kapplopningsbanan.com

Jag började skriva på denna blogg ganska nyligen och då har långt mer än 1000 personer läst det föregående blogginlägget! Otroligt när läsarna dessutom finns att hitta i ett tiotal länder. Aktiviteten på sociala medier har triggats igång med som vanligt alla typer och nivåer på inlägg. Om de här inläggen skulle man kunna skriva massor, men det känns ganska oviktigt att gå i polemik med dessa skribenter just nu, det får vara. Jag har fått läsa mycket positivt men också om min höga ålder, min bristande intellektuella kapacitet, min destruktiva gärning och många andra intressanta saker. Mycket kan man lämna därhän men det som allvarligt bekymrar är den ständigt ökande populismen, enkla lösningar på komplicerade problem, inom galoppsporten. Kanske ett tidens tecken men likafullt oroande.

Föregående blogg handlade mycket om ifrågasättande av svensk galoppsports nuvarande organisation. Är en kraftigt centraliserad sådan det optimala för galoppsporten? Tärningen är kastad och vi får väl se om någon sätter frågan på agendan. Förutom organisation handlade bloggen även om den nya Skånebanan. När man sitter ”isolerad” under pandemin har man ibland ingen direkt ”feeling” vart vinden blåser. Vågar jag tro att Svensk Galopp nu tar frågan på största möjliga allvar. Eftersom banfrågan kommer att vara en central del i galoppsportens framtid handlar bloggen denna gång mycket om banan. Jag vet att jag denna gång har ett opolitiskt budskap som jag ber alla beslutsfattare att noga överväga.

Om jag försöker sammanfatta hur jag uppfattar nuläget, så kommer här lite blandade kommentarer. I brist på information från hästens mun så kan det inte undvikas att det ibland blir, förhoppningsvis, kvalificerade antaganden.

• Från olika håll, ganska många dessutom, kan man höra om planer på nedrustning av de klassiska-, Listed- och de andra profillöpningarna till förmån för mellan och låghandicaper. Vad är det som händer? Har all klokhet och långsiktighet lämnats hemma? När man dessutom enl. uppgift funderar på att sänka prispengarna i maidenlöpningar och införa startbegränsningar för tvååringar så undrar man hur sporten styrs och av vem. Det är väl bra att många har intressanta prispengar att tävla om, men om vi börjar nedrusta för de unga och de bästa så kommer hela sporten att falla ihop som ett korthus. Som jag skrivit om tidigare så handlar ”utjämningsivrarnas” argument inte om genomtänkta strategier utan helt enkelt om att man själva vill ha mer pengar. Samtidigt läser jag att SG, som ett av sina prioriterade projekt, kommer att satsa på hästägarna och inte minst nya hästägare. Ska bli intressant att följa hur detta ska gå ihop.
• Med en ny VD och en styrelse som ger intryck av att ha väldigt olika uppfattning i centrala frågor känns det som att vad som helst kan hända framöver. Från rådslagsmötet fick vi veta att vår ekonomiska situation är väldigt ansträngd och att alla pengar som ska rulla in i framtiden inte når förväntade nivåer . Samtidigt presenterades planer om hur mycket som ska göras och vilken positiv framtid vi har. Ökad affärsmässighet, rekrytering av unga och nya, fler aktiva m.m. Stora och ambitiösa planerna. Positivt att man vill mycket, MEN tyvärr tror jag bara det är fromma förhoppningar. Så länge Skånebanan är olöst och pandemin består tror jag att rimlig överlevnad är det mest positiva att hoppas på. Dessutom är jag ganska säker på att vi varken har resurser, ledarskap, bärande strategier för att närma oss några stordåd. Jag vet inte om det är en del av framtidssatsningen men den omformade Tävlingskommittén ser ut att kunna bli ett forum för vilka ”tossigheter” som helst. Kan vi överleva på ett någorlunda sätt och fixa Skånebanan, oavsett vem som tar ansvaret för den, får vi vara mer än nöjda och glada. En skånsk galoppbana får bli stordådet och det är absolut något att vara stolt över.
• Man undrar hur informationsstrategin för galoppsporten ser ut. Plötsligt dyker det på GGS hemsida upp all den SG info som presenterades på det senaste s.k. rådslagsmötet. På SG’s egen hemsida finns inget och inte heller på SFK eller SGS hemsidorna.
• Alldeles för många har fortfarande inte förstått att utan en skånsk galoppbana så kommer hela den skandinaviska galoppsporten att förtvina till en ny nivå. Den kommer väl finnas kvar i Stockholm, men då på någon rudimentär nivå. En god vän och mångårig galoppidealist i Norge förutsåg nyligen att norsk galoppsport knappast finns kvar om tio år. Så pessimistisk var han. Om Skåne är borta så kommer Klampenborg och Dansk galoppsport få synnerliga problem.
• Uppfödare. Ingen Skånebana och ev. nedgradering av de bättre löpningarna. Öka beredskapen för att sälja era bästa avelsston utomlands. Marknaden kommer att dö som en fallande sten… Inser ni uppfödare att loppet kanske håller på att gå och bara skambud kommer att finnas kvar. Produktion av hästar utan efterfrågan blir resultatet. Efterfrågan kommer möjligen öka på Doncaster när det är dags för de långsammaste 1000 punds hästarna. Om populisterna tar makten så kommer skambud för en fin åring att bli en toppnotering…
• Hästägare. Alla, men inte minst ni som verkligen investerar i galoppsporten. Om inte ni agerar så kan framtiden kollapsa. Ni kan ju sluta köpa nytt, men ni är ju inte i galoppsporten av ekonomiska skäl. Skulle ekonomin spela en huvudroll skulle ni nog sysslat med helt andra saker. Sporten behöver support av alla ägare, inte minst från Danmark och Norge. Risken är uppenbar att köplusten inför höstens åringsköp kommer att bli ”isande” låg. Danmark och Norge har presenterat sina storlöpningsproppar och nu väntar vi på Sverige!!! Att något är på gång anar vi eftersom storloppspropositionerna inte finns ute som brukligt ihop med Danmark och Norge.
• Tränare. Är övertygad om att alla tränare i Skandinavien nu kommer att ställa sig upp som en person bakom Skånetränarna och kräva handling. De som tror att det blir ”bättre” för mig om Skåne försvinner förslår jag räcker upp en hand. I alla sammanhang som ni blir intervjuade så passa på att supporta Skånebanan.
• SGS och GGS måste nu lossa tunghäftan ordentligt. SG kan väl intervjua företrädare på hemsidan där dessa, förhoppningsvis, ger sitt fullständiga och förutsättningslösa stöd till en ny Skåne bana. Om någon, mot förmodan inte vill göra det, så har vi alla rätt till den informationen också. I ett par sammanhang har, i vissa fall senaste tiden, stödet för en Skånebana varit entydigt och förutsättningslöst. Tack för det.
• Efter sällskapen, eller före, kan väl motsvarande intervjuomgång göras med alla styrelsens medlemmar. Inför årsmötet i vår är det absolut obligatoriskt att alla eventuella kandidater till en ny styrelse är glasklara var de står i denna fråga.
• Jockeyklubben måste agera och visa kraft. Jockeyklubben står för galoppkultur och traditioner. Nu kommer examensprovet.
• Transparens från SG. Förstår att allt inte ständigt kan gå ut som information. Men det kan bli mycket bättre. Vad är så många rädda för? Det har alltid förekommit hysch hysch, nu förefaller det värre än någonsin .TALA UT OCH STÅ FÖR ER UPPFATTNING OCH BRYT TYSTNADSKULTUREN. Vi är mitt uppe i en besvärlig tid och man vet inte vad de mest inflytelserika galopp personerna, innerst inne, har för uppfattning i helt centrala frågor . Dags att det som sägs på telefonlinjerna kommer ut till allmän kännedom. Att det finns personer som inte vill ha en bana i Skåne är ganska uppenbart och inget att skämmas för. Var och en får absolut ha sin egen uppfattning. Men är man förtroendevald är man skyldig att öppet redovisa sin ståndpunkt. Att jag uppmanar alla intressenter inom galoppsporten att agera tror jag är mycket viktigt. Framförallt för att det förhoppningsvis ger styrelse och fullmäktige den uppbackning som dom behöver för att fatta stora och komplicerade beslut.

NU FÖLJER ETT AVSNITT SOM JAG TROR ÄR DET MEST HANDGRIPLIGA BUDSKAPET HITTILLS PÅ BLOGGEN – DET ÄR DESSUTOM HELT OPOLITISKT OCH BORDE VARA HELT OKONTROVERSIELLT

Läser man allt SG material som ligger ute på GGS hemsida hittar man en hel del intressant. Inte minst fick vi nu svart på vitt att Turnberrys banförslag är skrotat. Landskapsarkitekterna i Lund har gjort ett nytt förslag. Har mailat till projektgruppen och frågat om man kan få titta på detsamma men inte fått något svar. Tror inte jag får det. Jag vet att Landskapsarkitekterna inte vet något överhuvudtaget om galoppbanor. Nu har man uppenbarligen gjort ett eget förslag, antar att det är på uppdrag av projektgruppen. Som vanligt känns det som om det hela är hemligt och inte får komma ut i en bredare krets.

Två orosmoment och en fråga

Utan vettig mark ingen vettig galoppbana. En annan slutsats, efter att ha läst på GGS hemsida. är att köpet av den privata marken, Håkanssons, inte längre är aktuellt (?). I infon till fullmäktige kan vi läsa att markbehovet för bana och träningsanläggning har minskats ner väsentligt, med 40 ha till 70 ha. Utan att ha någon insyn så känns det som om Baraprojektets ambitionsnivå väsentligt graderats ner. Oavsett om Du har en liten eller stor budget är fundamentet för en bana för framtiden att man har tillgång till ett ändamålsenlig stycke mark. Håller man på att hamna i en situation där marktillgången inte ger förutsättningar för en professionell galoppanläggning. Då har vi ett bestående problem redan innan vi börjat!!!

Miljöfrågorna och saneringen på Baraområdet är uppenbarligen en stor fråga. Är rädslan från vissa ett sätt att sätta käppar i hjulet eller finns det berättigad anledning till oro? Om man efter sanering inte ens kan bygga en galoppbana? Ska området inte användas överhuvudtaget. Området är ju inte avstängt och det odlas spannmål precis intill. Vad är hysteri, vad är berättigad oro, vad är omskrivningar för att inte köpa? Det är inte BT Kemi som använt marken. Kan det vara så att en galoppbana är perfekt för att det inte bör byggas permanentbostäder just här. Svedala Kommun säljer marken, vilket ansvar och garantier för framtiden tar dom? Det känns som striden i den inre kretsen fortsätter och vi som finns vid sidan undrar om det handlar om sanering av ett markområde eller om det, i grunden, egentligen handlar om en helt annan fråga. Ska vi ha en bana eller ej. Ett intryck är också att det gått ren prestige i frågan. KONSENSUS BEHÖVS SNARAST

DEN NÖDVÄNDIGA FRÅGAN. Flera personer, inte minst SGS och GGS medlemmar, har under ganska lång tid uttryckt sig ungefär så här. VI STÖTTAR ABSOLUT EN NY SKÅNEBANA MEN ÄR INTE SÄKRA PÅ ATT DEN SKA LIGGA I BARA. Jag vill inte göra dagens situation mer tillkrånglad än vad den de facto är, MEN frågan måste ställas. Vilka alternativ finns och hur kan tidsplanen då se ut? Jag var med i denna process för ett antal år sedan och vid den tidpunkten var det enhällighet kring att Bara var huvudspåret. Deponin var absolut känd vid denna tidpunkt. Den var ingen stor fråga då och uppenbarligen finns oenighet hur stor frågan är idag. Har projektgruppen några alternativ.

HUR BYGGA EN NY BANA MED BEGRÄNSADE RESURSER

Vi antar att vi nu har ett markområde av relevant storlek och att vi nu kan starta planeringsarbetet. Oavsett vem som är huvudman, var, när eller budget är detta det enda långsiktigt kloka sättet att prioritera. Strategin bygger på att det som i framtiden är svårast, eller kanske omöjligt, att förändra måste bli helt rätt från början. Det som kan komma senare kan initialt nedprioriteras. Kopplat till dessa bedömningar måste ju även vägas vikten av vissa delprojekt kontra andra. Att anlägga en perfekt bankropp är viktigare än en asfalterad parkering om ditt mål är att bedriva kapplöpningar. Svårigheten att förändra kopplat till nödvändigheten att bedriva kärnverksamheten styr i vilken ordning delarna i projektet prioriteras. Tillvägagångssättet är det samma oavsett om man har 50 eller 500 miljoner eller ännu mer.

1. SÄTT HÄSTEN I CENTRUM Prioritera banorna först och mest, gräsbana och dirttrack. Använd dom bästa rådgivarna som finns. När banorna väl ligger där dom ligger kommer dom, nästan med garanti, inte att förändras någonsin. Denna del av projektet måste göras rätt och komplett från början. Dom som säger att vi kan bygga om senare är nog helt införstådda med att det aldrig kommer bli av. Utgår ifrån att både gräs- och dirttrackbana ska byggas. Man kan leva med bara gräs men inte med bara dirttrack. I många år var jag verksam på Jägersro. Mitt jobb var alltid att promota Jägersro och aldrig offentligt kommentera vilken brist det var att vi inte hade en gräsbana eller både och. Jag kan utveckla detta till en omfattande skrivning men det får vara just nu. Gräsbana kombinerat med all-weather underlaget Tapeta vore annars sannolikt det helt optimala. Tapeta har ju nästan erövrat världen och är väldigt uppskattat på Newcastle, Wolverhampton, Woodbine och snart på Soutwell. Även om det kanske ”går emot” mitt grundkoncept att ”göra allt rätt från början” är det möjligt att Tapeta, givet utnyttjandegraden, blir alldeles för dyrt. Gräs är däremot ett absolut måste. Utan gräs är banans roll fortfarande en andraplans bana. En gräsbana måste vara ca 2000 m. En sväng för 1600 m och max två svängar vid 2400 m. I Turnberry förslaget var 2400 m med en hel sväng och två halva svängar (raksträcka emellan). Vissa tror att gräset i USA ligger innanför dirttrack banan för att det är optimalt. Sanningen är att nästan alla dirttrack banor redan var byggda när man i USA kom på att man även bör ha gräsbana. Det fanns då bara en plats att bygga på, invändigt. Dessutom har dirttrack racing i USA en helt annan roll. I Europa är ju dirttrack racing en marginell företeelse. Det är ju ingen tillfällighet att Nordamerikas bästa gräsbana är den på Woodbine där gräsbanan ligger utanför dirttrackbanan. I detta sammanhang kan vi konstatera att Bro Parks banor har en bra layout. Likaså har Göteborg där man dock hade önskat en sista sväng med större radie och bredare bankropp. För de som följer internationell galoppsport är det ganska anmärkningsvärt hur andelen turfracing i USA och i Canada har ökat senaste åren. Från 5-6% av totala antalet lopp för några år sedan till över 20%. Fler startande, bättre spel och gladare hästar. På Woodbine har man en suverän gräsbana men byggde nyligen om travbanan (flyttad till Mohawk) till sin andra gräsbana för att kunna rida de flesta löpningarna på gräsbana under huvudsäsong. Skulle gissa att Woodbine tävlar 4 dagar per vecka från vår till senhöst. EN FULLVUXEN GRÄSBANA ÄR FUNDAMENTET FÖR ATT EN SKÅNEBANA BLIR EN SPORTSLIG FRAMGÅNG. Anlita de bästa och gör rätt. Vi kommer då ha gräs som primärbana på alla skandinaviska banor! Bara Tapeta som tävlingsunderlag är naturligtvis väldigt mycket bättre än bara dirttrack. Kostar nog också betydligt mycket mer än kombon gräs och dirttrack och då faller nog detta alternativet. Att bara satsa på Tapeta skulle göra Bara till en lite udda fågel, plötsligt har vi tre underlag i Skandinavien.

