att det aldrig kommer att bli så, framför jag på en journalistfråga tanken på en ”frivillig tvångsförvaltning”. Personer som inte är kapabla att ta hand om sig själv får ju professionell hjälp. Här är en sport som har alla symtom på flera långtgående allvarliga sjukdomar. Den pågående självmedicineringen, den så kallade pajkastningen, lär knappast hjälpa.

Galoppsporten är liten och det är ”väldigt nära” mellan de som sitter i styrelser och fullmäktige och övriga galoppmenigheten. Telefoner ringer konstant, och att i orostider sitta i en galoppstyrelse är inga sötebrödsdagar. Ibland är det inte så konstigt, att ingen vågar ta tuffa beslut utan verkligheten formas efter vad de olika intressenterna, oftast kortsiktigt, vill och kräver. De som har god personkännedom kan lätt konstatera, att de flesta som sitter i ett beslutsforum av något slag har starka band till flera olika intressenter. Detta är ju inte någons fel utan ett uttryck av att vi är så få inom sporten. Vår omgivning förändras ständigt och vi måste ha ett ledarskap som ligger i framkant för att ibland fatta tuffa och ibland impopulära beslut. De som försöker tänka på alternativa sätt kör oftast huvudet i väggen och försvinner åt sidan. Jag tror att problemet att skapa ett effektivt och klokt ledarskap, primärt med urval från de tre små sällskapen, är mycket större än vad vi tror. Den representativa demokratin sätts ständigt på prov när hela röstlängden innehåller ett par hundra personer. Ganska ofta har vi ju genom åren också plockat in utomstående, inom galoppsporten obevandrade, för att få in nytt blod. Erfarenheterna av detta är ju inte enbart positiva.

Tvångsförvaltning är ju ett starkt ord, men tanken är ju att insatta, kloka, fristående personer skulle se in i den verklighet vi skapat, och den verklighet vi kommer att möta i framtiden. Det jag syftar på går ibland under namnet ”due dilligence” men skulle här kompletteras med ganska avsevärda befogenheter. Hade vi tagit in en grupp utomstående, oberoende, kompetenta, galoppledare eller galoppkunniga, hade de förmodligen inledningsvis förundrats över vilka pengar vi har förfogande över. Det andra, att vi får ut så lite kvalitetsgalopp för pengarna. Kanske inte så konstigt att min idé känns totalt främmande för de flesta.

Kleerup och Thomasson förstärker SG

Som alla säkert noterat har det tillsatts en ny arbetsgrupp med uppgift att hitta mark och hitta finansiering för en ny bana. Att utse personer på basis av mantalsskrivningsadressen är ju lika klokt som att välja efter hårfärg…. Nu känns det kanske inte som att SG enbart valt personer efter kompetens och lämplighet när man utsett deltagarna i arbetsgruppen. Att inte någon från SFK kommit med i gruppen är nog inte ett utslag av kompetensbrist utan snarare ett utslag av maktdemonstration. Jan Kleerup och Bengt Thomasson har hämtats från Jockeyklubben, kanske för att gjuta olja på vågorna. I min blogg har jag återkommande presenterat, vad jag anser bör prioriteras vid anläggandet av en ny bana. Det finns klart och tydligt deklarerat för alla. Vad har gruppen för kunskap, preferenser, erfarenhet och värderingar. Vad har dom sett, läst och studerat om hela konceptet ”en ny bana”. Hur ser uppdraget ut och så vidare. Det hela är som att utse delegater till en politisk utredning utan att ha en aning om de utseddas politiska uppfattning. Jag hoppas innerligt, att jag har fel, när jag tror att det hela inte har förutsättningar av att gå så bra….. Men absolut ska det ha en chans, och jag håller garanterat tummarna. I sociala medier så spirar ju självfallet hoppet igen. Trots allt är det nog sista chansen, och alla som har något att bistå med måste ge full support.

Hela arbetsgruppen borde presentera sig själva, sina ståndpunkter och sina värderingar omedelbart. Såväl i skrift som vid offentliga möten. Galoppmenigheten måste veta hur gruppen tänker. Illa är det om de utsedda kanske inte vet det själva. Gruppens arbete, resultat och kommunikation kan bli en nödvändig vitamininjektion. Om det går fel väg kan det å andra sidan bli något helt tvärtom.

Precis när jag skrivit denna passus, läser jag att Anders Klemedsson, vice ordförande i SFK, utsetts till arbetsgruppen. SFK hade fml. fått ”dåndimpen” när det visade sig att ingen från SFK fick vara med. Känns som en klar förstärkning.

I detta sammanhang kan man inte undgå att dra paralleller med tillkomsten av Bro Park. Jan Kleerup var en i styrgruppen då och har säkert lärt sig en hel del av detta. Det man tyvärr kan konstatera är att huvudstadsbanan som borde vara en juvel i galoppskrinet tyvärr är ett, i många avseende, stort misslyckande. Inte minst om man betänker att investeringsbudgeten överskreds med ca 100% och att säkerligen mångmiljonersbelopp hamnat direkt i resultaträkningen. Jag gjorde för något år sedan en sammanställning på en del av misstagen, övergripande såväl som mer handgripliga. Skulle någon vilja ta del av sammanställningen går det utmärkt. Att presentera listan här hade förmodligen gjort att ett nedstämt sinnesläge ändrades till randen av en djup depression.

Vad vill makthavarna innerst inne?

”Jag vet inte någon som inte vill ha en ny bana i Skåne”, har ni läst detta tidigare? Uttrycket kan innebära allt från, ”inga umbäranden är för stora för sporten i sin helhet för att nå detta livsviktiga mål” till att, ”kan man lösa det utan att jag/vi får försaka något så inte mig emot”. Med andra ord är uttrycket till intet förpliktigande, frågan är vad man vill försaka. Nu närmar vi oss pudelns kärna, pengarna! Läste på sociala media nyligen någon som triumferande utropar ”det finns ingen deg”. Att det var med en stark känsla av skadeglädje i tonen, ger troligen en bild av var en del galoppintressenter finns idag. I politik är ofta lögner, halvlögner och friserade sanningar vardagsmat. I slutna rum talas klartext. Vad som talas i de slutna galopprummen vet jag ingenting om. Min gissning är att det fortsatt ser ganska mörkt ut för skånsk galoppsport.

5% av 175 miljoner (ATG beloppet 2021) är ca 8,5 miljoner. Att avsätta detta för att kunna låna till en investering i en ny bana är väl inga problem. I ett företag vore detta en ”piece of cake” för en framtidssatsning. I galoppsporten är det sannolikt något annat. Pudelns kärna tror jag kanske kan formuleras så här; en majoritet av fullmäktige vill inte ens avsätta 5% för en Skånebana. Om det ska finnas något hopp måste jag ha fel!

Klubbkänslan

Det har slagit mig, hur den nästan sjukliga ”klubbkänslan” vuxit sig superstark under den nya organisationen. Stockholm, Göteborg och Malmö, varje förening kräver fullständig lojalitet och trohet mot sin klubb och sina medlemmar. Nåde den som vacklar i sin lojalitet. Partipiskan viner och alla fogar sig lydigt i ledet. Var detta meningen, att den största och helt avgörande skiljelinjen i fullmäktige är geografisk. Tänk om idédebatten handlat om betydligt mer fruktbar tingest. Hur nuvarande organisationsstruktur ska kunna omvandlas till något positivt är för mig en gåta. Eller kan det vara så, att vi under ett antal år lyckats befolka galoppsportens maktsfär med, för uppgiften, sällsynt inkompetenta och olämpliga personer. Än så länge hoppas jag att orsaken är, att vi har skapat en struktur som bygger broar och hinder istället för kreativitet och utveckling, och att de inblandade kan mycket bättre om inte sammanhanget förminskat dom. Intressant är att titta på Facebook och vilka som ”gillar” olika inlägg. Inlägg som innehåller det minsta av ”politik” gillas nästan uteslutande av sina redan frälsta. Att skåningar och stockholmare gillar samma är väldigt sällsynt. Ett väldigt jordnära konstaterande hur illa vi har hamnat.

Oavsett kanske galoppsporten en gång i framtiden blir en doktorsavhandling i organisationsteori?

Ett fenomen man kanske kan hoppas på är ”förbrödringsfasen”. Efter kris och ovänskap i en relation, företag, politik eller organisation kan så småningom även de mest stridslystna ”ge upp” och konstatera att vi orkar inte mer. Vi måste försöka tillsammans. En följd kan bli, när utmattningen är total, att välviljan nästan blir översvallande. Något att hoppas på?? På sociala medier börjar det dyka upp fler och fler som signalerar ”eld upphör”.

Coronan är hänsynslös

Vissa optimister trodde att publiken skulle vallfärda till banorna när coronan började släppa på sitt järngrepp. Sanningen blev dessvärre tvärt om. Både trav och galopp, efter den information jag lyckats ta del av, har extremt svårt att få upp publiktalen. Jag har mina tankar men mer om det en annan gång.

Det finns olika sätt att välkomna publiken. Så här ser det ut på York.

Augusti och nu kommer åringsauktionerna

Nationellt och internationellt är sensommaren och hösten åringsauktionernas tid. Bland annat fungerar ju dessa även som ett sätt att mäta ”hälsoläget” eller aktiekursen inom galoppsporten. Positiva siffror och en optimism, nedåt och en pessimism. För den svenska auktionen finns det tyvärr mycket som pekar mot ett ”katastrofutfall”. Att katalogerna, både i Sverige och Danmark, dessutom i år känns kvalitativt ”tunna” gör inte saker och ting bättre.

Vad jag förstår kommer ingen Derbyproposition, och inga andra propositioner eller åtagande överhuvudtaget, för 2023 förrän till våren 2022. Den osäkerheten i tider som dessa gör sannolikt att köpintresset får sig ytterligare en ordentlig törn. Köpare gillar stabilitet, vetskap och förtroende inför framtiden. Bristvaror numera.

Ett scenario som undertecknad inte alls tror är otänkbart. Åringsauktionen blir misslyckad. Många åringar blir osålda eller säljs till låga priser. Uppfödarna kommer upp på barrikaderna och kommer kräva att SG ”agerar”. Den heliga graalen kommer tillbaka på banan – stäng Svenskt Derby, kanske till och med även för danska och norska uppfödningar. Behåll alla pengar själva blir ett välkänt slagord. Några kommer protestera, inte mist de som köpt åringar internationellt, men med hänvisning till läget kommer man slå till med, att situationen är att likna vid ett nationellt nödläge… EU procenten hoppas man klara genom att hävda att Derbyt är en historiskt lokal löpning. Protektionisterna kanske aldrig kommer att få ett bättre tillfälle för att sätta kniven rakt in i strupen på en galoppsport som borde vilja något mycket, mycket mer.

Välgörande vore om SG redan nu gör ett uttalande i frågan. Ren självbevarelsedrift kanske.

Vintergalopp

Augusti och nu väntar vi på ett årligt spektakel på galoppsportens årsagenda – vintergaloppens vara eller inte vara. Att på ett så flagrant sätt misshushålla med pengar, som att driva vintergalopp med nuvarande förutsättningar, är helt osannolikt. SG kunde ju prova att bränna pengar på bål som en alternativ söndagsunderhållning. Det hela är ju verkligen att kasta bra pengar efter dåliga. Om just vintergalopp skulle vara livsviktigt för någon, så rekommenderas att denne någon gör något annat. Denna skrivning kommer säkert reta en del, men visar bara att galoppsporten för att lyckas måste jobba övergripande, långsiktigt och med kommersiella överväganden. Om det drabbar någon grupp är det tråkigt, men så måste utvecklingen vara. Inget är beständigt. För att återknyta till litenheten så känns det som om SG inte kan värja sig för påhopp ifrån vissa, framförallt Bro Parks tränare. Låt dom gapa.

Jag vet inte vad vintergaloppen kostar exakt. Antag att den kostar, i närheten av mina tidigare nämnda fem procent som skulle kunna avsättas för framförallt räntor på en baninvestering. Vissa kan säkert hävda att man inte kan ställa detta emot varandra. Det kan man visst, om man väljer mellan en framtid för en sport och ett obegåvat slöseri för dagen.

Tävlingsdagar och tävlingstid

Utan att veta vad ATG vill, eller andra överväganden, kan man bara konstatera att vill man i ännu högre grad minimera publiken, ska man ha söndagstävlingar med första start 11.50! Vi behöver synas i TV, men undertecknad tror det är av absolut största vikt, att vi gör allt för att göra våra bättre tävlingsdagar mer publikvänliga och publikattraktiva. Speciellt på Bro borde man inför 2022 ha ett vasst åtgärdspaket på plats. Tid och dag måste ifrågasättas. Hur ska man kunna sälja Champagne när tävlingarna börjar före 12.00……

Bästa någonsin

Planerar för Oslo och Norskt Derby. Om Derbylöpningen är ett ”hopkok” av talangfulla till talanglösa står Marit Sveaas ut som sannolikt den bästa löpning som någonsin ridits i Skandinaven. Absolut när det gäller löpningar utan utomskandinavisk medverkan.

Servis och Navarro

Många har säker läst om den gigantiska dopningshärvan som skakat Amerikansk galoppsport. Först när FBI blev inkopplade kunde man börja skaka om ordentligt. Det rör sig om långvarig och konsekvent dopning med medel som inte synts på dopningskontroller. Läste att Navarro nyligen erkänt och förmodas få minst 5 år i fängelse och skadestånd på 25 miljoner dollar. Man undrar ju självfallet om vad som hänt/händer i resten av världen?? Känns ju ganska så osannolikt att detta bara förekommer/förekommit i USA. Fortsättning lär följa…..

‘Reckless fraudster’ Jorge Navarro admits to global racehorse doping scheme

• US trainer faces up to five years in jail after guilty plea
• Navarro won millions while coordinating illegal scheme

A prominent horse racing trainer pleaded guilty on Wednesday to involvement in what US prosecutors have called a global scheme to systematically drug horses and cheat the betting public.

Jorge Navarro admitted in federal court in Manhattan to involvement in a conspiracy to administer performance-enhancing drugs to horses, in order to win more prize money at racetracks.

“I was the organiser for a criminal activity that involved five or more participants. I coordinated the administration of non-FDA approved drugs that were misbranded or adulterated to horses under my care,” he said a statement to the court. “I abused a position of trust as I was a licensed horse trainer and the horses were in my custody at the time.”

He could be jailed for five years at his sentencing, which is scheduled for December. He has agreed to pay $25.9m in restitution, reflecting winnings tied to doping. Judge Mary Kay Vyskocil accepted Navarro’s guilty plea.

“As he admitted today, Navarro, a licensed trainer and the purported ‘winner’ of major races across the world, was in fact a reckless fraudster whose veneer of success relied on the systematic abuse of the animals under his control,” US attorney Audrey Strauss said in a statement.

Jason Kreiss, Navarro’s lawyer, said in an email the trainer accepted responsibility for his actions.I spent half my life in horse racing. The Medina Spirit scandal lays bare why I leftElizabeth BanickiRead more

At least 31 trainers, veterinarians, drug distributors and others have been charged since March 2020 over alleged doping affecting races in New York, Kentucky, Florida, New Jersey, Ohio and the United Arab Emirates. Seven defendants have pleaded guilty and one entered a deferred prosecution agreement, court records show.Advertisementhttps://733a37b505f542d5c811c8d223451bf6.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html

Other defendants include Jason Servis, the trainer of Maximum Security, who appeared to win the 2019 Kentucky Derby before being disqualified for interference. That horse also won the $20m Saudi Cup, the world’s richest horse race, before Servis was charged.

Servis is seeking to suppress a variety of wiretap evidence, including from Navarro‘s phone. Rita Glavin, a lawyer for Servis, declined to comment.

Navarro’s career winnings total $34.9m, led by $3m for the gelding X Y Jet, according to racing industry database provider Equibase.

Prosecutors said Navarro regularly drugged that horse, including with a substance he called “monkey,” in March 2019 before it won the Dubai Golden Shaheen, collecting $1.5m. X Y Jet died of an apparent heart attack in January 2020.

Artikel från The Guardian 11 augusti 2021

Säg inget annat än att galoppsporten är en omväxlande och spännande värld!

Vi ses och kanske hörs så småningom…..

BG

Det har nu gått ganska lång tid sedan det famösa fullmäktigemötet och det har varit svårt att samla tankarna efter allt som snurrat runt i huvudet. Det kändes inte självklart att skriva igen, men det blev så i alla fall. Man skulle kunnat skriva många, många sidor om fullmäktigemötet men det får inskränka sig till ett par funderingar.

Eva McLaren i förarsätet när Bara skrotas

Stockholms Galoppsällskap har med sitt röstantal i fullmäktige en väldigt stor makt och med det ett väldigt stort ansvar. Med Eva McLaren och Martin Wallin i fronten visade man ingen pardon utan skickade ut Bara i periferin. Det förefaller som antalet fullmäktigeledamöter är onödigt stort då partipiskan ger en nästan hundraprocentig följsamhet till de som sitter i förarsätet. Detta fenomen verkar fungera i alla de tre galoppsällskapen.

Som väntat hävdade man miljöosäkerheten med Bara som orsaken till ett rungande nej. Det tror jag fortfarande inte ett dugg på. Antigen talar man osanning när man med emfas hävdar att ”man visst vill ha en bana i Skåne” eller så representerar Bara en tidigare maktperiod som till varje pris ska begravas extra djupt. Inget i livet ger ju en absolut säkerhet gentemot framtiden, de försäkringar som idag finns vad avser Bara förefaller så heltäckande som man kan begära. När svensk galoppsports historia ska skrivas någon gång i framtiden kommer denna period säkert att få ett långt, kanske inte så ärorikt, kapitel.

Denne turist är av den fasta tron att Bara kanske inte ändå är helt borta ur bilden. Plötsligt vill alla tillfrågade visst ha en bana i Skåne men man kommer sannolikt ha väldigt svårt att hitta något rimligt alternativ. Vissa spekulerar i att SG redan har något i åtanke, därav den tuffa avspisningen av Bara. Jag tror inte man har en aning hur man ska gå vidare.

Annars kan det ju så småningom bli en elegant maktdemonstration i den högre skolan. Först skär man, utan pardon, med ett kliniskt snitt bort Bara och detta utan att röra en min. Efter lämplig tid visar man sitt storsinne och på nåder släpper man in Bara i värmen. Från busar till hjältar och hjältinnor. Dramaturgin är klassisk när makten till slut veknar och visar sin generositet inför hänförda åskådare.

Bara ord räcker inte

Alla vill ha en bana i Skåne. Känns det igen? Alldeles för många tycker att det ”räcker” med ett par ord så har man gjort sitt. Jag är ytterligt besviken på att alldeles för många har gjort alldeles för litet för att verkligen visa vikten av en skånsk bana. Ni vet själva vem ni är, och jag hoppas att ni känner er delaktiga om skånsk galoppsport blir ett minne blott. Speciellt är jag besviken på Jockeyklubben som undvikit ämnet nästan fullständigt. I ett läge som detta borde Jockeyklubben visat att man fortfarande har en roll att fylla inom svensk galoppsport. Dessutom har tränarkåren varit väldigt flat, stödet till de skånska kollegerna förefaller ha inskränkts till just några ord i förbifarten. Beklämmande! Sammantaget känns det som den gemensamma galoppsporten på frammarsch inte är mer än en dröm. Nej, inte ens en dröm.