2. Vågrum med vettiga utrymme för jockeys och funktionärer. Välplanerad och bra uppstallning för hästar. Ledvolt. Kommunikation. TV övervakning. De funktioner som behövs för att hästar, funktionärer och aktiva ska kunna leverera. Skapar förutsättningar för ett högklassigt genomförande av tävlingar.

Börjar pengarna ta slut. Lugn, nu är i alla fall fundamentet på plats. Topp klass banor och förutsättningar för ett professionellt genomförande av tävlingar. Jag skulle vara så drastisk, att har Du fixat 1 och 2 på ett optimalt sätt, är framgången säkrad oavsett om det gapar tomt på kistbotten. Glada hästar, glada aktiva och säkert glada ägare. Spelet kommer blomstra.

3. Landscaping. Parkeringar, gräsmattor, planteringar. Hela områdets attraktivitet ger starka och omedelbara effekter. En i sammanhanget ganska låg kostnad som är otroligt viktig. Åk in på en golfanläggning och jämför med infarten till en svensk galoppbana.

4. Publika byggnader. Är avhängigt av budget. Är pengarna slut så kan man göra massor med tillfälliga lösningar.

5. Träningsanläggning. Om man gör det hela rätt bör detta inte vara ett lönsamhetsproblem, möjligen ett finansieringsproblem. Stallar och träningsbanor måste finansieras med avgifter så att man når kostnadstäckning. Detta bör även så klart gälla för Bro Park. Göteborg borde gynnas då dom inte har denna ryggsäcken att bära på. Så länge övriga banor subventionerar sina tränare borde Göteborg kompenseras. Travsporten håller på att befria sig för miljoner i kostnader för träning och stallar. Vi måste gå samma väg.

DEN OMEDELBARA TANKEN, NÄR BUDGETEN ÄR BEGRÄNSAD, ÄR ATT MAN MÅSTE SPARA PÅ ALLT FÖR ATT FÅ RÅD MED LITE AV ALLT. MINDRE, ENKLARE OCH BILLIGT. DETTA ÄR ETT FELAKTIGT ANGREPPSSÄTT NÄR MAN SKA BYGGA EN GALOPPBANA

MIN SLUTSATS I FÖRRA BLOGGEN ATT SFK MÅSTE SÄTTA IGÅNG PÅ EGEN HAND OM DET SKA BLI NÅGON BANA MÅ VARA RÄTT ELLER FEL. EFTER ATT HA LÄST INFORMATIONEN FRÅN STYRELSEN TILL FULLMÄKTIGE ÄR JAG INTE HELT ÖVERTYGAD OM ATT JAG HADE FEL. GÅR SG ”ALL IN” SÅ ÄR DET JU BRA. LÖSES DET PÅ ANNAT SÄTT ÄR DET BRA. OAVSETT VEM SOM KOMMER BLI HUVUDMAN FÖR DEN NYA BANAN SÅ HOPPAS JAG ATT MAN GÖR RÄTT OCH I RÄTT ORDNING. FRAMTIDENS GALOPPMÄNNISKOR KOMMER DÅ SÄNDA EN TACKSAMHETENS TANKE TILL ALLA GALOPPLEDARE SOM VAR KLOKA, FÖRUTSEENDE OCH LÅNGSIKTIGA PÅ 2020-TALET. INTE MINST HÄSTARNA!

Visst ses vi på Bara Galopp

BG

PS

Här kommer lite tankar som jag överlämnar till någon annan att ta hand om. Klokt eller oklokt. Kan någon tanke hitta rätt så väl bekomme.

Lönslätts Gård är föremål för ett arvskifte vad jag förstår. Delar av marken var viktig i de ursprungliga planerna för banan. Om de stora markägarna i området, Skabersjö m.fl., köper den stora andelen av jordbruksmarken kan galoppsporten köpa byggnader och den markandel som behövs för sin verksamhet. I befintliga byggnader kan nog samtliga tränare på Jägersro inhysas. Det finns kontor, ev. lägenheter samt mycket annat. Praktisk och förmodligen en ekonomisk lösning. Genomförbarhet okänt.

PEAB har ett stort åtagande med PGA golfbanan. Galoppsporten är sannolikt ganska usla på att driva företag liksom många andra ideella föreningar. En ny galoppbana kanske kan drivas av PGA. Alla funktioner utom för propositioner, tävlingsarrarrangemang och prispengar står entreprenören för. Drift, underhåll, catering, event, marknadsföring osv. Med ett sådant avtal kanske PEAB kan ha intresse att investera i banan, köpklausul för SG/SFK i framtiden. Bara Golf and Racecourse. De ni!

Sätt nu inte kaffet i vrångstrupen. Det bör åtminstone mentalt planeras så att en hinderbana(or) kan anläggas på Skånebanan. Hindersporten kanske kan få en renässans i framtiden, vem vet. I England och Irland har man nog passerat slätlöpningar i popularitet. Av de tio största spellöpningarna i UK är nio över hinder. Epsom Derbyt på tionde plats! Svenskt djurskydd, nja….. Det kostar inget men vem vet vad framtiden har i sitt sköte

DS

I förra bloggen skrev jag att ett köpbeslut om Bara marken sannolikt låg nära i tiden. Från kontakter, andrahandsuppgifter förvisso, får jag nu veta att ett sådant beslut ligger ganska långt fram i tiden, kanske två år? Detta lär ha meddelats vid ett s.k. rådslagsmöte nyligen mellan SG styrelsen och SFK styrelsen/fullmäktige. Att det gnisslar betänkligt i galoppmaskineriet blev uppenbart för någon dag sedan. I ett informationsblad till sina medlemmar skriver SFK att majoriteten i arbetsgruppen för Bara var mycket överraskad att det var Åsa Edvardsson som informerade om projektet vid rådslaget samt att den info som delgavs inte var förankrad med övriga projektmedlemmar. Om vi tittar bakom kulisserna kan vi konstatera att styrelsen och projektgruppen sannolikt inte är överens om någonting. I SFK infon hoppas man fortfarande på ett köpbeslut för Bara under första halvåret 2021. I sin frustration uppmanar nu SFK till att försöka få stöd för projektet. Antar att de egna medlemmarna är på banan, nu ska man försöka få stöd och engagemang bland galoppintressenter i Stockholm och Göteborg.

Även om många kommer att påstå att det inte alls är så, är min magkänsla att för många gripit sig an projektet ”galoppbana i Skåne” på ett halvhjärtat och oengagerat sätt. Egentligen ”vill vi inte men vi måste visa lite god vilja så att man håller sig lugna söderöver”. Kan vi verkligen förlita oss på att Svensk Galopp gör allt som man kan, och lite till, för att ro projektet i land. Eller är det så att alldeles för många i SG styrelsen och i Stockholms/Göteborgs lokala styrelser/medlemskårer med en tyst tillfredsställelse kommer att följa projektet tills det slutligen når vägs ände. Mot detta påstående finns det naturligtvis många protester från de som hävdar att man visst gör allt man kan. Jag hoppas att jag i grunden har helt fel, tro mig jag hoppas innerligt att så är fallet. Att galoppsverige skulle ställa sig upp som en och tala klarspråk – bygg banan – vore som en stilla bön att be om.

Tills jag blir övertygad om något annat känns det uppenbart att situationen nu ger svaret på att SG är ointresserad eller oförmögen att hantera det som den borde ha som sin viktigaste uppgift – att skapa förutsättningar och garantier för framtida galopptävlingar i de tre storstadsregionerna. Nu gäller det Skåne men i en framtid kan det vara något/någon annan. Hela organisationsstrukturen saknar kraft att tänka längre och mer övergripande. Alldeles för många tycker det är viktigare med vintergalopp, prispengar i Bronshandicap, bonus till svenska hästar eller något annat som personligen ligger dom varmt om hjärtat. Ofta är blicken extremt fokuserad på det nära och egna. Långsiktighet, strategiska frågor och övergripande syn ligger inte i den nuvarande organisationens DNA. Det förefaller som, att enda sättet att kunna få en konstruktiv struktur för galoppsporten är att återföra makten och medlen till sällskapen och så får var och en ta ansvar för sin egen framtid. Skåningar behöver inte bry sig om vintergalopp och Stockholmarna behöver inte fundera på om alla pengar går till Bara. En gemensam organisation fungerar uppenbarligen inte och under rätt många år har vi ständigt blivit påminda om detta faktum. Om man tittar på olika nyckeltal och försöker mäta galoppsportens ställning i Sverige 2021 måste man nog gå många år tillbaka för att hitta något jämförbart lågvattensmärke. Kanske 70-tal när ATG bildades. En skillnad nu är att ATG är bildat… en inte oväsentlig skillnad. Denna uppfattningen är ju absolut inte ny, många kloka personer har konstaterat att dagens struktur kommer att sluta med katastrof och ett uppgivet konstaterande ”vart tog alla pengar vägen”.

Tankefelet med en organisationsstruktur som SG idag är att antalet medlemssällskap är för få. Tre sällskap, tre ideella föreningar. Det behöver ju inte gälla galoppsport för att inse att det är upplagt för bråk. Jag har ibland, bland styrelser och sällskap, efterlyst att det gäller att tänka större och längre. I sanningens namn så har organisationens maktstruktur indirekt fått galoppmänniskorna att förminskas istället för att växa. Snacka om att det inbjuder till att förstärka ett vi och dom beteende. Tre föreningar… tänk er om MFF, IFK Göteborg och AIK skulle bilda Svensk Fotboll… Om en organisationsuppbyggnad som Svensk Galopp ska ha en chans att kunna fungera måste varje medlemsförening ha en ytterst begränsad påverkansmöjlighet och varje medlemsförening verkligen vara en i mängden. Jag har testat SG upplägget, som det är idag, på en del som håller på med helt annan ideell verksamhet och är helt ointresserade av galoppsport. Deras spontana reaktion, utan att vara insatta mer än övergripande i galoppstrukturen, har alltid varit att ”det hade aldrig fungerat” i vår verksamhet. Vi hade bara bråkat om allt. Frågan är om någon har kraft att ta tag i problemet och sätta igång en process mot en framtida lösning. Det här fungerar inte. En liknelse skulle vara ett äktenskap med tre personer. I kraft av sina röster är väl Stockholm mannen (!) och Göteborg och Skåne de två fruarna. Att alla tre jobbar gemensamt för sin gemensamma långsiktiga framtid är väl lika sannolikt som att alla tre sällskapens medlemmar ställer sig upp som en man eller kvinna och kräver en bana i Skåne. Inled skilsmässoförhandlingar omgående.

En faktor som inte gjort saker och ting lättare är fullmäktiges nya roll. Tidigare hade fullmäktige i realiteten en enda årlig uppgift. Att välja ordförande och vice. ordförande i SGC. I övrigt skötte styrelsen affärerna. Nu har fullmäktige blivit en form av halvoperativ ”överstyrelse” som överprövar styrelsens arbete. Lätt allergisk mot det här uttrycket ”vi ägare” som blivit allmän egendom, många tror sig ha blivit avsevärt mer betydelsefulla än vad som är hälsosamt för deras eget bästa.

Dessutom en sak som kanske inte direkt är organisationsformrelaterat men lika illa för det. Hoppet för skånsk galoppsport står idag, borde i alla fall, till en styrelse som har en ordförande, kanske även andra ledamöter, som efter den dag han/de avgår, med största säkerhet aldrig mer kommer att bry sig en sekund om galoppsporten och aldrig mer kommer att besöka en galoppbana. Jag blir bestört och uppgiven att en person som inte är hängiven galoppsporten sitter som kapten på galoppskutan i dessa oväderstider.

Skånska galoppentusiaster måste inse att det här kommer inte att gå – SG kommer nog aldrig att bygga någon bana. Vi måste ta vårt öde i våra egna händer. Det som nu pågår är en variant av Mäster Skräddare, sagan om skräddaren som började med att han skulle sy en rock och som efter alla tafatta beslut slutade med det uppgivna ”det bidde ingenting”. Dags att tänka utanför boxen, det finns säkert kapitalstarka aktörer som vill investera. Vi är vana vid att betala hög hyra!! Tar SFK initiativet?? Är någon intresserad kan jag skicka över en lista på tänkbara investerare.

BG

Den 20 december fattade Bygg- och Miljönämnden i Svedala Kommun beslut om att ett område på den tilltänkta galoppmarken skulle saneras. Markägaren Wärby AB får ett omfattande krav på sig att återställa markkvaliteten. Ytterligare ett steg närmare ett köpbeslut som enligt uppgift kan komma under kvartal ett 2021. Efter köpet blir nästa fråga hur projektet ska drivas vidare, intressant är väl det minsta man kan känna just nu. En ny galoppbana ligger, som läsaren säkert förstått, undertecknad mycket varmt om hjärtat. I en situation framgent med begränsade resurser har jag också en klar uppfattning om prioriteringsordningar. Mer om det än annan gång. Just nu känns det viktigt att hela styrelsen är överens och till fullo står bakom en ny galoppbana. Förutom avtal med Svedala behövs ett nytt avtal om ”Håkansson marken” som känns som väldigt viktig. En intressant fråga är vad som händer med PEAB satsningen på ett stort Spahotell som skulle komplettera galoppbanan och golfbanan. Att det skjutits på framtiden känns naturligt i dessa tider. Frågan är väl om och när projektet kommer att genomföras.