Bristen på ledarskap

Fullmäktigemötet gjorde mig helt klar över en annan sak. BRISTEN PÅ LEDARSKAP. Ett av de viktigaste mötena någonsin och vem får vi lyssna på – advokater. Jag har många gånger hört berättats om den dysfunktionella styrelsen. Nu insåg jag hur illa det är. Vi håller på att slitas isär, itu, skapa bråddjupa diken och ovänskap. Var finns då ledarskapet? Var det inte rätt tillfälle att försöka skapa någon form av framtidstro och hitta gemensamma lösningar. OK det var kanske inte lätt att göra allt det här just vid detta mötet, men det skulle gjorts fortlöpande under två år. Hur kan man låta allt gå så åt helvete, till den grad, att advokaterna får föra talan och i stort hela styrelsen sitter tysta. Hur ska detta menageri kunna leda oss till någon form av framtidstro. Och det värsta av allt är väl att de flesta kommer att väljas om vid årsmötet. Nu vänder jag mig direkt till fullmäktige vid årsmötet – Agera! Gör något, Vakna! Jag är övertygad om att den helt nödvändiga reningsprocessen måste starta från toppen och det nu.

Gigantiskt strukturproblem

Till svensk galoppsport skickar ATG i år in 175 miljoner kronor. Det motsvarar mer än 300 000 kr för varje häst i träning, ja ni läser rätt. Samtidigt får vi höra, läsa och ständigt bli påminda om sportens dåliga ekonomi. Nu är den så dålig att tre banor kanske måste bli två. Till saken hör också att de 175 miljonerna rullar in utan några speciella krav på prestationer av eller umbäranden för galoppsporten. Jag kan bara förklara situationen med att galoppsporten målat in sig i ett hörn till ett gigantiskt systemfel som hela tiden måste matas med nya pengar.

Vägvalet som står framför oss

Vi befinner oss, förhoppningsvis, i slutet av en prövningarnas pandemitid. Snart ska även galoppsporten återgå till något av ett normaltillstånd. Under en längre tid har jag försökt läsa, lyssna och ta in alla åsikter och uppfattningar om galoppsportens tillstånd och framtida utveckling. SGS tillsammans med GGS har ett, som det förefaller, ganska stabilt grepp både om styrelsen som av fullmäktige och det ska bli intressant att följa fortsättningen.

Det får anstå just nu, men i nästa blogg kommer jag försöka beskriva den INTROVERTA strategin som dominerar hos de som sitter vid/nära maktens boning. I all korthet redan nu hur den i stort fungerar.

I ett företag/verksamhet som har ambitioner att växa och utvecklas är kundperspektivet det helt centrala. Det är kunden som betalar och möjliggör företagets verksamhet. Det gäller att vara lyhörd för att utvecklas i takt med hur kunden förändras. I en marknadsekonomi är de duktigaste och lönsammaste företagen alltid ”inne i huvudet hos sina kunder”.

I galoppsporten finns, något förenklat kanske fyra kundgrupper, delvis överlappande. Hästägaren – Spelaren – ”Galoppfantasten” – ”Nöjesbesökaren”. Leverantörer finns det ju många av inte minst uppfödare, tränare, veterinärer, foderhandlare, m.fl. Grupper som säljer varor och tjänster till kunderna. Självfallet kan man både vara kund och leverantör i galoppsystemet. Väldigt vanligt dessutom. I många fall behöver man kanske inte lägga för mycket kraft om man är leverantör eller kund. Det viktigaste är att ha fokus på en struktur som tänker kund/marknad/förändring/lönsamhet.

I ett normalt företag hade man varit dödsdömd om man skött sina kundgrupper som galoppsporten. I galoppsporten fungerar det ändå utan några större problem då vi varje år tar del av ATG´s överskott. Det är inte någons fel, men en verksamhet som under många år rullat på ganska så bra utan att behöva bekymra sig om kunder och efterfrågan hamnar förr eller senare på villovägar. Galoppsporten har inte bara irrat bort sig, man är helt vilse!

Spelarperspektivet, Galoppfans och Nöjesfans, tre viktiga kundgrupper, som oftast är individuellt helt anonyma och visar sitt nöje/missnöje med hur de agerar. Antingen spelar man på galopp eller inte. Antingen går man på tävlingar eller inte. Det talas då och då om dessa grupper men eftersom dom, i regel, inte finns i galoppsällskap eller liknande så blir dom bortglömda. Dom skriver sällan på sociala media och lägger sin röst med att agera. Dessvärre är dom numera sannolikt väldigt få, skrämmande få. Det finns många andra grupper på mycket närmre håll som har ständiga synpunkter på verksamheten och verksamhetens bedrivande. Den inre galoppkretsen skulle inte behöva tävlingar för att vara fullt sysselsatta med att bråka med varandra. Därav namnet den INTROVERTA strategin.

Hästägarperspektivet är komplicerat och väldigt heterogent. Andelsägare till storhästägare. Dom finns ofta i fokus men märkligt nog är det väldigt få galoppmänniskor som primärt är just ”bara hästägare” som finns med i debatten. Det är nästan alltid någon annan som utger sig företräda hästägarna. Framförallt de större hästägarna verkar sky den politiska galoppdebatten. Sannolikt ”röstar” dom med att köpa nya hästar eller att inte köpa nya hästar.

Prognos med ett par exempel på vad som kommer att hända

Det känns som om två viktiga vägval står för dörren. Båda kommer att tas utan en tanke på kund/marknad/utveckling. Två grupper med leverantörsrollen som sin viktigaste blir nöjda och friden lägger sig över galoppbanan.

Svenskt Derby stängs för skandinaviska hästar eller eventuellt för bara svenska. De övriga klassiska löpningarna går kanske samma väg. Uppfödarpremier och svenskbonus cementeras eller höjs.

För att stärka ”vardagsgaloppen” som är ett verktyg för tränarna, proffs och amatörer, på nivån under de kanske 10 framgångsrikaste, dvs. 40 proffs och 100 amatörer, kommer prispengarna kraftigt nivelleras. Löpningar typ Pramms och Stockholms Stora kommer halveras och gissningsvis 5-10 miljoner kommer gå från fokus ca 90 till fokus 70.

Tittade på Prammsdagens anmälningar och blev chockad hur lågt prispengarna sjunkit i alla klassiga ramlöpningar. Fantastiskt anmält med massor av fina hästar som ska springa om en tredjedel av vad man gjorde för mer än fem år sedan.

Jag kommer i en senare blogg berätta mer vad som kommer att hända, men vill bara notera ett par exempel på vart vi är på väg.

Att hela galoppsystemet helt har tappat all kontakt med ett sunt marknadsbeteende vill jag dock ge ett par exempel på. Det är uppenbart att många i galoppsporten inte längre tror på fri öppen konkurrens, knappast konkurrens alls. Både Goffs och Arqana har anmält sina Breeze Up tvååringar till Derbyserien. Ganska fantastiskt. Några har ondgjort sig över att SG utsätter uppfödarna för ”onödig” konkurrens… andra befarar att prispengar i framtiden kanske ”lämnar landet” med argumentet att vi måste behålla våra pengar själva! Inte för att vi är bra, nej för att ingen får komma hit. Så skulle man kunna hålla på en stund med de mest häpnadsväckande uttalanden. Det märkliga är att de flesta är så vana vid den här typen av åsikter att man inte längre reagerar. Vi har många ”Trabant” ekonomer i våra led!

Nu lämnar vi den introverta strategin tills vidare men återkommer med garanti.

Infomöte om Bara måndag 17 maj

Nu väntar vi med spänning på SFK´s informationsmöte måndag 17 maj. Första undran är varför detta möte inte hölls före Fullmäktigemötet? Sannolikt var det väl så att SFK inte ”vågade” störa pappa SG med egna möten som inte var i linje med Svensk Galopps ”oberoende” advokat. Nu har man inget att förlora utan gasar på….

Jag har promenerat många mil på Baramarken och var den som en gång väckte idén om Bara som galoppmark. Läste i Sydsvenskan om Länsstyrelsens nej till PEAB planerna på en mer gigantisk badanläggning och fick idén om att en galoppbana kanske passar in i konceptet. Talade med Jacqueline H och Johannes E (satt i SFK styrelse) om tanken och bollen sattes i rullning.

I förra skedet var jag väldigt inkopplad i projektet. Efter att Per Larsson avgick och projektet lades på is har jag inte hört något alls från SG. Rent formellt kanske det fortfarande ligger på is? I verkligheten är jag nog så avkopplad man kan bli.

Det som jobbades fram som ett grundförslag i förra omgången har sannolikt numera hamnat bland soporna. I förra projektomgången innehöll upplägget mer mark, även ”Håkansson marken” ingick. Nu har man minskat på tillgänglig mark och skriver ”marktillgången kunde med fördel varit större”. Med vetskap hur man skriver i sammanhang som dessa står det på vanlig svenska att marktillgången egentligen är för liten.

Nyckelfrågorna om Bara

Landskapsgruppen i Lund och Jacqueline H är uppenbarligen de som ”designat” bana och träningsanläggning. Enligt uppgifter på Fullmäktigemötet ska tävlingsbanan bestå utav en 1700 m dirttrack bana.

Det här är en del av ett avsnitt som var med i min blogg från den 10 februari

SÄTT HÄSTEN I CENTRUM Prioritera banorna först och mest, gräsbana och dirttrack. Använd dom bästa rådgivarna som finns. När banorna väl ligger där dom ligger kommer dom, nästan med garanti, inte att förändras någonsin. Denna del av projektet måste göras rätt och komplett från början. Dom som säger att vi kan bygga om senare är nog helt införstådda med att det aldrig kommer bli av. Utgår ifrån att både gräs- och dirttrackbana ska byggas. Man kan leva med bara gräs men inte med bara dirttrack. I många år var jag verksam på Jägersro. Mitt jobb var alltid att promota Jägersro och aldrig offentligt kommentera vilken brist det var att vi inte hade en gräsbana eller både och. Jag kan utveckla detta till en omfattande skrivning men det får vara just nu. Gräs är däremot ett absolut måste. Utan gräs är banans roll fortfarande en andraplans bana. En gräsbana måste vara ca 2000 m. En sväng för 1600 m och max två svängar vid 2400 m. I Turnberry förslaget var 2400 m med en hel sväng och två halva svängar (raksträcka emellan). Vissa tror att gräset i USA ligger innanför dirttrack banan för att det är optimalt. Sanningen är att nästan alla dirttrack banor redan var byggda när man i USA kom på att man även bör ha gräsbana. Det fanns då bara en plats att bygga på, invändigt. Dessutom har dirttrack racing i USA en helt annan roll. I Europa är ju dirttrack racing en marginell företeelse. Det är ju ingen tillfällighet att Nordamerikas bästa gräsbana är den på Woodbine där gräsbanan ligger utanför dirttrackbanan. I detta sammanhang kan vi konstatera att Bro Parks banor har en bra layout. Likaså har Göteborg där man dock hade önskat en sista sväng med större radie och bredare bankropp. För de som följer internationell galoppsport är det ganska anmärkningsvärt hur andelen turfracing i USA och i Canada har ökat senaste åren. Från 5-6% av totala antalet lopp för några år sedan till över 20%. Fler startande, bättre spel och gladare hästar. På Woodbine har man en suverän gräsbana men byggde nyligen om travbanan (flyttad till Mohawk) till sin andra gräsbana för att kunna rida de flesta löpningarna på gräsbana under huvudsäsong. Skulle gissa att Woodbine tävlar 4 dagar per vecka från vår till senhöst. EN FULLVUXEN GRÄSBANA ÄR FUNDAMENTET FÖR ATT EN SKÅNEBANA BLIR EN SPORTSLIG FRAMGÅNG. Anlita de bästa och gör rätt. Vi kommer då ha gräs som primärbana på alla skandinaviska banor! 

Det mesta som jag vill framföra inför framtiden finns förhoppningsvis i detta blogginlägg.

Alldeles för många hamnar i slutsatsen att Jägersro är ju bra. Det räcker med dirttrack då vill inte så många andra komma hit och tävla vilket är ännu bättre. Mer pengar stannar hos oss själva… Ett ganska typiskt leverantörsuttalande…..

Läs gärna bloggen från 10 februari så inser ni att pengar inte är ett argument för att inte göra rätt vad avser tävlingsbanor. Det finns annat att dra in på om det behövs.

FRÅGAN SOM MÅSTE BESVARAS – BARA HAR NOG MÅNGA FÖRDELAR MEN ÄR DET STORT NOG ATT GÖRA NÅGOT KLOKT AV DET???

Behöver bli övertygad

BG

Bara några dagar kvar till det famösa fullmäktigemötet den 17 april. Vill Du avhöra detta klassiska drama så maila SG så du får möjligheten till medhörning. Förutsätter att fullmäktige som inledande punkt beslutar att åhörare ska tillåtas. Säkerligen är det nu inför ödesdagen ”hela havet stormar” mellan styrelsen, vissa fullmäktigeledamöter och inblandade advokater. För oss vanliga galoppfans är det den stora tystnaden. I alla fall vad avser skrivna media, jag kan inte hitta något om det kommande fullmäktigemötet någonstans (förutom formalian på hemsidan). Min erfarenhet ifrån föreningsdemokrati, utöver galoppsporten, är begränsad men uppenbarligen är styrelsen, sällskapens styrelser och fullmäktigeledamöterna inom galoppsporten av uppfattningen att valda är valda och därmed basta. Resten ”har inte med det hela att göra”.

Droppen urholkar stenen

Det som oroar mig allra mest är att, efter brandtal på brandtal om en ny bana på bloggen, kryper sig en känsla på som är alarmerande. Känslan av att det inte känns lika viktigt längre, glädjen, hoppet, utmaningen och drömmarna har någonstans tappat i intensitet och glöd. Att just jag känner så kan ju kanske kvitta, men om det är en mer allmän åkomma är det fara på färde. En sådan känsla blev uppenbar för några dagar sedan när jag talade med en person inom sporten. Hen sa, att vad hen förstod var det osäkert om Barabanan blev gräs och dirtrack eller bara dirttrack. Till min extrema överraskning kändes det litet som ”so what- who cares”. Illavarslande signaler. Jag borde, vid det här laget, ha insett att svensk galoppsport och SG inte har några ambitioner kvar vad gäller kvalitetssport. Tala om att medelmåttornas paradis är i antågande. Om denna utveckling inte leder till något annat än utarmning av galoppsporten så skulle det vara lika sensationellt som att Frankel går i träning i Sverige. Att I Kirk och Nocentsinkentucky nästa söndag springer om 100 000, lika mycket som Bronshästarna i Sunday Special, är väl ett bevis på att breddsporten prioriteras mer än någonsin! Hade målet varit en ren elitsport tror jag knappast det sett ut som på nästa söndag.

Kompetensbefriat

Vi står inför ett avgörande beslut och det är helt tyst. Det händer absolut ingenting någonstans. På sociala återkommer det vanliga och de vanliga och ingenting ger intryck av att det är något speciellt på gång.

Jag skulle våga påstå, utan att darra på manschetten, att ”maktsfären inom svensk galoppsport” inte i något avseende lever upp till vad de galoppintresserade har rätt att kräva av transparens, kunnighet, samarbetsförmåga och ledningsförmåga. Det finns säkert undantag men dom syns och hörs i så fall för litet. Under mina femtio år i galoppsporten har jag aldrig upplevt en sådan inkompetens och maktfullkomlighet som präglat den senaste tiden.

En fråga är ju om vi har helt fel personer på plats eller om strukturen och organisationen på något konstigt sätt plockar fram, inte det bästa utan det sämsta, från de utvalda. Antingen får man åtgärda det ena eller det andra, som det är nu förefaller det på väg utför. Efter 17 april är det snart dags för årsmöte, hur i hela friden ska det sluta? Det värsta scenariot, och mest sannolika, är väl att Lilius och co får nytt förtroende.

Den verkliga orsaken

På fullmäktigemötet på lördag kommer säkert det mesta att handla om miljökonsekvenser idag och i framtiden avseende Baramarken. Sannolikt faller Bara officiellt av samma skäl – miljö osäkerheten. Att detta är den egentliga orsaken tror jag inte en sekund på.

Den tidigare styrelsen med Per Larsson som ordförande var ”utomordentligt illa omtyckt” av personer i Stockholmsområdet. Bara sjösattes under den föregående styrelsen och maktkampen är inte slut förrän denna kvarlämna sopats bort. Om Bara är bra eller dåligt betyder nog inte ett dugg. Makten vill vissa vem som bestämmer och har sista ordet!

Eller så är det som jag påstått tidigare att miljöfrågan är ett argument för att säga nej till Bara, men egentligen ett mindre uppseendeväckande sätt att säga nej till en galoppbana i Skåne överhuvudtaget. Genom att skjuta projektet framför sig i oändlighet kommer man så småningom att nå ett lämpligt tillfälle att avliva det för gott. Om det är ”läpparnas bekännelse” som i stort alla inblandade numera förfäktar, att det är klart att vi ska ha en bana i Skåne egentligen är falska ord? Då är det ju fritt fall utför för all trovärdighet. Om man helt frankt påstår sig vilja göra allt för en ny bana men egentligen står för något helt annat. Historian om svensk galoppsports eventuella fall lär inte vara nådig mot vissa femtekolonnare. Om Du som fullmäktigeledamot på lördag anser att det inte ska byggas en bana i Skåne – snälla stå upp för det och tala klarspråk. Det är i så fall rakryggat.

Efter Bara ….

Om Bara faller så är ju den självklara frågan – vad händer sen??

Det finns ingen plan B har man ofta fått höra. Stämmer detta eller finns det inofficiella tankar om alternativa lokaliseringar. ”Ensamrättsavtalet” med Svedala går väl snart ut, kanske Svedala har förslag om alternativa lokaliseringar. Skånska Fältrittklubben har backat Baragruppen fullt ut. Finns glöd och engagemang till en nystart?

Skånebanan är en SG fråga. Kommer Lillius och Gusén bli de som går på jakt efter lämplig mark. Jacqueline H och Bo J har suttit i projektgruppen för Bara. Var finns de efter ett eventuellt nej, sannolikt någon annanstans.

En sak är säker vid ett nej, galoppsportens utarmning kommer att fortsätta i accelererad hastighet. Skånsk galoppsport kommer vara stukad och frågan blir inte om den kommer att kunna repa sig, snarare om det finns något kvar alls.

Om man försöker väga ihop allt som sagts och skrivits är det förmodligen så att den realpolitiska frågan blir följande.

ETT NEJ TILL BARA DEN 17 APRIL ÄR I REALITETEN ÄVEN ETT NEJ TILL EN FRAMTIDA GALOPPBANA I SKÅNE.