Vad gäller och hur hänger det ihop? Läste på Jägersro Travs hemsida att den nya travanläggningen ska stå klar 2024, gissar att man vill inviga densamma i samband med Åbergs i juli. Detta innebär byggstart 2022, två års byggtid. Som bekant ligger nya travanläggningen på fältet där galoppens träningsbanor nu finns. På SG hemsidan kan vi läsa att en ny galoppbana måste öppna 2027. Om båda uppgifterna är riktiga ska Jägersro galopp ensamt tävla på ”gamla” Jägersro från sommaren 2024 tom. 2026. För träningens bedrivande finns bara tävlingsbanan att tillgå från 2022 när byggnationen startar på fältet, detta under 4-5 år. Dessutom måste man ta in i bilden att nästan alla galopptränare har hyresavtal med travsällskapet, vilka kan sägas upp på 9 månader. Detta gör att stallbacken på relativt kort tid kan tömmas på fast uppställda hästar. Skulle vara intressant om någon i den inre kretsen kunde ge en helt korrekt bild av vad som gäller och framförallt hur framtiden kommer att se ut. Eller har trav och galopp olika tolkningar av befintliga avtal. Om ovanstående är någorlunda rätt uppfattat blir det ett par ytterligt besvärliga år för galoppsporten i Skåne. I ett sådant totalt mörker läge måste det som komma skall lysa väldigt, väldigt starkt för att hålla framtidshoppet levande.

Strax före jul fick vi veta att Lill Gusén Hammar utsetts till ny VD för Svensk Galopp. Jag har tidigare träffat Lill i olika sammanhang utan att känna henne närmare. Det är bara att önska henne ett stort lycka till. Ett drygt halvår i styrelsen har uppenbarligen inte skrämt Lill vilket känns som ett positivt omen. Lill kommer få ett tungt ansvar i Baraprojektet.

Om beslut om inköp av mark tas våren 2021 så måste projektet rivstartas. Ett gediget arbete finns ju sen tidigare, en fråga är hur mycket av detta som överhuvudtaget kommer att användas. För att tala klarspråk är ju nästan alla som arbetade med Baraprojektet i förra omgången numera förvisade upp på läktaren, inklusive undertecknad. Min känsla är att underlag/förslag/slutsatser oftast är väldigt kopplade till vissa enskilda personer, med personerna borta så försvinner även ev. förslag och dokumentation. Detta blir nästan ett mantra att alla spår av xx/yy/zz ska bort vilket egentligen är helt ologiskt. Logik och agerande brukar inte alltid vara mänskliga kännetecken så man kan befara att man nu vill göra ”tvärt om”, nästan som av ren tjurighet. Om man bortser från personfrågor så hoppas jag innerligt att man tar hjälp av de bästa som finns att uppbringa för att få till något så bra som möjligt. Speciellt med begränsade resurser gäller det att göra rätt och prioritera på ett begåvat sätt. ”Min bror har en granne som är arkitekt” duger inte i sammanhanget. För att återknyta till styrelseledamöter är det frapperande så många som passerat revy under åren, och så helt anonyma de blivit i den sekund de lämnat sina uppdrag. Det finns absolut undantag men man undrar ibland vart intresset för galoppsporten egentligen fanns.

Bro Park har fått ta emot väldigt mycket kritik. Känns inte meningsfullt att komma in på denna just nu. Min uppfattning, som jag delar med många, är att hela projektet från idé till genomförande saknade kompetens på alla möjliga sätt. Dessutom trodde man uppenbarligen att man var mer kompetent än vad man i själva verket var, vilket gjorde att man löste problem på ett, som det visade sig. helt felaktigt sätt. När Bara projektet kommer igång bör det absolut sättas igång för en ”Bro Park revival”, åtgärder för att lyfta banan och galoppupplevelsen till helt nya nivåer. Jag tycker det är sorgligt att se vad vi fick, när vi nu vet att kostnaden uppgår till exceptionellt mycket pengar. Samtidigt finns det ingen anledning att se bakåt, finns det möjligheter så måste Bro Park upp på banan. Göteborg Galopp väntar fortfarande och själv har jag sätt två skisser på en helt annorlunda galoppbana i Göteborg, där åtminstone en var gjord av professionella personer. Att under 2020-talet se tre svenska galoppbanor resa sig ur mörkret kan få en galoppfreak att hoppas på framtiden. Kan sen Danmark och Norge smittas av framtidstro så kan Skandinavisk galoppsport hitta en ny plattform. Nu är galningen i gång tänker några mörkermän som läser detta… vill man inte uppåt och framåt kommer man inte stå still, man kommer att backa.

Läste i Travronden en insändare som tillställs tidningen från Christina Johnstone, ordförande i Åby Travhästägareförening. Tydligen håller Svenskt Trav på med ett omfattande strategiarbete inför framtiden. Det insändaren bl.a. starkt vänder sig emot är att hästägaren/hästägarperspektivet är helt bortglömt. Har ju själv varit inne på detta ämne tidigare, i slutändan ska det finnas en stor grupp av hästägare som ska ”betala kalaset”. Det finns mycket som är viktigt och många som är viktiga men hästägare och spelare är de som till stor del finansierar sporten. Sen om det är tävlingshästar eller avelshästar har ju mindre betydelse. I slutändan förlorar alla kollektiv pengar men ska helst oförtrutet satsa vidare. Det behövs hästar och någon måste betala för dom.

På tal om Ronden så känns det som en enorm brist att vi i Skandinavisk galoppsport saknar ett fristående och kvalificerat forum som sysslar med nyheter, debatt, analys, opinionsbildning osv. Sådana som undertecknad kan ju skriva tills de blir ”blå” men väcker det ingen debatt eller kommentar från beslutsfattarna så blir det ju bara något som faller platt ned. Till dags datum har jag nästan inte fått någon antydan till reaktion från någon i beslutsfattande position. Senaste blogginläggen har legat på över 500 läsare så nog läser man allt.

På tal om satsningar. För de som inte följer alla möjliga och omöjliga galoppauktioner på nätet kan lämpligen istället följa Filip Zwickys hemsida galoppsport.dk. Skandinaviens bästa och ett måste. På tal om Filip Zwicky som representerar Goffs och Morten Buskop som representerar Arqana finns det all anledning att ge dessa båda herrar största eloge. Dom har hjälpt till att vitalisera sina kunder i Skandinavien till nya nivåer och gjort Skandinavisk galoppsport och avel till en mindre perifer verksamhet än tidigare. Den nödvändiga internationaliseringen av vår galoppsport måste ske på alla möjliga sätt. Detta är två herrar som gör ord till handling. Vid de senaste auktionerna på Goffs och Arqana köptes ett antal kvalitativa avelsston till Skandinavien, flest till Sverige. Nyförvärven går nog alla in i vår lilla elitserie här hemma. All heder även till investerarna. Jag lanserade för ett tiotal år sedan målet att sälja skandinaviskuppfödda åringar på någon internationell auktion. Jag vet att vissa inom avelskretsar mötte tanken med ”huvudskakningar”. Avkommorna som föds till våren kommer definitivt att platsa på säg Baden auktionen.

Utan att ha någon mer detaljerad information känns det som aktiviteten inom fullblodsaveln varvats upp. Inte minst på hingstsidan hände en hel del ifjol. Geniale dök ner som en överraskning från ovan och betäckte 18 ston trots en sen start. Bakom Geniale står Annette Johansson som även managerar ytterligare ett antal avelshingstar. Avelshingstar i all ära men det måste finnas ston att betäcka! På galoppsport.dk kan vi läsa att det betäcktes 415 sto i Skandinavien 2020. Kanske bättre än befarat. Appel Au Maitre betäckte mindre än 40 ston, blekt. Min darkhorse bland avelshingstarna är helt klart Wentworth. Han var en riktigt fin häst men framförallt är han efter Acclamation som helt otippat håller på att skapa en egen hingstlinje. Han är redan far till Dark Angel (själv far till en rad topphästar), Acclaim, Expert Eye och inte minst årets sensation Mehmas som är en raket som avelshingst. Inget är givet här i världen men Wentworth har i alla fall rätt far. Skulle ni ha ett sto med Machiavellian i härstamningen ökar chansen ytterligare. En avslutande reflektion. Förutom Rävdansen investerar de flesta stoägare i härstamningar som inte innehåller ett korn av dirttrack. Även om det kanske tycks långsökt tolkar jag det som att uppfödarna kommer att stå på barrikaderna så att det byggs en ”riktig” gräsbana i Skåne.

På tal om uppfödning så läser jag i styrelsens julhälsning att man förbereder ett åtgärdsprogram för att ”få fart på Fullblodsuppfödningen”. Detta får mig tyvärr osökt att tänka på bidrag, ett av de svenskaste av ord. Nyligen läste jag en ledare i Sydsvenskan att Riksrevisionsverket hade genomlyst hur uppföljningen fullföljdes av alla statliga ”bidragsgivare”. Många miljarder går ut till näringslivet på alla möjliga och omöjliga sätt. Med få undantag var kritiken utan pardon. I ytterst få fall gjordes en kvalificerad analys om insats/effekt. Ofta gjordes uppföljningen av att man frågade bidragstagarna om hur det gått. Svaret var, inte helt överraskande, att det var bra men för lite. Ge oss mer så blir det bättre. Nu har vi inte så många bidrag inom galoppsporten men en rad ”marknadskorrigerande” insatser drar stora resurser. Kanske dags att försöka studera om insats/effekt är som förväntat.

På tal om julhälsning från styrelsen läser jag att propositionerna ska bli bättre och ge bättre spel löpningar. Man ”förstärker” tävlingskommittén med fler ledamöter och hoppas på ”att ju fler kockar ju bättre soppa”. I detta fall har man definitivt inte följt mitt råd, är någon överraskad? Jag hade gett Sportchefen och hans medarbetare större mandat och frihet. En av anledningarna till ambitionen med propositionerna är att öka spelet på galopp. Nu är vi inne på ett intressant ämne och på hur galoppsporten ska agera. Om man är krass kan man säga att vi behöver inte bry oss om spelet, det har i princip ingen inverkan på våra intäkter. Det vi kan bidra med i ATG’s totalomsättning är i sammanhanget felräkningspengar.

Jag instämmer att det trots allt är viktigt med spel på galopp, ett ökande spel är en viktig faktor i en större och med dynamisk galoppsport. Samtidigt så är det viktigt att förstå att propositioner inte bara är för spelet, lika viktigt är att propositioner är ett styrsystem för sporten. Om man alltid prioriterar spel kommer sporten snabbt ta skada. I en kommande blogg tänkte jag försöka göra en djupdykning i dessa nog så komplicerade frågor. Hur kan galopp i Sverige bli en faktor att räkna med inom ATG? Hur kan spel på utländsk galopp vara en positiv faktor för ett ökat galoppintresse i Sverige? Hur kommer spelmarknaden förändras, lite personliga funderingar.

Denna blogg var ursprungligen avsevärt längre då den även innehöll en hel del om handicaplöpningar och propositioner. Tyvärr har min dator inte behagat ”spara” varför en hel del försvann i intet. Därför så blir årets första blogg kortare än planerat.

God fortsättning

BG

Min julblogg skulle handla om Handicaper och ev. alternativ till desamma. Att som pensionär ha förmånen att göra något annat än vad som är planerat är en klar fördel! Handicaperna får vänta och jag tänkte tycka till om uppfödning av fullblodshästar och närbesläktade tingest. Jag vet att jag nu beträder ”minerat” område, svensk fullblodsuppfödning är ”fridlyst” sedan länge. Stackars den som i mer officiella sammanhang antyder något som kan upplevas som negativt för uppfödarna, någon karriär i galopphierarkin lär inte bli aktuell! Eftersom min karriär ligger bakom mig behöver jag inte ta sådana hänsyn.

Svensk uppfödning borde vara mångdubbelt större

I den näringspolitiska verklighet som rör hästbestånd och hästuppfödning i allmänhet står vi fullblodsmänniskor oss slätt. Bland 100 000 tals hästar som äter jordbruksprodukter och ger arbetstillfällen är vi en liten aktör. I ett politiskt långsiktigt perspektiv borde både uppfödning, sport och användning av fullblod bli mycket, mycket större. Både ridsporten och travsporten har en tyngd som vi saknar i olika politiska och näringsmässiga sammanhang. Traditionellt fanns många kopplingar mellan halvblodsuppfödning och fullblodsuppfödning, det känns som specialiseringen nu nått båda verksamheterna. För en tid sedan läste jag en intressant intervju med Jens Fredricsson som berättade att numera nästan alla halvblodshästar numera föds upp med en utstakad karriär, antingen hoppspecialist eller dressyrspecialist. 95% av hästarna föds upp för att passa 5% av ryttarna vilket kommer att rendera en stor brist på ”vanliga ridhästar”. Kanske så att efterfrågan på fullblod som ridhästar kommer att öka framöver. De flesta fullblod är ju fantastiskt fina ridhästar även för ”vanliga” ryttare.

Galoppuppfödning är ju långt specialiserad och i stort all uppfödning av fullblod inriktar sig helt på en galoppbanekarriär. Ska uppfödningen bli större krävs att efterfrågan på, i första hand åringar, avsevärt ökar. Om marknaden ska öka måste volymen galopplöpningar, åtminstone på ett par års sikt dessutom öka. Vem betalar för detta?? Finns det någon realism i ett sådant scenario. Sannolikt är det så att de aktiva inom galoppsporten, tillika medlemmar i sällskapen, inte har något större intresse av att galoppsporten växer. Eftersom nästan alla medel kommer från ATG så är det ju snarare tvärtom. Ju färre aktiva ju färre som ska dela på kakan, desto mer till dom som finns kvar. Denna ”minsknings strategi” ser man ju i den pågående diskussionen om en ny Skånebana. En del har ju snabbt räknat ut att med en nedlagd Skånegalopp kommer det att finnas mer att dela på för de få som finns kvar… I och för sig tror jag inte att staten stillatigande skulle acceptera att det som finns kvar av galoppsport i ett sådant läge skulle få fritt frossa åt sig genom ett 10 procentigt ATG ägande.

Mitt scenario för att öka kvalitet och kvantitet

Att försöka få galoppsporten att växa, på ett icke obetydligt sätt, kommer inte att vara en enkel process. Jag har ju i tidigare blogg berört samma tema innehållande bl.a. behovet av att differentiera sporten. Inom alla sporter som jag känner till finns ett inneboende driv av att kunna växa, utvecklas och bli bättre. Jag tycker det är nedslående att galoppsporten idag förefaller vara som en ”gammal och trött” person som hellre går andra vägen.

Vi har en i många avseende unik ekonomisk situation. Nu gäller det att hushålla begåvat och satsa på sådant som driver utveckling. Att subventionera olika grupper leder nästan alltid till stagnerande verksamheter och att nödvändiga strukturella förändringar aldrig blir av. Svensk Galopps resurser måste fokuseras på tävlingsplatser, tävlingsarrangemang och prispengar. Inte minst kostnader som följer av uppstallning och träning måste fullt ut bekostas av brukarna. Det är väl ingen hemlighet att kostnaden för att stalla upp på en bana och utnyttja träningsmöjligheterna är subventionerade av SG. Vi behöver sprida galoppträning och galoppstall i landet, då kan vi ju inte kostnadssubventionera vissa aktiva. Inte konstigt att alla proffs såväl som amatörer vill in på banorna. Bra och billigt. Detta ofoget måste upphöra oavsett om man vill öka eller minska tävlingsportföljen. Vidare bör administrationen i övrigt i mycket större grad avgiftsfinansieras av brukarna. Tittade på vad andra förbund debiterar för tjänster, vi är extremt billiga. Nollbasbudgetering var populärt för ett par år sedan. I en miljö som SG finns det anledning att gå på djupet, man kan ju dessutom ”benchmark” kostnadsbilden med förslagsvis Klampenborg och Dansk Galop. I en ekonomi som, år efter år, fungerar som en fullständig bidragsekonomi kommer sidfläsket undan för undan att tillväxa på ett betydande och hälsovådligt sätt. Detta är ju ingen enskilds fel utan en följd av ett ekonomiskt system som verkat i bortåt 50 år. En konsekvent genomgång ,enligt ovan, kommer att frigöra ett antal miljoner till offensiva satsningar.