DETTA INNEBÄR ATT DE FULLMÄKTIGE SOM RÖSTAR NEJ TILL BARA SAMTIDIGT RÖSTAR NEJ TILL EN NY GALOPPBANA I SKÅNE.

JAG HOPPAS ALLA I FULLMÄKTIGE HAR CIVILKOURAGE NOG ATT OFFETLIGGÖRA HUR MAN RÖSTAT. TA ANSVAR OCH STÅ UPP.

KANSKE DETTA ÄR DET LILLA HOPPET SOM FINNS KVAR. ATT DE ENSKILDA FULLMÄKTIGELEDAMÖTERNA MED KNIVARNA I HÄNDERNA TILL SLUT INSER ATT DERAS HUGG ÄR DIREKT DÖDANDE.

Ett öppet brev från Kirsten Rausing

Mitt under skrivandet av detta blogginlägg får jag, och många andra, ett brev via mail från Kirsten Rausing. Det hon skriver är ett ljus i mörkret och en vädjan om att svensk galoppsport ska ta sig samman och börja bygga en bana i Skåne. Dessutom varnar hon för att vi tappat det övergripande målet med galoppsport och fullblodsuppfödning. Att Kirsten Rausing på detta sätt närmar sig galoppsporten i Sverige tyder på att hon bedömer situationen som djupt allvarlig.

Att läsa vad Kirsten Rausing skriver är som en balsam för själen. Föreslår att läsarna av hennes brev läser det en gång till och noga tänker igenom vad hon skriver.

Bloggens framtid osäker

Jag kan väl glädja en del av mina läsare med att jag eventuellt låter bloggen vila framöver. Orsaken är att det känns ganska meningslöst att anstränga sig och försöka belysa intressanta frågeställningar och händelser i dagens galoppmiljö. Det ”intellektuella klimatet” känns under nollpunkten och förefaller fortfarande i fritt fall utför. Hästägare, tränare och uppfödare som vill något inom galoppsporten funderar nog väldigt noga hur de ska agera framöver.

Ett uppenbart problem är att alltför många av maktpersonerna inom svensk galoppsport inte förstår vad jag skriver, inte vill förstå vad jag skriver och sannolikt saknar förutsättningar för att förstå vad jag skriver. Hade ni förstått något hade ni dessutom inte suttit där ni sitter!

BG

EXTRA FULLMÄKTIGEMÖTE

Skånsk galoppsport och banprojektet i Bara har upptagit en stor del av denna bloggs första halvår. Det hela kan väl karakteriseras som något av en ”Storm und Drang” period och än är vi inte i mål. Senaste infon är att fullmäktige ska träffas den 17 april. Efter det famösa årsmötet så är det väl bara att göra sig beredd på Advokaternas Vaktparad…… En sak kan man ju slå fast och det är att galoppsporten inte behöver några externa fiender, vi gör allt vi kan för att förgöra varandra på egen hand. Nu har advokaterna gjort sitt intåg och vi väntar på fortsättningen. Det känns ju nästan surrealistiskt att denna lilla sport hamnat i en situation som den idag. Alla skyller förstås på varandra men uppenbart är att ledarskapet misslyckats. Det hela har gått för långt och man undrar om dagens potentater har förmåga till en nystart. En galoppman har skrivit en bok som lämpligen skulle läsas av alla berörda. Jag tänker på Gerhard Bleys bok som handlar om ett empatiskt ledarskap.

Jag har i tidigare bloggar försökt hitta ”organisatoriska” förklaringar till dagens situation. Just nu kan man nog lämna det åt sidan. Det som behövs just nu är att styrelse och fullmäktige gör ett personligt nivålyft av historiska mått och lämnar pajkastningen bakom sig. Efter det extra mötet är det ordinarie årsmötet på gång, valberedningen har ett svårt jobb och måste nog besitta övernaturliga egenskaper för att hitta ett gångbart förslag som de flesta kan enas kring.

I första VD krönikan av Lil Gusén-Hammar kommer hon in på samma ämne. Utan att påstå att avsikterna inte är ärligt menade är det tyvärr så att detsamma har förkunnats med jämna mellanrum under många år. Respekt, öppenhet och förståelse för att alla inte tycker lika. Samtidigt har det bara blivit värre och värre. Lil får upp till bevis om hon kan styra framtiden åt rätt håll. En slutsats, som konsekvens av vad hon skriver, är att hon uppskattar den här bloggen utan att hon för den skull behöver instämma med alla slutsatser. Tack för det Lil!

För vissa personer sitter nog galoppsporten så djupt att dom står ut med det mesta. Den miljö som nu finns i galoppsverige och som riskerar att bli än mer infekterad kommer dock med garanti att få en hel del att lämna. Inte minst kommer den depressiva stämningen att påverka investeringsviljan framöver. Att köpa hästar betyder nästan oundvikligen förluster och förlorade pengar. Stämningen på galoppbanan kommer tyvärr att starkt påverkas av det som händer i sammanträdesrummen och det kommer inte längre vara lika kul att se börsen sina. Ska galoppsporten hitta tillbaka till en offensiv, positiv, kreativ och framtidsinriktad miljö måste det till många, många förändringar. Många har kanske för sig att ändringar kommer nerifrån men i detta fallet är nog alla överens om att ledarskapet måste hitta helt nya nivåer.

Dagordningen på fullmäktigemötet har som viktigaste punkt att fullmäktige ska ge tydliga direktiv till styrelsen hur projektet i Skåne ska drivas vidare. På SG´s hemsida finns dagordningen samt SGS brev som önskat det extra mötet. Innan huvudpunkten kommer upp på agendan ska det bli en detaljerad information om var miljöfrågan avseende Bara befinner sig i nuläget. Ska vi gissa att redan här kommer det finnas olika tolkningar och slutsatser. Projektgruppen för Bara består av tre medlemmar ur styrelsen. I skrivningen i sitt brev skriver SGS bl.a. så här ”eftersom det lämnats olika uppgifter från Baragruppen och styrelsen” Känns inte som en bra början av ett möte som man hoppas ska gå i samförståndets tecken.

Om fullmäktige ska leva upp till styrelsens önskemål måste man rimligtvis vara entydiga huruvida det i framtiden ska galopperas i Bara eller på annan plats i Skåne. En sak som känns försiktigt positiv är att skrivningarna på olika sätt utgår ifrån att det ska anläggas en bana. Är detta rätt uppfattat så är bara det ett gigantiskt framsteg. En inte alltför djärv gissning är att det inte går att få fram någon entydig rekommendation till styrelsen utan en votering. SFK är väldigt tydliga i sin ståndpunkt om Bara, se deras hemsida. Deras uppfattning ligger väldigt nära att Bara är det enda realistiska alternativet som finns om galoppsporten ska finnas kvar i Skåne. Nu talar vi politik och självfallet är skrivningen kraftigt vässad för att nå sitt syfte. Om det blir en votering liknande ”fullfölj Bara” som ett alternativ och ”lägg ner Bara och hitta ny mark” som det andra kan ju var och en spekulera om resultatet och konsekvenserna. Som så ofta i situationer som dessa med två väldigt polariserade alternativ omöjliggörs tyvärr en saklig diskussion. Det minsta lilla som kan uppfattas som kritik upplevs tyvärr också som fientliga angrepp.

Nedan följer ett klipp ifrån bloggen den 10 februari. Jag har under senaste tiden försökt få lite relevant information ifrån berörda. De jag provat med har alla svarat ”jag vet inget” och jag inser nu att man inte blir bemött som tidigare efter det att man startat en blogg!!! Till och med SFK har i sin Information till medlemmarna slagit fast att undertecknad inte har något samröre med vare sig SFK´s styrelse eller fullmäktige. Tack det värmde.

Från blogg februari 2021; Utan vettig mark ingen vettig galoppbana. En annan slutsats, efter att ha läst på GGS hemsida, är att köpet av den privata marken, Håkanssons, inte längre är aktuellt (?). I infon till fullmäktige kan vi läsa att markbehovet för bana och träningsanläggning har minskats ner väsentligt, med 40 ha till 70 ha. Utan att ha någon insyn så känns det som om Baraprojektets ambitionsnivå väsentligt graderats ner. Oavsett om Du har en liten eller stor budget är fundamentet för en bana för framtiden att man har tillgång till ett ändamålsenligt stycke mark. Håller man på att hamna i en situation där marktillgången inte ger förutsättningar för en professionell galoppanläggning. Då har vi ett bestående problem redan innan vi börjat!!!

Kan tänka att även detta stycke har retat upp vissa ordentligt. För min del tycker jag det är en väldigt hovsam förfrågan. På något märkligt sätt kan det ju vara bra att den mark man köper går att använda till det den köpts för. Nu är det nog inte så att man inte vet, men uppenbarligen tycker man inte att undertecknad har med detta att göra. Det kan man möjligen ha förståelse för men det förefaller som de flesta andra inte heller har med saken att göra.

Oavsett hoppas jag att Svensk Galopp ordnar så att vi åtminstone kan avhöra mötet på telefon. Det kan ju gå åt alla håll och lovar att bli något helt utöver det ordinära.

MEDIA OCH OPINIONSBILDNING

Det har berörts tidigare men ett stort problem för galoppsporten är bristen på i stort sett all uppmärksamhet i media. Travsporten har Travronden, Sulkysport, Travnet och flera andra. Bortsett från sport och spel synar man som hökar makten och maktens utövande. När jag startade den här bloggen var det utan en klar uppfattning av vart den skulle ta vägen, något av en Corona sysselsättning. Den totala bristen på all form av granskande journalistik har gjort att bloggen fått en roll som aldrig var avsikten. Jag har ibland funderat på att sluta men eftersom verkligheten i galoppvärlden slår ut dikten med hästlängder har jag valt att hänga i ett tag till. Eftersom makten inom galoppsporten inte är van att bli satt under fokus har jag förstått att undertecknad på flera håll är ”ganska impopulär” för att ta till ett understatement. Man vill helt enkelt göra som man vill utan att bli ifrågasatt.

LÅGVATTEN

Sociala medier har ju under lång tid varit ett eldorado för alla möjliga tankar om galoppsport och inte minst galoppsportens bedrivande. Många har undvikit att dras in i debatterna som tidvis varit intensiva. En sak är påtaglig, Facebook debattörer verkar alltid helt klara med att dom alltid har rätt. Själv har jag helt undvikit att beblanda mig i denna ofta rätt smaklösa soppa. En av mina fans, Marie Lustig, har ju under åratal berättat om min livslånga skadegörelse av svensk galoppsport. Detta har jag inga problem med, så länge Lustig spyr sin galla, vet jag att allt är under kontroll. På tal om Lustig kunde jag inte låta bli att le (!) en smula. För en tid sedan hedrade hon sin läromästare Börje Olsson rikligen och gav exempel på alla hans fina hästar. Lustig måste varit en usel elev i konsten att träna galopphästar, hon lärde sig uppenbarligen ingenting.

Häromdagen fick jag dock se ett inlägg på Facebook som fick mig att reagera. Det var inte innehållet utan den som publicerade det som gjorde mig irriterad. Min omedelbara tanke var – nu räcker det. Susanne Sivrup-Rosenqvist är ordförande i Göteborgs Galoppsällskap och således en av de tyngsta aktörerna inom sporten och borde känna ett stort ansvar för att hålla diskussionen en bit över stallgångs nivå. Bortsett ifrån att hon är professionell galopptränare så är hennes mantra uppenbarligen att skapa en ny gren av galoppsporten. I alla länder med galoppsport strävar och kämpar man för att bli bättre och hitta nya nivåer. I den Göteborgska varianten av galopp är det snarare så att medelmåttighet är ett mål som rikligt bör belönas. För en tid sedan skickade hon ut ett inlägg som hon, och många andra (enligt henne) inom Göteborgs Galoppsällskap ställde sig bakom. Författaren är anonym och trots telefonsamtal och mail har jag inte fått svar vem som skrivit det hela. Så till brevet som SSR skickat ut författat av ”en av oss” och som merparten av Göteborg enligt uppgift ställer sig bakom. Inledningsvis påstås ”att nedmonteringen av svensk galoppsport började då BG anställdes som Sportchef”. Det kan ju var och en ha olika uppfattning om, men jag började 1984 så vi borde knappast finnas kvar nu snart 40 år senare. Sen blir det värre när det påstås att jag, inför Göteborg Galopps öppnande, ska ha sagt att ”från och med nu skrivs det inte ut några löpningar till hästar med handikap under 60. Har ni sådana kan ni lika gärna skaffa en kanin och sitta hemma och klappa den. SG satsar enbart på kvalitetshästar”.

Detta är lögn och förbannad dikt. Jag var Sportchef för JTG och inhyrd av GGS. SGC hade på den tiden inte med det operativa att sköta. Första året reds meeting lördag och söndag med totalt 13 lopp och varje gång hade vi handikap +5, 0 och -5. Verkligheten understryker att lögnen är ett påhitt med förmodligen enda syfte att smutskasta undertecknad. Att vissa finner tillfredsställelse med detta är helt ok för min del. Men när en av sportens tyngsta förtroendevalda ställer sig bakom rena lögner då är det ett bevis på att galoppskeppet håller på att gå på grund. Det irriterar mig att man inte vågar stå för lögnerna utan mörkar med användande av en anonym skribent. ”Brevet” fortsätter med slutsatser som är häpnadsväckande, förbryllande och påståenden som gör läsaren förundrad. Därmed lämnar jag sociala medier för förhoppningsvis en lång tid framöver.

BREDSPORTEN IGEN

I min värld finns det inget motsatsförhållande mellan den som springer motionstävlingar och den som tävlar i Diamond League. Eliten i en sport är kanske promille eller max någon procent av utövarna. Så är det även inom galoppsporten, åtminstone vad gäller hästarna. För att bedriva en sport behövs långt fler än eliten. Detta är naturligt och självklart. Lika naturligt är att strukturera och organisera de olika nivåerna på olika sätt så att effekten för den totala sporten blir maximal. De ekonomiska konsekvenserna är väldigt olika inom olika sporter. Ett exempel. För att ”tjäna stora pengar” i friidrott måste Du tillhöra världseliten”. För att tjäna ganska stora pengar i hockey kan Du vara en spelare i SHL. Lagsport/individuell sport, tävlingsintensitet, publikintäkter, media intäkter, sponsorer osv. gör alla sporter olika. Sammantaget i humansporter är att Du måste högt upp på elittrappan innan pengarna blir betydande. Inom galoppsporten gjorde spelet för ca. 100 år sedan att sporten tog en annan väg. För att kunna spela behövdes lopp och hästar. För att förse systemet med hästar krävdes ekonomiska incitament som inte fanns i annan sport. Sporten utvecklades i en starkt professionell riktning. Detta ledde till att dagens struktur grundades. Även hästar längre ned i systemet belönades, åtminstone så länge deras medverkan behövdes. Utvecklingen var likartad i många länder och antalet hästar i träning uppgick som mest säkert till ett par hundra tusen runt om i världen.

HÄSTFÖRSÖRJNINGSSYSTEMET

Under en 20-årsperiod har galoppsporten i Sverige, Danmark och Norge, liksom travsporten i dessa länder, minskat avsevärt vad avser antalet hästar och antalet aktiva. Inte minst har amatörtränarna inom trav- respektive galoppsporten minskat kraftigt. Orsakerna till nedgången är sannolikt komplex och väldigt sammansatt . Att den dessutom sker samtidigt i samtliga skandinaviska länder och såväl inom trav- som galopp tyder på att det finns orsaker som har med externa samhällsförändringar att göra. Lustig talar om Gillborgeffekten, hon har nog kraftigt överskattat min betydelse.

Låt oss börja med lite fotboll. 500 000 barn spelar knattefotboll, 100 000 bli juniorer, 1000 blir elit i superettan och i allsvenskan. 50 000 spelar i division 2-7. Miljoner blir fans av olika grad. Den ekonomiska effekten berör de 1000 som hamnar i eliten. De som kan gå ytterligare uppåt hamnar i en miljard bransch. Förenklat fungerar alla humansporter på liknande sätt. Ungdomar in och ett litet fåtal når eliten och de kommersiella nivåerna. Speciellt sporter som förlitar sig på individens talang utan dyra hjälpmedel har ju en naturlig fördel. För den tvåbenta delen av galoppsporten finns stora likheter. Ju fler som kommer i kontakt med de olika delarna av galoppsporten ju fler vandrar uppåt i systemet. Många försvinner på vägen men blir förhoppningsvis galoppfan på läktaren eller på spelsidan.

Sen har vi ju det där med hästarna… som gör galoppsporten (och vissa andra sporter, trav, ridsport, motorsport) ganska speciell. Var ska hästarna komma ifrån och vem ska betala kalaset??? Att föda upp fullblodshästar någorlunda kommersiellt kostar stora pengar. 150 000 för en rimlig åring är säkert ett minimipris om uppfödaren ekonomiskt skall gå runt. Vissa klarar det säkert billigare men ofta kostar det väldigt mycket mer. Självfallet måste sporten arrangeras så att hästägare finner det attraktivt att köpa unga hästar. Risktagandet är stort och högsta vinsten är en dröm. För de flesta blir drömmen ouppfylld och det gäller att köpa en ny. De flesta hästar är inte så snabba och försvinner ut i galoppsystemet för småpengar om man jämför med vad de kostat sin ägare. OM vi inte har en unghästsport som är attraktiv så kommer inte bara elitsporten försvinna, det kommer inte några andrahandshästar till andrahandsmarknaden. Denna marknad kommer aldrig efterfråga åringar för 100 000 tals kronor. Även hästar som importeras utifrån har ju gått igenom ett system som är likartat med vårt. Om fotbollen som är en human sport byggs nedifrån och upp byggs galoppsporten från två håll. Men den helt avgörande är den som kommer uppifrån och ned, den med hästarna! Människorna kommer ofta den traditionella vägen medan nästan alla hästar kommer ifrån den professionella sporten ut till alla de andra nivåerna. De två delarna balanserar varandra. Väldigt, väldigt förenklat så ansvarar en del för att hästar kommer in i systemet och att vi har högklassig sport att titta på. Den andra delen ansvarar för att vi kan arrangera tillräckligt med löpningar och är med att skapa en större sport. Båda behövs och kan arrangeras på olika sätt. Många aktiva kan ju samtidigt tillhöra båda delarna. Där kommer fördelningsfrågorna in… En sak är uppenbar. Unghästägarna sponsrar resten av systemet med miljoner när många dyra åringar blir treåringar för 25 000 kr!

Tio års utveckling

På SG hemsidan finns en hel del uppgifter. Har tittat på tränarstatistik men kommer inte längre bak än till 2009. Jag har jämfört svenska licensierade tränare och löpningar i Sverige. Här kommer ett antal funderingar efter att ha studerat materialet. Skulle vara intressant om man kunde titta ytterligare 10 år tillbaka.