Tävlingar och prispengar måste prioriteras i högre grad. Vill vi ha en större sport, men även en vassare sport måste vi dessutom differentiera sporten i mycket mer. Har ju varit inne på detta ämne i tidigare blogg. Detta inbegriper en markant satsning på att få fler Black Type löpningar.

Läste om ett par ordentliga inköp av avelsston på Arqana nyligen. Ska vi fortsätta och uppmana till inköp av kvalitetshästar måste vi erbjuda ett attraktivt tävlingsutbud för hästägarna som ska köpa avkommorna till dessa nya avelsston. Tror att det i Skandinaven idag föds (avsevärt?) mindre än 400 föl per år (Danmark redovisade under 100 st. 2020). Målet borde vara kanske 600-700 per år. Tyskland har massor av problem i sin galoppsport men dom föder upp hästar i världsklass. Nu föds det upp ca. 700 föl per år, har varit över 2000 föl, och med detta lilla antal som grund levererar man ständigt fantastiska hästar. Inga jämförelser med Tyskland i övrigt men som internationell aktör (superviktigt att vi når dit) skulle det vara intressant att notera att vår uppfödning i Skandinaven har blivit större än Tyskland. Övertygad om att det är en stor fördel för oss alla, att vi i Skandinavien i internationella sammanhang oftast räknas som ett land.

It is all about money, eller är det så? Inom galoppsporten, och travsporten, har vi ett stort fokus på pengar och ekonomi. Utan att ha en stor insyn i andra hästdiscipliner kan jag anta att pengar inte har en lika central roll. Om man föder upp ridhästar, islandshästar, ponnies eller vad det månde vara kostar detta ju en hel del pengar. Visserligen blir ju eliten i varje kategori värdefull, ibland extremt värdefull, ofta dock när hästen nått en hög utbildningsnivå. Av totalen är detta extremt få. Jag antar att det i stort sätt alltid är en jätteförlust att föda upp icke trav- och galopphästar. I trav- och galoppvärlden är det oftast en förlust. Har gått med i en Facebook grupp som handlar om gamla svenska halvblodsstammar. Tusentals medlemmar (13 000) skriver om sina hästar, upplevelse och mycket annat. Inte ett ord om pengar, ekonomi eller bidrag. I ljuset av detta hittar vi också en anledning till att fullblodsuppfödningen minskat så markant, tror vi varit uppe i ca. 450 födda föl för ett tjugotal år sedan. Backar vi bandet hittar vi många bönder/trottoarbönder (ursäkta uttrycket) som födde upp 1-2 hästar för att det var kul och intressant. Stoet var kanske enkelt och hingsten fanns på nära håll. Man fick aldrig så mycket betalt men det var spännande och hoppet levde. Tittar man igenom auktionskataloger idag hittar man numera nästan inga säljare av denna typ. Idag är det väl så att mindre än tio uppfödare står för 70-80% av den svenska uppfödningen. Tendensen är också ganska tydlig att även inom denna lilla grupp finns en ganska driven polarisering där vissa vässar sitt utbud för att kunna finnas på den lilla toppmarknaden för de dyraste åringarna. Absolut heder till dessa. Tvärtemot vad vissa tror byggs galoppsport uppifrån. Kan dessa uppfödare pressa upp prisnivån markant kommer nivåerna under att följa med upp. Skulle toppen försvinna blir det ”pyspunka” i hela systemet.

Gör om Breeders och lägg ner svenskbonus till ägarna av svenska hästar

Nu bränner det till!! 2019 kostade svenskbonus ca. 8 miljoner. Det är 16 st 500.000 kr löpningar, 32 st 250 000 kr löpningar eller 200 st. med 40 000 i prissumma. Självfallet har många fått en hel del pengar genom bonus och tycker det är jättebra. 8 miljoner är mycket pengar och har i många stycken säkert gjort en skillnad, skam vore annars. Är det ett effektivt sätt att använda resurser. Nej är mitt övertygande svar. Sättet är för statiskt och vi får varken löpningar för pengarna, inga glada nya vinnare och för få effekter som sätter ”hjulet” i rullning. Det är för komplicerat att ge sig in på detta just nu, men det gigantiska bonussystem som finns i Frankrike är relativt verkningslöst. Hade man börjat använda pengarna annorlunda för kanske 30 år sedan hade man knäckt England och Irland. Mer om det en annan gång.

Förslag i korthet

Här kommer lite mer handfasta förslag på alternativa satsningar. Jag har inte längre tillgång till allt siffermaterial så jag får ibland göra vissa antagande. Det kan också dölja sig vissa fel och kanske tveksamma antagande. Det viktigaste är att se till helheten. Ett omfattande tävlingsorienterat och värdefullt löpningssystem som ska tilltala KÖPARNA. Det viktigaste är kanske inte siffror utan om vi kan hitta mer dynamiska system som ger framtidstro, investeringar, köp/sälj och inte bara sätter igång avel/uppfödning utan sprider sig in på tävlingsbanan. Jag, och kanske fler med mig, har en känsla av att alldeles för många tävlingsdagar/löpningar numera bara är en transportsträcka. Man får leta efter nåt intressant i denna rad av järn, brons och silverhandicaper.

Använd kanske 2 miljoner av bonusbeloppet till ett Black Type program. Att bibehålla nuvarande och skapa nya. Livsviktigt, har behandlats i tidigare bloggar.

Använd kanske 2 miljoner på att förstärka 2-3 årslöpningar för de allra bästa i de öppna löpningarna. Derbyserie, Diana, JJ (öppnas), St Leger, Vinterfavoriternas och ett antal andra löpningar.

Breeders

Gör om Breeders löpningarna för skandinaviskuppfödda hästar. De blir då stängda vilket får vissa konsekvenser med EU.

Skandinaviska hingstars avkommor kan anslutas ungefär som nu. Icke skandinaviska hingstar behöver inte anslutas. Däremot kan varje skandinaviskfödd avkomma anslutas för kanske 10 000-20 000 kr per styck. Målet ska vara att alla skandinavisk uppfödda ska med i löpningsserien. Det måste finnas starka incitament att importera dräktiga ston samt att betäcka utomlands, att inte låta avkommorna på ett enkelt och ekonomiskt sätt komma in i Breeders systemet förefaller oklokt. Att inte ändra på detta är att som säljare helt strunta i vad marknaden ofta vill ha. Nästa år är det 2021! Jag tänkte använda ett annat ord, men oklokt får duga. För hingstar uppställda i Skandinavien kommer antalet ston öka och långt ifrån alla inhemska ston kommer att gå ut för betäckning. Att ställa upp avelshingstar blir en klart bättre affär än vad den är f.n. Det hela blir en vinn-vinn situation för alla. Framförallt blir det incitament för att agera!

Löpningsprogrammet i Skandinavien görs om utifrån följande riktlinjer

Systemet ska fungera som ett skandinaviskt projekt, vilket är viktigt. Det måste finnas en kvantitet på hästar så att den sportsliga nivån kan hållas på en anständig nivå. Nu kommer kanske det svåraste att lösa…

Om man tänker sig en pool av gemensamma prispengar för ett Skandinaviskt program, säg 12-15 miljoner årligen. Insatserna från uppfödare blir ju lika för varje häst, inga problem där. Problemet blir tillskottet till poolen från de tre länderna. Tillskottet bör stå i proportion med antalet hästar som landet skickar in som anmälda samt hur många löpningar/prispengar som rids i resp. land. Det är ju ingen hemlighet att det skulle bli Danmark som har problem att leverera ekonomiskt tillskott. Man måste dessutom vara överens om hur det nationella stödsystemet med stängda löpningar kan se ut i en ny Breeders värld. Rimligtvis ska dessa bort så mycket som möjligt. Danmark har vissa stöd system idag, detta måste fml. skrotas. Breeders för 4 eller 4+ har jag ingen uppfattning om. Ska man satsa gemensamt så gör man. Om man får ihop 15 miljoner, borde det vara möjligt att 2022 läsa enligt följande i propphäftet inför auktionerna

2-år

Breeders Bro Park 1 000 000, Breeders Klampenborg 1 000 000 (fd. Danskt Kriterium), Breeders Jägersro 1 000 000 (fd. Svenskt Kriterium), Breeders Övrevoll 500 000, Breeders Göteborg 300 00, Breeders Aarhus 200 000. Väljer man att halvera miljonloppen till 500 000 har man plötsligt 7 halvmiljonlopp. Ett lopp varje månad från juli till december.

5 löpningar med 200 000 i prissumma som komplement.

5 000 000 i 11 löpningar. Någon/några löpningar för ston.

3-år

Breeders Classic Bro Park 2 500 000. Breeders Sprint/Mile/Stayer/Sto, 4 olika banor, 8 st. 500 000. 6 500 000

Breeders för övre mellanklass, 12 löpningar 300 000. 3 600 000

Enligt denna skiss 30-35 löpningar om totalt 15 100 000. Ett lopp i veckan april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober och november

I vissa fall rör det sig om lopp som ersätter befintliga lopp. Detta kan innebära att prissumman kan bli avsevärt högre i vissa fall.

Nuvarande löpningar för skandinaviska hästar inkluderas i Breederssystemet. Danskt Derby kan lämnas helt utanför. Oaks och Mowerina bör öppnas. Dansk 2000 Guineas och Dansk St Leger kan ju ev. införlivas. SM, NM och DM har jag ingen uppfattning om just nu. DET VIKTIGASTE ÄR ATT GEMENSAMT FÅ TILL NÅGOT SOM UPPLEVS SOM EXTRAORDINÄRT AV KUNDERNA. Om ett antal bestående insatslopp ”inkluderas i Breeders” försvinner även vissa insatser för hästägarna. Kan man öka upp Breedersavgiften totalt, kan man delvis lösa problemet med ekonomi/Danmark att danskuppfödda betalar en högre avgift, känns inte så kul…MEN

ALLA MÅSTE MED

Eliten av de skandinaviska hästarna ska självfallet sikta på de helt öppna klassiska/prestigelöpningar. Dom har dock väldigt, väldigt attraktiva löpningar på vägen dit. Dom som inte når ända fram har stora möjligheter ändå. Kontentan är att en svensk/skandinavisk 2-3 åring som kan 70/75 eller högre kommer tjäna avsevärt mer än den importerade som kan motsvarande tal. Tänk att sätta detta propphäfte i handen på potentiella köpare.

Mitt julbudskap blir;

Sluta tänka som byråkrater och leverantörer. TÄNK SOM KUNDER

Galoppsporten är darrig – jobba ihop SVERIGE – DANMARK -NORGE

Protektionism är ingen välgörare. Inte bidrag heller.

Som Jullektyr så läs mina bloggar en gång till!!!

Nu har väl många satt glöggen i fel strupe! Vi slutar nu före jul. Men tänk till och tänk nytt och större. Vi går mot ljusare galopp tider. TILLSAMMANS

GOD JUL

BG

När denna blogg är på väg att publiceras har jag precis sett Almond Eye vinna Japan Cup. Fantastisk häst och fantastiskt lopp. Omsättningen i loppet hos Japanska toton låg på 3 miljarder SEK om jag räknat rätt. Annorlunda land Japan och mästerliga att marknadsföra sina jockey- och häststjärnor. Den 27 december är det dags för Arima Kinen, årets spellopp i Japan. Hästarna som får starta bygger på de som fansen röstar fram. Vill Du ha lite ”galopprysning” kan man kolla på youtube. Sök på Arima Kinen och Deep Impact (hans sista start) och känn rysningarna!

På tal om youtube kan man där titta på Racing TV programmet – Luck on Sunday. Ledande journalisten Nick Luck träffar galopp personligheter, jockeys, tränare, uppfödare, galopp politiker och många andra. Mycket stor genomslagskraft och mycket lärorikt.

En kul länk att följa på Twitter är World Horse Racing. Här får man massor av galopp även från Sydamerika och mindre galoppländer runt om i världen.

För en tid sedan läste jag att ATG av SEB värderats till 40 miljarder SEK, Bro Park med 270 hektar (?) är värt en del och likaså Täby Galopp-avtalet med Skanska och JM. SG äger ju i princip 10% av ATG och ska vi gissa att SG tillgångarna hamnar på 5-6 miljarder. En hel del är ju inte likvideringsbart omedelbart men trots allt är galoppsporten en extremt rik sport. Var och en av de 500 medlemmarna i sällskapen skulle ”sitta på ” 10 miljoner om man vill hitta en vardaglig liknelse. Sveriges rikaste sport sett till storleken.

En sport som galoppsporten i Sverige, oavsett om jag över/undervärderat dess tillgångar måste rimligtvis ha en verkligt professionell ledning. En fråga och en fundering. Ute i världen, självfallet även på närmare håll, finns en hel del svenskar/skandinaver med såväl galoppkunskap som uppenbarligen exceptionella kvaliteter att driva företag. Varför sitter inte dessa eller någon av dessa i SG styrelsen?? Kirsten Rausing, Erik Penser, Sven Hansson, Magne Jordanger, Mikael Magnusson, Anna Sundström, Finn Blichfeldt. Sju namn jag omedelbart hittade i minnet och det finns fler. Bollen är kastad.

Detta är ingen kritik mot nuvarande styrelse på något sätt, jag är absolut övertygad om att alla gör sitt bästa för galoppsportens välgång. Men även oförvitliga personer kan ju hamna på fel positioner. Nu kommer dessa rader säkert att tolkas som elak kritik i alla fall. Får väl vara så med det, men frågan är definitivt berättigad, en högt kompetent SG styrelse är ett måste. Vill vi längre, högre och större måste vi ha en styrelse som kan hitta rätt i de frågeställningar som handlar om långsiktig utveckling. Det som oroar mest är att allt för många tycker att det är bra som det är och har fokus på det handgripliga typ ”vad bra att Bronshandicapen på söndag blev delad”.

Har man galoppsporten som en viktig ingrediens i ens tillvaro, kan det ju då och då bli något som till och med påverkar det ”själsliga måendet”. Ofta var det enklare när man var ”mitt i” händelsernas centrum än nu när man beskådar vad som händer från kortsidan. Då och då känns det som galoppsporten i Sverige är orsak till att man får en släng av en del lätta depressioner! Tack och lov finns sådant som är viktigare i ens liv.

Ny bana i Skåne projektet var/är ju något extraordinärt spännande, inte minst i mitt liv. Efter att ha varit väldigt involverad i projektet känns det väldigt abrupt när man plötsligt är helt utanför. Det delförslag som fanns, och publicerades, var ju inget slutligt förslag även om det fanns delar som var väldigt genomarbetade. Som helhet var det nästan för bra för att vara sant och den animation som gjordes kunde ju hänföra vem som helst! Det var också ett bruttoprojekt med bl.a. fyra olika byggnader på publikplats. Alla inblandade i arbetet var också fullt införstådda med att det slutgiltiga förslaget blir annorlunda, inte minst fanns det ekonomiska realiteter att ta hänsyn till. Det fanns även i inledningsskedet klara uppfattningar om vad som var väldigt viktigt, viktigt eller mindre viktigt. Det gäller att veta var man ska skära och var man kan rispa! Ett projekt som detta kan bantas eller utökas i oändlighet. Under den processen måste man veta vad som är viktigt för galoppsportens hälsa och framtida utveckling.

En god och effektiv administration kännetecknas bl.a. av att den inte är så personrelaterad utan funktionsrelaterad. Avgår en person och en ny tillkommer fortskrider arbetet. Beslut initierar och beslut avslutar. I Bara projektet fanns styrgrupp, referensgrupp (representanter för sällskapen och tränarna) och en arbetandegrupp (projektledare, Bo G, Turnberry). Som alla inser var arbetet mycket intensivt under en lång tid. Efter förändringar i SG styrelsen fick vi besked per mail att Fredrik Reuterskiöld var ny sammankallande i styrgruppen. I ett senare läge fick vi besked om att ”Bara projektet lagts på is”. Därefter har vi inte erhållit någon ny information. I praktiken inser jag, att i själva verket har ovanstående projektgrupper helt enkelt ”upphört” av sig självt. Sannolikt har allt arbete och all dokumentation hamnat långt in i något arkiv.

Vad jag förstår drivs ”Bara” nu vidare av Jacqueline Henriksson, Åsa Edvardsson och Roland Johansson. Vad som händer når uppenbarligen inte utanför styrelsemöten och fullmäktigemöten. Det sas att det skulle lämnas fortlöpande information, någon sådan känner i alla fall undertecknad inte till.

Att säga att jag är väldigt orolig för vad man kommer fram till i den nya projektgruppen är i alla fall för mig personligen ”the understatement of the year”.

Tävlingsplanering

Såg helt nyligen tävlingsprogrammet för 2021. Ser att det är väldigt få ändringar jämfört med innevarande års plan. En ändring rör söndagar där man får en ytterligare tidigareläggning av tävlingarna.

Även om ATG rollen förändrats känns det som ATG även fortsättningsvis ger galoppsporten vissa fönster, eller snarare gluggar. Det som känns mest negativt med den väldigt tidiga starttiden är de publika konsekvenserna. Ska man försöka förstärka varumärket, attrahera nya kunder och bedriva en lönsam restaurangverksamhet känns det som söndagar med ankomst till banan 11.00-11.30 är alldeles för tidigt…. Många har ju knappt ätit frukost vid den här tiden på en söndag.

En effektiv galopporganisation

Nu är risken att man trampar på ömma tår igen… men det är absolut inte meningen. Efter en himla massa år som tjänsteman i galoppsportens ideella värld med styrelser, arbetsgrupper, kommittéer osv. har man fått en hel del erfarenhet av hur saker och ting fungerar.

• De år, ganska många, som jag arbetat med styrelser som fokuserat på sitt styrelsearbete och lämnat tjänstemännen att ta hand om sitt jobb har alltid fungerat framgångsrikt. Viktigt har varit vissheten att man alltid haft ett hundraprocentigt stöd och backup av styrelsen.
• Där det krävs någon form av specialist kunskap eller väldigt speciella färdigheter är i stort alltid kompetenta tjänstemän mer kompetenta än förtroendevalda. Kan ju tyckas pretentiöst men egentligen inget märkligt alls. I de fall ”förtroendevalda” vill in och styra och ställa brukar det bli pannkaka. En typisk hjärtefråga för många är propositioner som många känner sig kallade till att fixa till. Utanför en inre krets av proffs har jag träffat extremt få som har något överhuvudtaget att tillföra. Jana Wannius lär ha uttalat det i hästsammanhang klassiska uttrycket ”Detta är alldeles för viktigt för att ta upp i styrelsen”.
• Under alla år inom galoppsporten har det inträffat en hel del som på något sätt satt bestående avtryck i verksamheten. Nästan alla idéer som ”legat utanför boxen”, som har brutit ny mark, ändrat utvecklingen, kort sagt det mesta som på något sätt varit unikt har i stort sätt alltid varit verk av tjänstemän. Det finns många kloka och duktiga människor i SG organisationen. Dom behöver mycket mer utrymme.

Handicapper m.m.

I förra bloggen ”utlovades” att jag skulle tycka till om handicap och handicapsystemet. Här kommer lite tankar även om det säkert kommer upp igen.

Handicaplöpningar, löpningsplanering och propositioner. Som sportchef kanske detta var det roligaste och mest stimulerande. Att bygga tävlingsdagar och på förhand se hur tävlingsåret växte fram. Propositioner är ju ett väldigt viktigt underlag för alla aktiva, inte minst för tränarna och hästägarna. ”Propphäftet” brukar ju vara ett sönderläst alster som finns på alla stallkontor!

Om man tittar tillbaka 20-30 år i tiden ser man att propositionernas struktur inte förändrats på något avgörande sätt. Ett par saker kan man dock notera och konstatera.

• Andelen åldersviktslöpningar har, framförallt senaste åren, minskat ganska avsevärt. Tidigare fanns det ett antal varianter även för enklare/medel hästar. Inte minst i Guldklassen fanns det en hel del Guldlöpningar, nu verkar det även i denna klass i stort sätt bara finnas handicaper.
• Svenskprogrammet har ändrats genom åren. Tidigare har det funnits en hel del löpningar förbehållet svenska hästar, numera i stort sett ersatt med bonus.
• Backar man tillbaka ser man att framförallt Täby och Jägersro tidigare hade olika propositionshuvuden. Handicaperna var ju självfallet lika däremot så såg åldersviktslöpningarna i vissa fall ganska olika ut. Någon sa för många år sedan ”samordna inte propparna mellan banorna”, utan samordning skapas incitament för att resa till en annan bana. I detta sammanhang är det nästan tragiskt att konstatera att resandet mellan banorna gått ner till en väldigt låg nivå, åtminstone vad gäller vanliga löpningar. Utbyte skapar spel, ökar intresset och är positivt av en massa andra skäl.
• Danmark och Norge har ju under många år haft ganska likartade propositioner med Handicaps som huvudsaklig löpningsproposition
• Undertecknad har upplevt många upplägg om hur proppsystemet har tillkommit. Synpunkter får man alltid när säsongen är i full gång och man konstaterar att en given häst saknar lämplig löpning. Uttrycket ”jävla skitproppar” är ju inte helt ovanligt.
• Att många aktiva är enormt konservativa när det gäller vissa förändringar är nog ganska välkänt. Att skriva åldersviktslöpningar/propositioner för bra och unga hästar är relativt enkelt. När vi kommer till enklare hästar blir det betydligt knivigare. Detta speciellt som aktiva är livrädda om någon häst ”kommer för bra in”. Att dom som är ”för bra inne” ofta förlorar är ett dåligt argument i konkurrenternas ögon.

HANDICAPA HÄSTAR

Oavsett proposition har man ju, inte minst ur spelsynpunkt, sedan hundratals år handicapat hästar och räknat på form. JUST DETTA FENOMEN ATT MAN MED HJÄLP AV VIKT KAN GRADERA HÄSTAR OCH UTIFRÅN DETTA BEDÖMMA EN HÄSTS CHANS är en unik fördel inom galoppsporten. Säkert tusentals böcker har skrivits i ämnet och på Amazone kan man köpa många. I USA är Andrew Beyer en guru i ämnet och ”Beyer on Speed” kan köpas för 204 kr.

Detta att öka intresset bland spelintresserade för galoppsporten är ju en viktig uppgift. Inom galoppsporten finns det ju enorma möjligheter för den som är intresserad att verkligen ”grotta ner sig”. Här har vi en jättefördel i jämförelse med trav som ju inte har detta fantastiska hjälpmedel ”att räkna på hästarna”. För många år sedan, på Hollywood Park, kom jag i samtal med en äldre gråhårig dam. Hon berättade att hon brukade spela på max ett lopp per tävlingsdag. Det tog henne ca 4 timmar att på djupet utvärdera en löpning för att hitta sin vinnare… Galopp är ju, inte minst för de som har fallenhet för lite ”nörderi”, en fantastisk sport som numera kan avnjutas även hemifrån.

Formraderna behövs utvecklas

Svenska programformrader togs till Sverige av Bezäta som gjorde svensk galoppsport sannolikt bäst i Europa. Nu har utvecklingen de senaste åren stått still, vi måste vidare. Jämför en formrad från Daily Racing Form med en svensk sådan, så ser du skillnaden. Positioneringssystemet TRAKUS används runt om i världen för att ge massor av ny information, Bro Park lär ha något på gång. Dennis Madsen är ett proffs på frågor om detta, ge oss en aktuell info i Sportbloggen!

Handicap som underlag för löpningar

Vad jag vet så har alla större galoppländer en stomme av sina ”vardagslöpningar” antingen som Handicaps eller som Claimers. Den senare löpningsformen överlåter viktsättningen till hästägaren som anger pris till vilket hästen är till salu. Detta avgör lopp och vikt. Gå in på en amerikansk banas hemsida och klicka Horsemen. Därefter Condition Book och Du kan se hur det ser ut i praktiken.

Handicaps bygger på en officiell funktionär – Handicapern som tilldelar hästarna vikt så att alla hästar har samma förutsättningar att vinna. Förr handicapades varje lopp enskilt men nu används en ständigt rörlig handicap som täcker in alla hästar. Mellan länder pågår ett ständigt utbyte så att de olika länderna ligger ”rätt”.

Känner att tiden rinner iväg och kommer i nästa blogg titta på för/nackdelar med handicaps samt om det finns ett alternativ.

Om andan faller på så kommer det en blogg före jul

BG

Efter ett par veckor med ”bloggen” känns det onekligen inspirerande. Som pensionär känns det bra att försöka, så gott det nu går, att hålla hjärncellerna på alerten. Sen kanske det finns vissa som helst sett att man inte spred sina alster överhuvudtaget, men det får man leva med. Statistiken visar att varje inlägg lästs av mer än 200 personer, vem är okänt även för undertecknad! Direkt på min mail har jag fått ett antal positiva/väldigt positiva mail om mina alster, de som har en annan uppfattning om mina slutsatser om tingens ordning har ännu inte hörts till. Överhuvudtaget finns det inget forum, mig veterligen, ämnat för debatt om galoppsporten idag, imorgon och i framtiden. Följer själv bl.a. Ronden, Sulkysport och Travnet. Man blir onekligen lite avundsjuk på travsporten.

Jag bestämde initialt att ta bort kommentarsmöjligheten direkt efter mina inlägg, är ju annars vanligt att läsarna kan lämna sina kommentarer direkt efter bloggtexten. Jag sysslar med ”bloggandet” för att jag tycker det är kul och meningsfullt, förhoppningsvis kanske det även kan inspirera någon annan. Genom att ta bort kommentarsmöjligheten tar jag självfallet bort en del intressanta kommentarer men framförallt slipper jag ev. kommentarer ifrån galoppsportens värsta populister. Ni vet säkert vilka jag syftar på. Tyvärr gör avsaknaden av kommentarer att bloggen blir mindre ”levande”. Tills vidare får den leva vidare utan kommentarsfält. Tyvärr vet jag ingen annan som bloggar med liknande ämnesval som undertecknad. Om det finns ge mig gärna en hint. Följer Fredrik Otter och Björn Eklund som för det mesta har en annan inriktning.

Den här omgången blir det en genomgång av ett antal ”fenomen” som jag tycker är intressanta och som jag funderat på under en längre tid.

VAL AV STYRELSEMEDLEMMAR INOM GALOPPSPORTEN

Framförallt efter den nya organisationens bildande har jag ofta med viss förvåning noterat att de flesta nya välgörare i SG styrelser hämtats helt utanför galoppsporten. Tydligen är det så att valberedningen och de olika fullmäktigegrupperna har så diametralt olika uppfattning om vilka galoppmänniskor som är lämpade för styrelseuppdrag att enda sättet att nå någon form av konsensus är att hämta vederbörande, gärna så okända som möjligt, helt utanför sporten. Inte minst noterade jag detta när Anders Lillius berättade att hans kontakt med galoppsporten, före det han blev styrelseledamot, hade varit för ett tjugotal år sedan när han av Erik Söderberg var inbjuden till en privat tillställning på Täby Galopp. Besöket gjorde uppenbarligen inget bestående intryck. Jag känner inte och har aldrig träffat Anders Lillius så jag har absolut inget personligt mot honom, men det är anmärkningsvärt att minst halva SG styrelsen ständigt består av personer som har galoppsporten som en helt vit karta. Jag inser att man behöver andra kunskaper och andra erfarenheter i en styrelse än ”galoppkunskap”. Men eftersom det till stor del är ett sportförbund är det klädsamt om flera kan en del om galoppsport. Med galoppkunskap menar jag att personen verkligen satt sig in i galoppsporten som sport, näring, underhållning. Här brister det ju ganska ofta betänkligt även bland de så kallade ”galoppkunniga”, bredden och djupet på kunskap förefaller ibland väldigt tunt. Ibland har man hört uttrycket ”hen kan i alla fall sporten”. Detta kan i praktiken betyda precis vad som helst.

I den gamla SGC modellen satt framförallt representanter för banorna och intressenterna (tränarna, ägarna, uppfödarna) i styrelsen. Det fanns nackdelar med den modellen men inte minst gjorde det att banorna var ense om de flesta beslut. Tillsammans hade banorna majoritet och detta hade en förunderlig inverkan på deras gemensamma kompromissvilja.

POLITIK UTAN ÅSIKTER

Det röstas en hel del inom galoppsporten. Styrelser, fullmäktige osv. Något som är märkligt är att kandidaterna i stort sett aldrig i förväg har redogjort för sin uppfattning i aktuella/relevanta/långsiktiga frågor. Kriteriet för val blir ofta vilka vänner man har, vilken grupp man tillhör eller att man är en allmänt bra och trevlig person! Jag tycker det känns som en stor brist, att de som kandiderar till förtroendeposter inte på något sätt ”synas” om vad de tar med sig in i en förtroenderoll. En klassiker är när någon skulle presenteras inför ett val till SFK´s fullmäktige, ”Hen missar aldrig en tävlingsdag på Jägersro”, presenterades som tyngsta merit, så hen vill vi ha. Detta förfarande, speciellt vad gäller fullmäktige, bidrar säkert till att väldigt få fullmäktigeledamöter vill/vågar sticka ut från majoriteten. Det är ytterst sällan någon från Stockholm fullmäktige röstar som Skåne fullmäktige eller tvärt om. Detta beteende är ju helt förödande, alla fullmäktige från ett sällskap kan knappast tycka detsamma i alla frågor samtidigt som dom i fiendeland tycker precis tvärtom i exakt samma frågor.