En stor förändring är att antalet svenska amatörtränare som startat häst i Sverige minskat från 159 (2009) till 106 (2020). En avsevärd nedgång. Antalet proffs är ganska stabilt, en nedgång med 3 från 51 till 48. Tittar man lite närmre ser man att ganska många amatörer 2009 gått vidare till proffs ledet 2020.

Oavsett vilket år man tittar på se man ungefär samma mönster. 50% av amatörerna, ganska lika 2009 och 2020, har hästar som sprang in mindre än 20 000 kr totalt. 75 % har hästar som springer in 100 000 kr eller mindre.

20% av proffsen har hästar som på ett år springer in mindre än 100 000 kr. 50% når inte upp till 500 000. Antalet proffs som når 1 miljon är 13 st 2009 och 14 st 2020

• Antalet tränare som driver professionella stall med anställd personal och 20+ hästar i träning uppgår till max ca 20 st ? Det är enkelt att följa träningslistorna på SG hemsidan.
• Övriga proffs driver i regel ”blandverksamhet” av olika slag. Stor andel äger flera hästar själv. Många av de med proffs licens är inte professionella i en mer traditionell roll. Många har även andra sysselsättningar.
• Den professionella sporten är starkt underfinansierad. Detta kan jag inte vidimera med siffror men det är ett, tyvärr, uppenbart faktum. För få tränare kan inte fakturera alla hästar i stallet, äger flera själv, och träningsavgifterna är med stor säkerhet oftast för låga. Alla hästägare som, hos en proffstränare, betalar, gissningsvis, under 15 000 per månad ”betalar för litet”. Svart jobb, tar inte ut vettig lön, bytesekonomi, bor i stallet, privat skuldsättning, osv. Utbudet av tränartjänster är väldigt mycket högre än efterfrågan på desamma och således pressas prissättningen kraftigt nedåt. Det är sannolikt ett väldigt litet antal tränare som inte påverkas av denna skillnad i utbud och efterfrågan. Är man krass kan man konstatera att utan denna typ av ekonomi skulle antalet hästar i träning ytterligare sjunka dramatiskt. För många tränar andras hästar utan att ta rimligt betalt och många håller hästar i träning för att priset är överkomligt. Kittet är kärlek till hästar och drömmar om framtiden. Den här typen av marknader var ju vanliga inom många branscher bakåt i tiden. Galoppsporten är nog en av de få som fortfarande finns kvar. Travsporten satt tidigare i samma båt men min känsla är att hela träningsdelen av travsporten professionaliserats senaste tio åren.
• Antalet hästägare har sannolikt minskat betydligt på 20 år. När jag var Sportchef på Täby sent 90-tal fanns följande tränare i närområdet (ursäkta om någon glöms bort). Kahn, Gustafsson, Nilsson, Nordling, Török, Drews, Malmborg, McLaren, Neuman, Stenström, Wuscha, Meisel, Huber, Doria, Lundgren, Killick, Rudert, Lokrantz. En imponerande samling yrkespersoner. Samtliga hade en mer eller mindre stabil hästägarbas. Detta exempel är inte för att förringa dagens tränare men mycket var annorlunda för 20 år sedan. Är SG medvetna om vilken kräftgång den professionella sporten gjort under 20 år.
• Amatörtappet under 10 år är betydande. En orsak är fml. uteblivna resultat. En sak som för mig varit uppenbar under senaste 20 åren är följande. I slutet av 90-talet och början av 2000-talet tillkom många nya amatörtränare som ofta dessutom hade flera hästar i sin träning. Nästan alla de nya amatörtränarna kom från ridsporten och var ”bländade” av en sport där hästarna var jättebilliga att köpa och prispengarna jättehöga. Jag tog fram och läste en Galoppinfo från tidigt 2000- tal. Intressant. Självfallet är detta min egen slutsats men verkligheten, att tjäna pengar billigt på hästar, var inte lika enkelt som många drömde om.
• För de flesta Amatörtränare kan galopphästar knappast vara en ekonomisk fråga, intäkterna är alltför blygsamma.
• Det finns sannolikt en gräns för antalet amatörtränare som tycker det är intressant att fortsätta. Ganska många försvinner varje år, inte minst för att resultaten uteblir. Ett antal nya tillkommer medan de som är framgångsrika är regelmässigt ett litet antal. Vad gäller proffstränare verkar det snarare som att om man en gång har gått in i rollen är det svårt att lämna. Livsstil snarare än yrkeskarriär. Om vi antar 50 proffstränare så snittar vi 10 hästar per tränare. När vi vet att en del har 30+ hästar inser vi att många har ett problem.

Att radikalt förbättra ekonomin i sporten för en majoritet av de aktiva genom prissummehöjningar är en omöjlighet. Det skulle kräva helt orealistiska nivålyft.

Enda rimliga chansen att förbättra ekonomin, åtminstone för de professionella, är att höja sportens attraktivitetsnivå avsevärt. Att tränarna kan fakturera hästägare för alla hästar i träning och det till relevanta nivåer är helt avgörande för en hälsosam utveckling.

En prissummeökning på säg 20% är väldigt stor. Om man, allt annat lika, tittar vad detta innebär för det stora flertalet kan man konstatera att det självfallet skulle vara positivt men långt ifrån systemskiftande. Den som tidigare nådde 600 000 skulle nå 720 000. Tränarprovisionen ökar med 12 000 kr, en knapp månads träningsavgift. Vill man skapa en större galoppsport för amatörer ser jag ingen annan rimlig väg än att differentiera sporten avsevärt. Har i tidigare blogg presenterat detta. I nuvarande modell där proffs och amatörer finns i samma struktur kommer det aldrig finnas något utrymme för en större och bredare amatörsport. Ska ”ren” amatörsport växa måste det struktureras på ett helt annat sätt. Så är det i alla andra sporter och så måste det vara inom galoppsporten. Inom en sådan struktur kan ponnygalopp, ridhästgalopp och många andra frodas. Ett problem initialt är självfallet bristen på hästar i Sveriges, Danmarks och Norges ”professionella system”. I nuläget kan i princip vilken häst som helst hitta ett lämpligt lopp. Detta hindrar inte att vi måste planera för framtiden. Galoppsporten måste marknadsanpassas till sina olika kundsegment för att uttrycka det elegantare.

FÖR ATT ALLA SKA KUNNA VARA MED MÅSTE NIVÅERNA FÖR ATT TÄVLA DIFFERENTIERAS PÅ ETT NYTT SÄTT.

Många från Amatörleden känner en stark aversion när man läser om mina förslag om differentiering. För dom framgångsrikaste skulle det inte bli någon förändring. Amatörtränade hästar får startas i hela det professionella systemet. Däremot får proffshästar inte starta i amatörsystemet. Detta är ju tanken att skapa tävlingar där alla kan vara med och tävla mot likvärdiga och kanske t.o.m. någon gång vinna.

Att hästar som kan köpas för 10 000 kr kan springa om 40 000 låter ju väldigt bra. Detta är ju sanningen om våra enklare hästar. Dom går nästan inte att sälja men tävlar om ganska stora pengar. En travare av denna klass går breddlopp med oftast halva prissumman och andra hästar som tävlar i tex. hoppning gör detta utan nästan prispengar överhuvudtaget. En sport måste rimligtvis vara definierad på ett visst sätt. Om dom som vill försörja sig i densamma inte klarar av detta under nuvarande förutsättningar, ska då förutsättningarna ändras. Absolut inte är min definitiva uppfattning. Klassiska löpningar, Black Type löpningar, Profillöpningar, unghästlöpningar ska prioriteras med riktigt attraktiva prispengar enl. den modell vi haft i många år och som finns i i stort hela världen. Den dag Svensk Galopp ändrar detta faktum då finns ingen galoppsport kvar varken värd namnet eller realiteten.

Det finns inget som förbjuder tränare, amatörer eller proffs, att bli större, bättre och skaffa en annan nivå av hästar.

Galoppsporten bli bättre om konkurrensen blir tuffare och mer utmanande.

Innan bloggen lämnar för den här gången ska vi göra en rättelse. Efter förra bloggen kontaktade Jan Ohlsson mig om ett citat som handlade om prispengarnas storlek kopplat till antalet banor. Jag hade förlitat mig till andrahandsuppgifter som enligt Jan feltolkats eller misstolkats innan de förts vidare till undertecknad. Beklagar det inträffade.

BG

När jag åt frukost härom dagen fick jag en märklig känsla av overklighet. Jag har funnits i galoppsporten hela livet och träffat massor av duktiga, engagerade och trevliga människor. De flesta har brunnit för sporten och satsat massor av tid, pengar och engagemang. När frågan om en ny bana i Skåne kom på agendan trodde i alla fall jag, och många med mig, att problemet blir inte Sveriges galoppmänniskor. Problemen bör bli av helt annan natur. Nu känns det precis tvärtom. De personer, som jag trodde, var in i själ och hjärta hängivna sporten lyser till stor del med sin frånvaro. Ingen står på barrikaderna! Det känns ibland som om, det som inte fick hända, kommer att hända. Fick veta att ett fullmäktigemöte står för dörren som ska besluta (?) om inköp/inte inköp av Bara marken. För mig känns det som om mötet i själva verket kommer att besluta om något mycket mer allvarligt än så – Skånsk galoppsports framtid. Och det allra värsta är väl att resultatet kan bli ett NEJ. Och kanske ännu värre är att många efteråt kommer att känna sig ganska så nöjda!

GALOPPSPORTENS LEDARE MÅSTE FÖLJA SINA BESLUTADE STRATEGIER

Om man studerar de, i och för sig ganska få, dokument eller styrelseuttalande som finns avseende Bara projektet hittar man bl.a.