När jag per telefon ”avnjöt” årsmötet i maj var den direkta känslan ”Ska jag verkligen hålla på med något som detta”! Några externa personer var på plats för att redogöra för vissa frågor. I den mån dom avhörde hela mötet måste dom ha undrat var dom hamnat. Man skulle lätt kunnat gissa att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna höll ett gemensamt årsmöte. Deprimerande var känslan.

Det är väl att hoppas för mycket men om man skippar geografin och fokuserat på åsikter och kompetens kanske det finns större hopp i framtiden.

SKAPA EN FULLMÄKTIGE

Om man vill ha kvar trestegsraketen medlemmar-fullmäktige- styrelse bör man skapa en gemensam fullmäktige grupp som utses av alla medlemmar i de tre sällskapen. Eller så kan man spara på kostnaderna och helt enkelt ta bort fullmäktige, den senares nya roll har knappast fört galoppsporten framåt, inte minst verkar den ofta ha gjort styrelsen till en ”lame duck”.

Alla som känner sig kallade kandiderar individuellt och redogör för sin uppfattning i de stora eller centrala frågorna liksom i sin syn på sporten i ett längre perspektiv. Kanske man då skulle kunna tona ner var man bor och fokusera på kompetens istället. Om man trots detta låter mantalsskrivningsorten styra finns det nog inte mycket hopp kvar.

Det hela får mig och tänka på presidentvalet i USA där aversionen mellan Trump följare och Biden följare har vuxit till nästan rent religiösa nivåer. Polariseringen mellan demokrater och republikaner är på väg att underminera hela samhället med rent hatiska stämningar. Här har det uppenbarligen gått så långt att de flesta sakfrågorna är ointressanta. Aversionen mot andra sidan har helt tagit över och föder sig själv..

Galoppsport i Sverige och politik i USA är väldigt, väldigt olika storheter. Även om det som händer i USA är på en diametralt annan nivå visar det att en långt driven polarisering till slut lever ett eget liv helt av sig själv. ”Man måste alltid stoppa Olle i grind” och inte låta känslorna fara i väg, kraften kan bli förödande om motsättningar tillåts breda ut sig på ett helt ohämmat sätt. En fågel viskade nyligen att det finns ett ljus i mörkret. Vi hoppas…och nog ”ältat” om Stockholm och Skåne på en tid hoppas jag.

LITENHETEN – STÄNDIGT NÄRVARANDE

Sportens litenhet i absoluta tal, antalet medlemmar i de tre sällskapen är tillsammans under 500. Islandshästförbundet har som jämförelse 6200 medlemmar i 65 lokala föreningar. Få människor, alla känner alla, ryktesspridning och kotterier. I en större sport tenderar det allra ”minsta” att stanna på lokalplanet, i lilla galoppen ringer alla till alla och stackars styrelseledamöter får nog aldrig vara fria från förståsigpåare som ständigt uppvaktar med kloka förslag. Alla tror sig kunna allt om allt. En stor skillnad mellan andra stora organisationer, tex. fotbollsföreningar, och galoppsporten, är ju att lagsportsföreningar, MFF, AIK, IFK. består av medlemmar som alla har exakt samma mål. Alla, från basen till toppen, vill vinna Allsvenskan och Champions League. Inom galoppsporten verkar det inte finnas två som har samma målbild.

FINNS DET HOPP OM EN BÄTTRE GALOPPVÄRLD

Bra fråga!! Om jag tittar tillbaka på mitt galoppliv så började jag bli ”föreningsaktiv” kring mitten av 70-talet. Vad jag kommer ihåg var det redan då väldigt mycket bråk, lokalt och nationellt. Så fortsatte det under åren, även om min känsla säger att det med den nya organisationen, blivit värre och värre. Dessutom var det ju så att ATG i sin gamla roll höll ”ordning” på galoppsporten, även på travsporten vad jag förstår. ATG styrelsen, Gert Lindberg och Remy Nilsson var ”dom som bestämde” och galoppfolket höll sig oftast på mattan. I alla fall för galoppsporten var det nog en stor fördel att man inte kunde agera helt på egen hand.

Det finns ju de som menar, väldigt allvarligt, att Svensk Galopp idag är en så inkompetent, splittrad och handlingsförlamad organisation att den borde sätta sig själv under frivillig förvaltning under en extern grupp särskilt lämpliga personer.

Att få ”garanterade” pengar från ATG kan ju vara bra på många sätt men för att få fart på samarbete, utveckling och affärsmässighet hade det varit hälsosamt att man tjänade pengar i större utsträckning. Nu är ju galoppsporten väldigt introvert och fokus är på ”mig och de mina”. I detta sammanhang kan man fundera på följande. Vi har numera ca. 800 hästar i träning. Från ATG erhåller vi, enl. uppgift, 160 miljoner årligen. Om man dividerar pengar med antal hästar så får vi tillskott till sporten per häst med den nätta summan av 200 000 kronor. Känn på den och ett gott råd kan vara att inte berätta detta för någon utanför den inre kretsen.

Nu blev det en hel del som kan upplevas nedslående och negativt. Vilken förbättringspotential det då finns om jag bara delvis har klart för mig!! Och snart kommer beslut om att bygga en ny bana i Bara. Fantastiskt!!

Nästa blogg kommer att handla om handicap och handicaplöpningar med ett antal utvecklingar ut i ett av galoppsporten älsklingsämne – propositioner

Missa inte Breeders Cup på fredag och lördag

BG

När det blir tal om pengar inom galoppsporten väcks många tankar och synpunkter till livs. Prispengar, fördelning, bidrag, bonus och de flesta har en väldigt klar uppfattning om vad som är optimalt för sporten. I regel likställer man vad som är gynnsamt för sig själv med vad som är optimalt för hela galoppsporten. Simsalabim.

Ytterligare ett bevis på detta får vi på lördag i samband med SG Höstmötet då SGS motionerar om att prissummafördelningen mellan olika typer av löpningar ska utredas igen. Utan att veta något om detta så kan jag nästan gå ed på att det innebär att man vill driva frågan ”mer till de sämre hästarna”. Man behöver ju bara läsa tränarstatistiken för året för att inse bakgrunden till förslaget. Att både norrmän och danskar numera ofta är bättre på galopp än vi svenskar gör inte det hela bättre. Om man inte tror på att man kan bli bättre och utvecklas själv så kan man ju alltid försämra för de redan framgångsrika, ett ganska vanligt trick som har alla förutsättningar att hämma utvecklingen. Vi återkommer till detta.

Denna typ av diskussioner, att omfördela prispengar till de ”sämres” fördel, förekommer ju på många ställen i världen, dock säkert betydligt mindre frekvent än i Sverige där det förefaller som en ständigt pågående historia. För en tid sedan hade debatten även nått England där fokus hade koncentrerats på att det är ”synd” om de små tränarna. Mark Johnston avväpnade mycket när han sa ”det är väl ingen/inget som hindrar en liten tränare att bli större”. Fri och öppen konkurrens är ibland tuff och hänsynslös. Detta oavsett om man är galopptränare, konstnär, snickare eller bilhandlare. Har du för få kunder och dessutom problem att ta tillräckligt betalt av dessa så kanske du ska fundera på att göra något annat i livet. Jag noterar att vi idag har mer än 50 professionella tränare och 400 (?) hästar i professionell träning. Få ihop den ekvationen om ni kan! Det kan låta hårt men SG kan inte, och ska absolut inte, med användning av prispengarfördelningen ta något försörjningsansvar för de aktiva.

Från ax till limpa

Om man försöker följa ekonomin från ”början” av en galopphästkarriär så börjar vi med uppfödningen. Obs! Jag använder siffror som jag tror i stora drag bör vara relevanta. Även om man kanske med fog i vissa fall kan hävda motsatsen så borde storleksordningarna vara representativ.

En uppfödare som är ”rimligt” kommersiell ska sälja en åring efter en hingst som kostat ”20-30 000” att betäcka med. Stoet är inköpt för 50 000 kr. Lågt räknat så är nivån 150 000 kronor sannolikt minimum för en noll affär. Förmodligen ligger den högre men låt oss använda denna siffra. Graden av ”kommersialism” är ju väldigt olika för olika uppfödare. En första fråga blir ju varför uppfödare, nu talar vi om alla uppfödare och inte bara svenska, regelmässigt föder upp och säljer till avsevärt lägre pris än självkostnadspris. När detta skrivs följer jag Tattersalls Book 3 där många hästar är efter hingstar som kostat betydligt mer i betäckning än i vårt exempel och som säljs iväg för långt under betäckningsavgiften. Stoet borde aldrig varit i avel, dålig uppfödning, dålig benställning osv. En anledning om man har flera avelssto är att man vinner på vissa och förlorar på andra. Andra orsaker är självfallet ”icke kommersiella” skäl. Vissa kanske sysslar med uppfödning med öppna ögon och förväntar sig att det kostar, det finns så mycket annat som väger upp den ekonomiska förlusten. Det vanligaste är nog att man inte klarar att göra analysen professionellt, om marknadens förutsättningar, utan förlitar sig till tro, hopp och kärlek till hästen. Det senare är väl absolut helt ok om man klarar av att ta konsekvenserna (låga bud). 2020 var ju ett speciellt år men 2019 måste marknaden för Skandinaviska åringar varit väldigt positiv. De som hade något kvalitativt att sälja fick bra betalt.

150 000 kr för vår åring

En hästägare köper en åring för 150 000 kr, i detta sammanhang är det irrelevant i vilket land hästen är född och räknar med att behålla densamma i två år. Träningsavgift, boxhyra, försäkring, hovslagare, veterinär, transporter, insatser, jockeyarvode…. 20 000 kr per månad och som treåring i oktober har hästen kostat kanske 450-600 000 i driftskostnader. Med provision till tränare och jockey måste den alltså ha tjänat 600 000 – 700 000 kr brutto för att ha ”gått runt” på driftskostnaderna.

Efter treårssäsongen är värdet på de flesta treåringar i snitt kanske 30 000 kr. Om vi antager att hästen varit ganska duktig och sprungit in 300 000 kr som två och treåring kan vi göra bokslut när vi säljer för 30 000 kr.

Inköp 150 000 Försäljning 30 000 Förlust 120 000 kr

Prispengar netto 240 000 Drift 500 000 Förlust 260 000 kr

Total förlust 380 000 kr

Det intressanta är ju att denne hästägare helst ska ha köpt ny åring både när vår häst är två år och när den avvecklas som treåring på hösten. Gissningsvis kanske vårt exempel med 300 000 kr i insprunget är ett genomsnitt för treåringar i träning. Med 150 stycken i träning så är den kollektiva förlusten ca 50-60 miljoner kronor. I realiteten är ju förlusten lägre då ju många hästar ”faller ifrån” på vägen. I många fall fortsätter hästägaren med sin häst även som äldre häst. Driftskostnaderna per år går ju ner en del men totalt så ökar säkerligen förlustaffären ytterligare. Som kollektiv inom galoppsporten är ”unghäst hästägarna” de i särklass ekonomiskt mest utsatta. De investerar stora pengar och drabbas varje år av väldigt stora underskott. De är dessutom livsviktiga då dom förser resten av galoppsporten med tävlingshästar till i sammanhanget ”småpengar”.

Slutsatser

Det måste vara synnerligen spännande/kul/tillfredsställande att köpa denna typ av hästar. Drömmarna måste vara starka. Resan måste bjuda på mycket av kickar eller förhoppningar om kickar. Viljan att prova igen med en ny åring, efter att den tidigare visade sig vara ganska långsam, måste vara otroligt stark. I detta lotteri måste utdelningen för de få som vinner vara ekonomiskt/känslomässigt betydande. Viktigt för vinnarna men inte minst även för de som man vill ska vara med i lotteriet nästa gång.

De som gör den här resan med sina hästar oavsett i Sverige eller i något annat land ansvarar för att nästa kategori hästägare kan köpa ”färdiga hästar” till i sammanhanget i regel små pengar. Om dessa inköp görs här hemma eller på typ Doncaster är i sammanhanget ointressant, alla hästar har i princip varit med om samma ”från ax till limpa” resa.

Vi kan ju också enkelt konstatera att de hästägare som ger sig in i detta äventyr måste ha en stark ekonomi. Ibland känns det nästan som galoppsporten själv vill tona ned detta helt uppenbara faktum. Att i sammanhanget då inte professionellt styra sin marknadsföring mot denna grupp förefaller mindre klokt. Innebär ju inte att detta måste vara den enda målgruppen.

Delägarskap och konsortier har blivit en väldigt viktig ägarform. Tyvärr verkar vi ha hamnat i ”bara 500 kr i månaden” segmentet. Absolut inget fel i det men hela idéen med delägarskap måste utvecklas. England och Australien är två länder där konsortiemodellen utvecklats på alla nivåer. Royal Ascot Racing Club, Middleham Park Racing, Elite Racing är några stora men det finns väldigt många.

Om ingen vill göra den ursprungliga ”unghästresan” upphör ju sporten. Hästägare som köper färdiga tävlingshästar varken vill eller troligen kan ansvara för hela resan. Observera att i detta finns inga som helst värderingar, bara ett konstaterande hur det faktiskt fungerar i nästan alla galoppländer. Dessutom är det svårt att se en annan typ av upplägg.

Att i detta sammanhang inte prioritera de stora unghästlöpningarna är förmodligen, inte bara dumt, det kommer på sikt utarma hela sporten. Att inte uppfödarna ”som en man eller kvinna” strider för denna prioritering är för mig helt obegripligt. Om inte den ekonomiska belöningen för de få som vinner högsta vinsten är avsevärd kommer investeringsviljan falla som en sten. Att nu ev. sänka prispengarna från nivå 2019 förefaller om något som obegåvat.

Inom travet i Sverige hade man under flera år kvar unghäst premier som utbetalades vid provlopp, kval. Man har det kanske fortfarande. Samtidigt införde man ett val för hästägarna att om man avstod från dessa premier, som i princip alla hästar klarade av att få, så skulle man fördubbla prispengarna i vissa av de största unghästloppen, Travderby, Travkriterium, kanske fler. Intressant var att väldigt många valde att chansa.