• På hemsidan finns SG´s strategiska plan 2019-2023. Under rubriken Nyckelaktivitet 3 – Affärsmässighet hittar vi ”BYGGA EN NY ANLÄGGNING I SKÅNE” . Detta dokument är utarbetat av en grupp bestående av bl.a. representanter från galoppsällskapen. Den är även antagen av fullmäktige. Vi måste anta att den plan gäller så länge man inte antagit någon ny plan. DET KÄNNS TILLFREDSSTÄLLANDE ATT ALLA GALOPPSÄLLSKAPEN STÄLLT SIG BAKOM. Formuleringen är väldigt kort och precis varför det inte kan finnas något tvivel på vad fullmäktige godkänt.
• 22 december finns information på SG hemsidan. En info från arbetsgruppen avslutas så här ”Svensk Galopps styrelse har som hög prioritering att finna lösningar så att galoppsporten fortsättningsvis har tre (3) permanenta banor i Sverige för kommande generationer”. Skrivningen är glasklar och att styrelsen står enhälligt bakom finns det ju ingen anledning att betvivla. Om så inte vore fallet borde, tagit i beaktande ärendets vikt, det lett till någon form av rättelse. Något sådant finns inte SÅ MAN MÅSTE ANTA ATT UTFÄSTELSEN ÄR ENHÄLLIG. Noterbart är att utfästelsen inte specifikt anger Bara marken.
• I styrelsens julhälsning kommenteras arbetet med Bara projektet. Det finns inget som indikerar några förändringar i inriktning.
• Jag är säker att jag läst ytterligare någon information men eftersom jag inte just nu kan dokumentera detsamma så får det avvakta.

Sammanfattningsvis så har fullmäktige och styrelse varit entydiga att vi ska ha tre banor permanenta banor i Sverige.

JAN OHLSSON BLIR NYCKELPERSONEN I BARA BESLUTET?

Utan att tillhöra någon inre galoppkrets har det blivit uppenbart att Jan Ohlsson ”är den som bestämmer” inom svensk galoppsport. Mina vänner i syd, nord, öst och väst är oense om mycket men om detta är man väldigt ense. Ordförande Lillius må vara just ordförande, men Jan Ohlsson är HSB. Han är säkert helt bekväm med att se övriga styrelsemedlemmar som rena rundningsmärken. Jag ifrågasätter inte att han är smart och erfaren, men man blir onekligen orolig ibland. Han är inte den förste välgöraren som kommit in ”von oben” med ambitioner ”att ställa saker och ting till rätta”. Inte alla har visat sig vara frälsare…Vissa tycker säkert fortfarande att han är vad galoppen behöver och han lär nog få ett stort stöd i fullmäktige även vid nästa val till styrelse. Det som oroar allra mest är att Jan Ohlsson vid ett antal tillfällen har varit väldigt öppen med ”hade vi bara haft två banor hade vi kunnat höja prispengarna ordentligt”. Detta är ju klart som korvspad, hade vi halverat våra tävlingsdagar hade vi också kunnat omdisponera en massa pengar. VAR FINNS DÅ JAN OHLSSON I BARA PROJEKTET/SKÅNE GALOPPEN? Följer han SG´s officiella och antagna strategi eller? Jag utgår från att han följer tagna beslut och använder sin kraft till konstruktiva och snabba lösningar. Är hans uttalande om två banor ett sätt att få kravställarna att inse faktum om verkligheten , eller är det hans uppfattning att ett nytt vägval är ett måste? Skulle han ha uppfattningen att vi bara ska ha två banor kommer han nog inte frivilligt att lämna operationssalen förrän operationen, två banor i Sverige, genomförts. Att patienten, galoppsporten, inte överlever bekymrar honom kanske mindre. Göteborg galopp har under en tid hamnat i en egen guldfil inom sporten. Inte överraskande då en fullmäktigemajoritet är ett bra redskap. Efter operationen kommer göteborgsgaloppens företrädare få ett plötsligt uppvaknande när dom, om dom inte redan visste det, får veta att en alltid är billigare än två….. Skånsk galoppsport utgör kanske 40% av galoppsporten i Sverige. Jag vädjar oförbehållsamt till Jan Ohlsson att tänka framtid och inte falla för kortsiktiga framgångar.

En fråga verkar ha gått Jan Ohlssons öga förbi. Varför inte nagelfara Bro Park lite närmre. Driftsresultat, framtidsutsikter och långsiktig potential. Kanske är det som Pehr G Gyllenhammar och Volvos bilfabrik i USA för många år sedan. Det var rätt beslut att bygga fabriken men även rätt beslut att inte öppna den. Kanske är det så att Malmö/Köpenhamn/Göteborg/Oslo är det naturliga galopplandet och Bro Park är helt felplacerad. Publik, sport och evenemang har inte lyft och anläggningen måste genomgå en massiv förändring. Bättre agera nu än att låta goda pengar gå till spillo. Långsiktigt är Skåne och Göteborg det naturliga och ekonomiskt sunda alternativet. Detta är absolut inget undertecknad förespråkar, men ska man, av någon outgrundlig anledning, ha två banor i Sverige måste väl rimligtvis samtliga alternativ genomlysas. Detta gäller ju även för Göteborg. Vi har hoppet kvar och kanske kan även denna sagan få ett lyckligt slut.

VI HAR INTE RÅD..

Även om jag inte läst det direkt i text har jag från flera håll och från flera personer uppmärksammats på ett nytt uttryck som blivit väldigt populärt i vissa galoppkretsar ”vi har inte råd med tre banor”. Uttrycket får blodtrycket att öka och ilskan att stiga… I nästan 20 år har vi haft tre galoppbanor som levt ganska så gott på medlen från ATG. Varför skulle vi nu plötsligt ha två banor. Några påstår att vi inte har råd. Det är klart vi har råd, det är bara att anpassa oss efter intäkterna. Har vi ledare som inte fattat att alla tävlingsdagar kostar massor av pengar. Men det är ju precis därför vi får resurserna från ATG. Vi lever till stor del i en ”bidragsliknande ekonomi” och det skulle vara positivt om vi kan öka övriga intäkter. MEN GLÖM INTE VARFÖR VI FÅR PENGARNA. DET ÄR FÖR ATT VI SKA TÄVLA OCH UTVECKLA SPORTEN PÅ TRE BANOR. SKULLE VI LÄGGA NER EN BANA KOMMER DE STATLIGA REPRESENTANTERNA I ATG´S STYRELSE INTE STILLATIGANDE ACCEPTERA DETTA.

REKORDRESULTAT FÖR ATG

2019 var ett extremt besvärligt år med förändringen av ATG från monopolföretag till konkurrensutsatt spelföretag, stora investeringar och förändringar av datasystem, uppbyggnad av ATG´s sportbok m.m. Svenskt Trav gjorde 2018 och 2019 en förlust på över 600 miljoner. Även SG gjorde ju ett extremt dåligt resultat 2019. Budgeten för 2020 var följaktligen väldigt tight. Sedan kom Corona med spelrekord för ATG varvid ATG´s rörelseresultat för 2020 ökar med 739 miljoner kronor, 49 % plus. Travsporten får sin utdelning fördubblad till nästan två miljarder från en miljard. För galoppsporten blir utdelningen 174 miljoner. Siffrorna från ATG´s pressutskick. Har galoppsporten någonsin varit i närheten av dessa nivåer?

Efter ATG´s rekordresultat så kom storlöpningspropositionerna för 2021. I vissa fall kraftiga sänkningar av de stora löpningarna och en signalerad ökning av prispengar för mellankategorin. Travsporten går en annan väg och höjer prispengarna med 50 miljoner. Att efter sänkningarna 2020 från 2019 nu sänka storlöpningarna ytterligare understryker att SG och Tävlingskommittén uppenbarligen inte förstår något överhuvudtaget. ÅTERSTÄLL PRISPENGARNA TILL MINST 2019 ÅRS NIVÅ OCH LÄGG ETT EXTRA PROGRAM FÖR BLACKTYPE OCH POTENTIELLA BLACKTYPELÖPNINGAR. Detta måste vara ett minimum att sätt i ljuset av de gigantiska resultatförbättringarna. Att inte låta ATG resultatet åtminstone delvis synas i prispengar måste vara tjänstefel.

ENKÄT FRÅN PROJEKTGRUPPEN

I veckan fick jag, som SFK medlem, en enkät från projektgruppen för Bara. Läser man bakom frågorna känns det som en ganska så sorglig läsning… Karaktären på frågorna är sådana att man kan dra en del slutsatser. En uppenbar frågeställning är om styrelsen nu vacklar i sitt beslut om tre banor. Det känns tyvärr att så kan vara fallet när man studerar frågorna.

• Ett scenario är uppenbarligen att det inte byggs någon bana alls i Skåne. En av frågorna anknyter direkt till detta.
• Ett annat scenario bygger på att det byggs en tävlingsbana ”senare”
• Ett tredje scenario är att Bara skrotas och man söker en ny plats i Skåne. En tänkbar ”förlänga lidandet” process är att fullmäktige säger nej till Bara och ja till att leta ny plats. Deponifrågan kom som en räddande ängel. Man kommer att leta, och leta, och leta. Faran är uppenbar att tiden rinner iväg och galoppsporten i syd förtvinar tills man konstaterar att nu behöver vi inte leta längre. Det finns inget kvar!!
• Byggande av träningsanläggning känns som det är ett prioriterat projekt. Om så är fallet förefaller det ologiskt. En tävlingsanläggning måste prioriteras. Utan tävlingsanläggning blir behovet av träningsanläggning säkert helt marginellt.

IT AIN´T OVER UNTIL THE FAT LADY SINGS

BG