I detta sammanhang kan jag inte låta bli att ta in vintergaloppen i diskussionen. Att lägga 1,5-4 miljoner i driftskostnader för att några mindre snabbfotade hästar ska få tävla samtidigt som man eventuellt kommer att sänka prispengar i typ Dianalöpning är så dumt att ”klockorna stannar”. Jag har varit med och drivit vintergalopp i åtta säsonger på Täby Galopp. På den tiden var vintergalopp ett helt annat koncept än vad som finns idag. Om någon vill kan jag utveckla argumenten mer men – lägg ner. Om vi antar 6 tävlingsdagar med 7 lopp och 8 hästar per lopp ger 336 starter. Om vi en besvärlig vinter får kostnader nära max betyder det att varje startande häst har sponsrats med 10 000 kr…

”Det går inte ihop”

Efter en lite tuff säsong kan man höra någon uttala att det ”går ju inte ihop”…. Vem har sagt att det ska gå ihop. Att ha galopphästar har aldrig gått ihop. Det är kanske inte ens är meningen att det ska gå ihop. Fokus har blivit helt fel, framförallt under senare år. Att äga galopphäst kostar ofta mycket pengar men ger så mycket, mycket mer. Om du hittar någon som vill köpa häst – med ”bara det går runt förväntningar”. Ta dom ur den villfarelsen. Några få kan vinna men dom är väldigt, väldigt få.

I en dröm om en skimrande galoppgemenskap verkar vissa försöka tona ner/undanhålla ett av sportens verkliga fundament, Vi behöver ett kollektiv av personer som ”svenska galopphästägare” som tillsammans är beredda att årligen förlora kanske 100 miljoner. Vissa kan ta ansvar för en liten bit andra för en större men tillsammans rör det sig om stora pengar. Dessutom ska dom tycka det är så kul och intressant att dom nästa år är beredda att förlora ännu mer. Om 1000 personer ansvarar för 100 000 var blir det prick 100 miljoner!

I detta sammanhang kan det varnas för ett annat ”harakiri” beteende. Tränare som av olika skäl har för få ägare tenderar bli med flera hästar själv. Ett livsfarligt sätt om du inte redan tjänat dina pengar på annat. Att tjäna sitt uppehälle med i första hand egna hästar är att leka med elden. Antingen måste man vara extremt skicklig eller vara utrustad med en långvarig extrem tur.

FÖRSÖK TILL LÖSNINGSORIENTERADE FÖRSLAG

Diversifiera sporten

Våra huvudbanor i Skandinavien, Stockholm, Göteborg, Malmö, Köpenhamn och Oslo är idag plats för hästar/ägare/tränare med ambitioner att utvecklas och åka till Dubai/USA/övriga Europa för att tävla. Som investerar tufft och har höga mål. Samtidigt är det platsen för nya amatörer som börjat sin karriär med en 4-årig valack. Däremellan finns alla schatteringar av hästar och aktiva. Jag är helt säker på att sporten, för att utvecklas på flera nivåer, måste diversifieras. Att driva MFF, AIK, Norrköping i Allsvenskan är en annan sak än att driva Division 5 fotboll. Sporten är fotboll men förutsättningarna extremt olika. Här kommer ett utkast. OBS detta är inte ett färdigt förslag utan tankar hur sporten kan växa och utvecklas på olika nivåer.

ELITSPORT – Fokus

2-3 åringar. Äldre hästar 70+, fler åldersviktslöpningar, höga prispengar, spel/sport/media fokus. Attrahera nya resursstarka ägare. Skandinavisk circuit. Internationellt utbyte. Marknadsfokus. Medio april- medio november, 7 månader, 30 dagar i Skandinavien?? Ni som läste förra bloggen om publik. Här är de dagar som ska stå ut. En kraftfull utveckling av Premium Days

MELLAN

I nuvarande struktur kanske onsdagsgalopp i stor utsträckning. Nivån 50-75 Även två-treårslöpningar med vissa begränsningar. Prispengar i nuläget 30 000 – 60 000. Utrymme för två- treåringar som inte når Elitnivån.

AMATÖR

Amatörer kan starta i alla nivåer men proffs får inte starta i denna kategori. Då försvinner även alla amatörtränare som har proffslicens… I en ideal värld skulle vi tävla en hel del på icke permanenta banor, tala om mini Gärdet med galopp i Sundsvall och i Växjö! Se http://www.picnicracing.com.au för lite inspiration. Även ponnygalopp, ridhästgalopp. Större ideellt arbete av aktiva. Mer hinderlopp?? Mer amatörlopp, orutinerade proffs. Prispengar 10 000-20 000. I jämförelse om du har en islandshäst, hopphäst lätt klass eller annan vore ju 5 000 i första pris ”en gåva från ovan”. Att göra den här typen av tävlingar fokuserad på prispengar är att skicka ut helt fel signaler och attrahera helt fel personer. Prov 2021, en dag på varje bana?

Om man läser tränarstatistik, alla tränare, kan man konstatera att för många är prispengar storleken ganska egal, hästarna springer in så lite i alla fall. Det måste vara rätt att för amatörer fokusera på allt det andra, hästen, glädjen, att få rida lopp. En del känner till Point to Point sporten i England som är nästan gigantisk. Att komma ”back to basic” måst vara rätt väg att attrahera nya människor som själva vill vara aktiva och delaktiga. Vägen är lång och stenig men skulle vi kunna etablera en gräsrotsgalopp på riktigt vore det fantastiskt. Dessutom skulle, framförallt, unga människor hitta en plattform för att gå vidare. Klubbtävlingar för ridföreningen modell galopp.

Om man tittar på tränarstatistik, svenska tränare/ svenska löpningar/både proffs och amatörer. 147 har startat en häst. Nedre kvartil ligger på 12 000 kr insprunget, medel på 42 000 kr och övre kvartil på 170 000. För att hitta en tränare vars hästar sprungit i 1 miljon, inkl. bonus, måste vi upp på plats 10. Precis så här ser det ut inom travet och med garanti i alla galoppländer.

Efterfrågan är problemet inte utbudet

Ett av de absolut vanligaste systemfelen som görs inom galoppsporten är att angripa marknadsproblem från fel håll. Efter en auktion när säljarna står med en rad osålda hästar är ju säljarens problem påtagligt. Köparen kom ju aldrig och har så att säga inget problem. Men det är ju precis så att bristen på köpare är, åtminstone långsiktigt, ett avsevärt större problem än ev. brist på säljare. I dagarna kan man på Jockeyklubbens hemsida läsa att uppfödarna med hjälp av Jockeyklubben nu kommer att kräva att SG gör något. I det här sammanhanget brukar ”att göra något” i regel falla inom en kategori.

Ökad protektionism är som att kissa i byxorna

I marknader som kännetecknas av för dålig konkurrens och som är producentstyrda är konkurrensbegränsningar ett givet vapen. Den som är intresserad av att läsa mer om andra fall kan lämpligen läsa Assar Lindbecks ”Svensk Ekonomisk Politik”, efteråt är man nog ytterst tveksam att inte låta marknaden fungera på ett effektivt sätt.

Ge den egna produktionen ytterligare fördelar på den inhemska marknaden. Stäng fler löpningar, sänk prispengar i de löpningar som är speciellt intressanta för dyra importer (Derby, Oaks, Diana m.fl). Sänk prispengar och utöka svenskbonus till högre andel av prisbudget och omfattande fler hästar. Gör om Breeders så att utomskandinaviska hingstar avskräcks att anmälas. Välkända förslag när producenterna skapar regelverket för kunderna. Filosofin bygger på att den egna produktens relativa attraktionskraft ökar och att marknaden i högre grad, i det här fallet, köper svenskt. Även om den utländska hästen kanske är ”bättre” så är fördelarna med en svensk så påtagliga att man hellre väljer den svenska.

Undertecknad har ofta fått höra ”att jag inte gillar svenska hästar” eller varianter på detta. Det hela är inte bara befängt det är ju dessutom inte sant. Jag är väldigt intresserad av uppfödning, speciellt den svenska, och har tidigare i mitt hästägande i stort sett bara varit engagerad i svenskfödda hästar. Däremot har jag ofta hävdat att medlen för att uppnå målen har varit felaktiga och långsiktigt dessutom i vissa fall direkt negativa. I en senare blogg kommer jag gå in djupare på uppfödning mer specifikt men till dess så fokuserar vi på annat.

En ökad internationell integration är nödvändig

Om vi ska kunna bli en större/bättre/mer framgångsrik galoppregion måste den internationella integrationen bli större. Det kommer aldrig bli någon avsevärd förbättring när alla hästar som köps från de stora galoppländerna i princip tappar det mesta av sitt värde när de landat i Skandinavien! Som en engelsk uppfödare sa när en svensk köpte ett fint, ganska dyrt sto för att sätta i avel i Sverige. – Please do not send her to Scandinavia. Internationell galoppsport bygger ju i mycket hög grad på att förädla hästar – att öka värdet. Galoppsporten är internationell och när tex. en tysk tvååring vinner en bättre Maidenlöpning i debuten så kan jag garantera att en rad agenter ringer och vill köpa för export till USA, Australien, Mellanöstern, HongKong eller någon annan metropol. Köpa och sälja är ett DNA, marknaden internationell och pulserande. Vi är i stort utanför och måste in, låt vara på ytterkanten. Detta är det viktigaste vapnet för att kunna utvecklas, uppfödare, ägare, tränare, media, publik, hela sporten.

All integration är bra, svenska hästar i Dubai, svenskfödd vinnare i Tyskland, dansk häst vinner Grupplopp i Frankrike osv, osv. Köpa och sälja.

Vi måste bibehålla och få fler Black Type löpningar – fundamentet

Det helt avgörande för vår framtid som galoppnation är att vi kan bibehålla och skaffa fler Black Type löpningar, inte minst för ston. Just nu är det nog tvärtom att flera Black Type hänger på en skör tråd och speciellt alla sto- löpningarna förefaller illa ute. Internationellt är Black Type det som gäller som en kvalitetsstämpel, utan Black Type så är du out. Hur kan vi få fler? Att få en löpning till att bli BT är ett tufft och långsiktigt arbete, när du väl fått det kan det kanske vara något lättare att behålla det. Speciellt initialt, när vi måste ha utomskandinavisk hjälp för att nå kvalitetsnivån, blir det tufft. Jag påstår att detta uppdrag, att utveckla och befästa BT löpningar i Sverige/Skandinavien är en av de absolut viktigaste uppgifterna för en SG styrelse. Hur vi lyckas kommer under många år att definiera vår framtid och vår ställning som sport. I förlängningen har detta avgörande bäring på uppfödning, ägande, media, publik, arenor, allt.

Sammanfattning

En normal bloggare ska enligt rekommendationerna vara kortfattad. Jag slutar för denna gång och eftersom jag inte behöver stå till svars inför någon så avslutar jag med en del förslag utöver de som finns i den löpande texten.

Jag utgår att Bara Galopp genomförs, utan en galoppbana i Skåne kan Du släcka ner den här sidan. Den galoppsport som kommer finnas kvar blir nog ganska så ointressant för att vara ytterst försiktig.

Utan en ordentlig gräsbana i Bara kommer uppgiften att gå vidare vara nästintill omöjlig. Dirttrack i all ära men som underlag i Europa för att utveckla kvalitetssport är det oförenliga storheter. Dirttrack må tyckas vara bättre, billigare och driftseffektivt. Tyvärr hjälper det föga. Med dirttrack blir galoppsporten i Skåne samma udda fågel som på Jägersro.

Med gräs på alla de skandinaviska banorna skapar vi helt nya förutsättningar.

Avslutningsvis så var prispengarna 2019 ca 82 miljoner och svenskbonus 8 miljoner. Jag hade fört över 4 miljoner till grupplöpningar/potentiella grupplöpningar och infört stängda 2- och 3 års löpningar för svenskfödda hästar.

Vi ses på kapplöpningsbanan

BG

Publik, eller snarare avsaknad av publik, har varit ett ständigt återkommande ämne i debatten under många år. Gäller ju såväl galopp, trav som annan sport men även många publika evenemang i övrigt.

Under de senaste 20 åren har ju samhällsförändringarna inklusive teknikutvecklingen varit enorm. Detta är ju självfallet en förklaring, men vi försöker här komma problemen mer specifikt in på livet.

Lagsport och individuell sport lever under olika premisser

Man måste skilja på lagsporter och individuella sporter när man försöker reda ut begreppen. Lagsporter ger ofta dimensioner till sin publik som individuella sporter saknar. Inte minst när vi talar om landslag så talar vi om helt andra känslor som triggas än inför ett kommande besök på en galopptävling. Även långt ner i serierna kan vissa lag attrahera ganska många väldigt trogna besökare. Lagkänslan, identifikation med gruppen och aversionen mot motståndaren. Möjligheter/problem som sällan möter galopp publiken/den individuella sportpubliken. Även långt ner i den sportsliga kvalitets skalan kan ett lag attrahera ganska betydande publikskaror. Jag bor på en liten ort med ett fotbollslag i division fem. Hemmamatch och publiksiffran med 50 kr i entré, överstiger oftast vad Jägersro/Bro/Göteborg lockar en vanlig söndagsgalopp.

Individuell sport kräver hög nivå för att bli publikt attraktivt

Vem tittar live på simning, friidrott, banhoppning Lätt A eller någon annan individuell sport av ”hygglig mellanklass”. I princip ingen utöver familj, vänner och kanske någon enstaka till. Individuella sporter kräver oftast tävlande i absolut toppklass för att attrahera en betalande publik, eller publik överhuvudtaget. För att individuella tävlingar ska vara riktigt attraktiva krävs dels egna ”stjärnor” och dels internationellt motstånd. Rent nationella tävlingar, även om nivån är hög, har svårt att skapa ett riktigt ”drag”. Ett exempel när inga svenskar fanns med i startfälten. I dagens tidning fanns helsidor om lokal fotboll, handboll och basket. I en liten oansenlig notis fick vi veta att det kvällen innan slagits två fantastiska världsrekord på 10 000 m resp. på 5 000 m för damer…

Tittar vi ut i världen är ju i stort alla stora publiksporter lagsporter. Galoppsport klara sig riktigt bra bland de individuella sporter som regelbundet levererar stora publiktal till de alldeles speciella löpningsdagarna eller meeting.

Faktum att individuella sporter på låg- och mellannivå i stort saknar en inneboende publik attraktionskraft är något vi måste ta med oss och acceptera.

Intressant är då man gör lagsport av normalt individuella sporter. Speedway är ett exempel som sannolikt gjort underverk för en sport som annars bara synts till när vi talar VM nivå, Finnkampen och Davis Cup är andra. Rätt fantastiskt att ofta ganska medelmåttiga löpare då blir hjältar när de springer för sitt land. TV sänder live och många tittar och hejar. I galoppsporten har vi ju haft jockeylagtävlingar, inte minst Shergar Cup. En intressant idé planeras nästa år i England. Läs mer här

https://www.racingpost.com/news/18-million-racing-league-to-begin-in-2021-after-meetings-confirmed-by-bha/452677

Spelet satte trav- galoppsporten i en unik situation

I kategorin individuell sport hamnar ju trav- och galopp. Vi har ju tidigare, före 2000-talet, lockat stora skaror till tävlingarna. Skillnaden mot många andra sporter stavas SPEL. I många länder har hästspel varit det enda legala spelet och för att spela fick man åka till banan. Santa Anita i Los Angeles lockade ännu på 90-talet med 6 dagars galopp i veckan uppåt 20 000 på vardagar och 50 000 plus varje lördag och söndag! Snacka om tryck. Hemma på Jägersro Trav var det mellan 3000-4000 varje tisdag. Under 3000 på en tisdag i februari betraktades som dåligt. När jag var på Täby på sent 90-tal var banspelet sällan under miljonen på en helt vanlig dag, Restaurangen var i stort full och likaså Saratoga Café. Når Bro/Jägersro ett banspel på 100 000 på en vanlig höstsöndag i dagens verklighet?? Banbesökarna stod emot totomaterna men inte internet. Att spela före start för tävlingarna var inget för lirarna. Totomat pengarna blev istället de okunnigas donation till de kunniga. Lirarna var dessutom toppen för arrangörerna på ett annat sätt, dom var outtröttliga, hur mycket tävlingar som helst stod dom ut med. Dom kom alltid troget. En annan stor fördel med lirarna på banan, dom skapade trängsel, liv och stämning. Detta drog en massa andra besökare som tyckte det var en kul underhållning. Solvallas restaurang var under 90-talet säkert Sveriges största representationsrestaurang. Fullsatt, stämning och intensitet. Hur många kommer på en onsdag idag??

När spelarna föredrar spel på nätet inser man att trav- och galoppbanor för det mesta är som höjdhopp för hoppare som klarar 170, ingen är speciellt intresserad att följa tävlingen på arenan. Och på nätet är det till stor del endast intressant för de som har spelat. Det mesta som presenteras är ju självfallet av ganska låg kvalitet, de flesta hästar är ju relativt sätt ganska långsamma. Det är fantastiskt att äga, träna, rida, föda upp, sköta om en vinnare även av en låghandicap. Men ingen annan är intresserad, tyvärr är detta den krassa sanningen. Vi är nog många som kommit på oss själva att vi numer ganska bekymmersfritt avstår från att följa rätt många galoppdagar i verkligheten och är vi inte spelbitna kan vi utan abstinens även avstå de flesta tävlingsdagar även på nätet.

Hela vår nuvarande struktur är uppbyggd för en verklighet med en stor spelande banpublik som inte finns idag. Arenorna ser oftast i stort lika ut, antalet tävlingsdagar osv. Vår förmåga till förändring har varit låg. Orsaken till förändrings oviljan är ju självfallet att spelet/intäkterna fortsatt att utvecklats positivt. Med pengar på fickan har förändringsbenägenheten varit nästan obefintlig.

Det finns ju undantag

Det finns ju fortfarande galoppbanor som attraherar stor publik på de flesta av sina tävlingsdagar. Likaså finns det evenemang som även kan få avfolkade banor att leva upp vid speciella tillfällen.

Unika evenemang på ”vanliga” arenor eller på tillfälliga arenor finns det ju ett antal. Dessa speciella tävlingar har ett väldigt starkt varumärke som till stor del stått vid sidan om den övriga utvecklingen. Alla vet att Elitloppet är något helt annorlunda än en normal Solvalla dag, Nationaldagsgaloppen ”flyttar ut” i en exceptionell miljö och bjuder på något helt annat än ”vanliga” galopptävlingar, Kentucky Derby i Louisville är ett annat exempel. Ofta bygger varumärket på flera beståndsdelar inklusive sport i toppklass. På vissa är nivån på sport mindre viktig. Det är ju inga elithästar på Gärdet men det har sannolikt ingen betydelse. Dom som är där har ofta ingen aning om vad hästarna heter utan tar del av en annan typ av upplevelse. Dessa unika evenemang har en inneboende styrka som levererar, men påverkar tyvärr sällan sporten i övrigt, i alla fall inte på ett mer uppenbart sätt. Efter Elitloppet är ödsligheten på Solvalla som vanligt.

Ett evenemangsbesök måste leverera en upplevelse som konsumeras ihop med andra människor

Det finns en del ”evenemang” eller aktiviteter som inte kräver att upplevelsen konsumeras ihop med andra för att upplevas positivt. Går Du med dina vänner på en bra restaurang kanske antalet andra gäster i lokalen är rätt oväsentligt. För nästan all sport är dock en intensiv publikupplevelse central och något man som kund aktivt söker. Många som går på sportevenemang söker väldigt aktivt efter att få uppleva den rätta känslan. Den rätta känslan kan vara av väldigt olika karaktär för olika typer av evenemang den måste dock vara väldigt stark. Att få biljett till en avgörande VM kval match Sverige – Frankrike eller en bra plats på Royal Ascot är väldigt olika men samtidigt väldigt lika. Tillräckligt attraktivt och många är beredda att betala ett högt pris för att få vara på plats. 20 000 på Malmö Stadion, 12 000 i isstadion, 70 000 på Ascot. Jag vill gå dit igen och jag vill gå när jag vet att publiken är stor och ”grytan kokar”. Många har nog, utan att vara ett spår intresserade, upplevt en hockeymatch med storpublik live. Det var bara att skrika med!

Om vi vänder tillbaka till galoppsport så finns det runt om i världen exempel på banor som lever på att alltid leverera upplevelser på en hög nivå. Som har lyckats utveckla galopptävlingarna till så mycket mer än att hästarna tävlar. England är bäst på detta och främsta orsaken är att dom tjänar förhållandevis litet på spelet. Detta har gjort att man utvecklat banorna till ”upplevelsearenor”. De som kommer, många har inget eller litet galoppsportintresse, men dom kommer för att trivas, äta, festa, heja och är beredda på ett högt pris om dom erbjuds det dom vill ha. I detta sammanhang kan vi konstatera att sällanbesökare är avsevärt mer högkonsumerande än ofta besökare.

Viktigt är att den lägsta nivå som du som arrangör levererar alltid ligger en bra bit över någon form av mininivå. När du går dit som besökare ska du veta att det är många andra som är på plats och tillsammans bekräftar alla indirekt gemensamt att det var ett klokt val.

En sport som galopp är också beroende av att dom som kommer träffar andra som dom förväntar sig ska vara där. Har Du som arrangör hittat ett rätt ”flow” går det ibland lite av sig själv, många vill tillhöra de som väljer rätta gruppen . Motsatt kan det för vissa vara helt omöjligt att få något genomslag. Kan man inte sätta bollen i rullning kan det vara nästintill omöjligt att få hjulet att rulla.

Är du som arrangör riktigt duktig på denna process kan du så småningom ta bättre och bättre betalt. Alla vill gå dit där alla andra går. I Skandinavien är ju Klampenborg i en helt egen division jämfört med våra andra banor. Oavsett kvalitet på galopptävlingarna så kommer en relativt stor publik för att ha a ”nice day out”. Konsumtionsbenägenheten, inköp/capita är sannolikt långt över andra Skandinaviska banor, mönstret och känslan finns där på ett sätt som du f.n. kanske bara upplever utanför Skandinavien.

Min erfarenhet säger att ad hoc event inte i någon större grad hjälper på sikt. Du måste skapa miljöer och upplevelser som är bestående, permanenta och som är en del av banans varumärke och identitet. Hela varumärket måste sitta i väggarna, det kan inte förändras dag för dag för att locka någon annan just den dagen.

Det finns ett antal hinder. Att tävla för ofta är ”farligt”. En massa bleka dagar underminerar snabbt dina bra dagar. Börjar besökarna tveka är Du illa ute. England var kloka när dom införde ”all weather racing”. Intensivt tävlande på ett fåtal banor för ”to feed the bookies”. Ingen är där (få bryr sig) men spelet rullar och tävlingarna avhålls. En måndagskväll på Wolverhampton är ingen upplevelse..

Bland elitbanorna har Goodwood 13-14 dagar på ett år, York med sin världsklass anläggning har mindre än 20 dagar och då är många dagar i samband med flerdagarsmeeting, i USA är det de banor med relativt korta meetings i fantastiska miljöer som klarar sig bäst som Saratoga, Del Mar och Keeneland.

Cartmel i norra England, på gränsen till Skottland, in the middle of nowhere, är ett intressant studieobjekt. 9 tävlingsdagar per år, ganska enkla hinderlopp men en snittpublik på ca 10 000 per tävlingsdag. En blandning av allt från barnens tivoli till ölhall och Champagne barer. Chester i midlands är en annan publik magnet och York har säkert aldrig under 10 000 på sina tävlingar.

Vad kan vi göra

Att bygga något helt nytt och annorlunda kräver väldigt, väldigt mycket. Tid, resurser, kompetens, långsiktighet och en hel del annat. Om man ska vara krass krävs det således en hel del av sådant som galoppsporten sällan är känd för att leverera.

Ett par saker i min viktiga lista;

Vi måsta attrahera en publik som innehåller potentiella hästägare. Galoppsport kostar ibland hiskeligt mycket pengar och vi behöver kunder som kan investera.

Vi måste attrahera en publik som är betalningsvillig och som inte är priskänslig (vi ska tjäna pengar, inte förlora). Vi måste skapa ett varumärke som är klassiskt, långsiktigt och beständigt över tiden.

Dom som vill synas och vill gå in i vinnarcirkeln vill ha många som beskådar skådespelet. Du måste därför inom ramen för ditt varumärke positionera anläggningen på ett optimalt sätt. Private Turf Club, Champagne Bar, Café och Barer, Family Fun area osv.

Tankar som dessa upplevs säkert som helt verklighetsfrämmande för många galoppintresserade. Man är vana att gå in gratis, klä sig som man känner för, helst få gratis kaffe och gå in på de ställen på banan som man har lust till. Detta är väl kanske ok i sig men strukturen kommer inte attrahera några nya besökare eller hästägare. Ibland brukar jag , lite skämt och lite allvar, säga att gå på galopp i Sverige är som att gå och handla på ICA eller Coop.

Eftersom Du oftast erbjuder tävlingar av mellanklass är ”allt det andra” det helt avgörande. Allt från infartstsvägar, entré, attraktivitet, barer, restauranger osv. Rätt arena och fyll dem med dina målgrupper och erbjud upplevelser som är något extra. På många galoppdagar i England, Tyskland, delvis USA är publiken i huvudsak där för att roa sig, festa, umgås osv. Tävlingarna är viktiga men vilka som deltager mindre viktiga. Dom som är bäst, oavsett om man erbjuder toppgalopp eller mer vardaglig, är de där besökarna vet vad de kan förvänta och som vänder hem ännu nöjdare.

De gånger hela ”spektaklet” toppas med högklassig galopp är då man når helt andra dimensioner. Cheltenham, Ascot, Kentucky Derby osv. Chansen att bli smittad av galopp är oändligt mycket större om Du besöker en bana än om du inte gör det.

Denna bloggen handlade om publik m.m. I en senare blogg ska jag nagelfara själva sporten. Hur vi ska kunna få galoppsporten att växa i kvalitet, kvantitet och omfattning. Ett annat lika viktigt ben som galoppsport / upplevelsesport.

Galoppsporten i Sverige. Bro Park, Göteborg Galopp och Bara Galopp. Storstadsområde med 100 000 tals människor som är internationella i livsstil, välutbildade, resursstarka. Många söker något extra som står ut på ett internationellt och klassiskt sätt. Ingen annan kan göra detta lika bra som kapplöpningssporten. Vi kan öppna en ny värld för många nya men även öppna upp för oss redan frälsta. Galoppsport kan vara något mer än vad vi tror idag. Kuggfrågan är om styrelser, fullmäktige och galoppmakthavare vill, vågar tänka större och göra de omprioriteringar som blir nödvändiga.

På ett kortfattat sätt har jag försökt sammanfatta en rad komplicerade mekanismer. Beklagar om den röda tråden ibland irrat omkring. Jag hoppas att några börjat fundera hur galoppsporten kan få en renässans som sport och upplevelse.

Dags för första bloggen, onekligen lite spännande. Efter snart ett år utan regelbunden kontakt med galoppsporten känns det riktigt kul att ha något att bita i. Målet med bloggen är ju självfallet att indirekt kunna påverka tingens ordning samtidigt som jag är väl medveten om att detta är lättare sagt än gjort. Det kommer inte att finnas något självändamål att ge vissa läsare ”blodstörtning” men om det är viktigt för sakfrågan så får det bli så. Här kommer en liten sammanställning över vad som kan komma under hösten.

Vem är det mest synd om i sporten Många intressenter känner sig säkert kallade. Efter att i 50 år fått pengar av ATG har galoppsporten och dess intressenter slutat att fundera på att tjäna ”egna eller nya” pengar utan helt fokuserat på att ta från någon annan. Det är här den nya insikten kommit in. Färre tävlingsdagar, färre löpningar, färre hästar, färre banor. Mer till mig när 160 miljoner ATG pengar ska fördelas.

Bara Galopp anstår till formella köpet är offentligt. Utgår ifrån att det sker i höst. Talat med ett par svenskar som följer galoppsporten i Skandinaven utifrån och övergripande. En sak är man helt överens om. Utan en ny bana i Skåne med en rimligt internationell gräsbana på plats är loppet kört för Skåne, Sverige och Skandinavien. Det kan väl galopperas någonstans men detta kommer snabbt bli ”of no consequence”.

Organisationen och Diket Den nya Svensk Galopp organisationen hade som ett av sina nyckelord TILLSAMMANS. Vi jobbar tillsammans mot gemensamma mål. Transparent, demokratiskt, respektfullt och med ömsesidig förståelse. Jag avhörde Årsmötet via telefon…… Eva McLaren och Anders Klemedsson, det är dags att börja gräva igen diket. Eller börjar man se nya möjligheter i familjen om man har en mun mindre att mätta.

Sporten måste diversifieras Även om vi, så vackert det låter, har en galoppsport så måste denna diversifieras. I detta ligger självfallet även en annan fördelning av våra medel. Slutresultatet kommer bli bättre för både den ”riktige” amatören som det framgångsrikaste proffset. I sammanhanget kan jag påminna om att galoppsporten byggs uppifrån och ner. Vi talar inte om barn som spelar boll utan om framavlade, oftast dyra unghästar, som ska bli galopphästar. Att få fram ryttare av rang följer självfallet de gängse förutsättningarna. Ju fler som startar rida ju fler slutar som toppryttare. Men som sagt professionell galoppsport med framavlade hästar följer en annan utvecklingsväg. Fortsättning följer.

Varför har vi ingen publik även före Corona. Ändra abstraktionsnivå så hittar Du snart orsakerna. Är svensk galoppsport beredd att ta konsekvenserna som krävs för att få en mer attraktiv och publikt intressant galoppsport. Jag är inte så säker på det.

Det var allt för nu. Intensiv galopphelg och visst håller vi tummarna för Enable och Frankie

BG