kapplopningsbanan.com

EXTRA FULLMÄKTIGEMÖTE

Skånsk galoppsport och banprojektet i Bara har upptagit en stor del av denna bloggs första halvår. Det hela kan väl karakteriseras som något av en ”Storm und Drang” period och än är vi inte i mål. Senaste infon är att fullmäktige ska träffas den 17 april. Efter det famösa årsmötet så är det väl bara att göra sig beredd på Advokaternas Vaktparad…… En sak kan man ju slå fast och det är att galoppsporten inte behöver några externa fiender, vi gör allt vi kan för att förgöra varandra på egen hand. Nu har advokaterna gjort sitt intåg och vi väntar på fortsättningen. Det känns ju nästan surrealistiskt att denna lilla sport hamnat i en situation som den idag. Alla skyller förstås på varandra men uppenbart är att ledarskapet misslyckats. Det hela har gått för långt och man undrar om dagens potentater har förmåga till en nystart. En galoppman har skrivit en bok som lämpligen skulle läsas av alla berörda. Jag tänker på Gerhard Bleys bok som handlar om ett empatiskt ledarskap.

Jag har i tidigare bloggar försökt hitta ”organisatoriska” förklaringar till dagens situation. Just nu kan man nog lämna det åt sidan. Det som behövs just nu är att styrelse och fullmäktige gör ett personligt nivålyft av historiska mått och lämnar pajkastningen bakom sig. Efter det extra mötet är det ordinarie årsmötet på gång, valberedningen har ett svårt jobb och måste nog besitta övernaturliga egenskaper för att hitta ett gångbart förslag som de flesta kan enas kring.

I första VD krönikan av Lil Gusén-Hammar kommer hon in på samma ämne. Utan att påstå att avsikterna inte är ärligt menade är det tyvärr så att detsamma har förkunnats med jämna mellanrum under många år. Respekt, öppenhet och förståelse för att alla inte tycker lika. Samtidigt har det bara blivit värre och värre. Lil får upp till bevis om hon kan styra framtiden åt rätt håll. En slutsats, som konsekvens av vad hon skriver, är att hon uppskattar den här bloggen utan att hon för den skull behöver instämma med alla slutsatser. Tack för det Lil!

För vissa personer sitter nog galoppsporten så djupt att dom står ut med det mesta. Den miljö som nu finns i galoppsverige och som riskerar att bli än mer infekterad kommer dock med garanti att få en hel del att lämna. Inte minst kommer den depressiva stämningen att påverka investeringsviljan framöver. Att köpa hästar betyder nästan oundvikligen förluster och förlorade pengar. Stämningen på galoppbanan kommer tyvärr att starkt påverkas av det som händer i sammanträdesrummen och det kommer inte längre vara lika kul att se börsen sina. Ska galoppsporten hitta tillbaka till en offensiv, positiv, kreativ och framtidsinriktad miljö måste det till många, många förändringar. Många har kanske för sig att ändringar kommer nerifrån men i detta fallet är nog alla överens om att ledarskapet måste hitta helt nya nivåer.

Dagordningen på fullmäktigemötet har som viktigaste punkt att fullmäktige ska ge tydliga direktiv till styrelsen hur projektet i Skåne ska drivas vidare. På SG´s hemsida finns dagordningen samt SGS brev som önskat det extra mötet. Innan huvudpunkten kommer upp på agendan ska det bli en detaljerad information om var miljöfrågan avseende Bara befinner sig i nuläget. Ska vi gissa att redan här kommer det finnas olika tolkningar och slutsatser. Projektgruppen för Bara består av tre medlemmar ur styrelsen. I skrivningen i sitt brev skriver SGS bl.a. så här ”eftersom det lämnats olika uppgifter från Baragruppen och styrelsen” Känns inte som en bra början av ett möte som man hoppas ska gå i samförståndets tecken.

Om fullmäktige ska leva upp till styrelsens önskemål måste man rimligtvis vara entydiga huruvida det i framtiden ska galopperas i Bara eller på annan plats i Skåne. En sak som känns försiktigt positiv är att skrivningarna på olika sätt utgår ifrån att det ska anläggas en bana. Är detta rätt uppfattat så är bara det ett gigantiskt framsteg. En inte alltför djärv gissning är att det inte går att få fram någon entydig rekommendation till styrelsen utan en votering. SFK är väldigt tydliga i sin ståndpunkt om Bara, se deras hemsida. Deras uppfattning ligger väldigt nära att Bara är det enda realistiska alternativet som finns om galoppsporten ska finnas kvar i Skåne. Nu talar vi politik och självfallet är skrivningen kraftigt vässad för att nå sitt syfte. Om det blir en votering liknande ”fullfölj Bara” som ett alternativ och ”lägg ner Bara och hitta ny mark” som det andra kan ju var och en spekulera om resultatet och konsekvenserna. Som så ofta i situationer som dessa med två väldigt polariserade alternativ omöjliggörs tyvärr en saklig diskussion. Det minsta lilla som kan uppfattas som kritik upplevs tyvärr också som fientliga angrepp.

Nedan följer ett klipp ifrån bloggen den 10 februari. Jag har under senaste tiden försökt få lite relevant information ifrån berörda. De jag provat med har alla svarat ”jag vet inget” och jag inser nu att man inte blir bemött som tidigare efter det att man startat en blogg!!! Till och med SFK har i sin Information till medlemmarna slagit fast att undertecknad inte har något samröre med vare sig SFK´s styrelse eller fullmäktige. Tack det värmde.

Från blogg februari 2021; Utan vettig mark ingen vettig galoppbana. En annan slutsats, efter att ha läst på GGS hemsida, är att köpet av den privata marken, Håkanssons, inte längre är aktuellt (?). I infon till fullmäktige kan vi läsa att markbehovet för bana och träningsanläggning har minskats ner väsentligt, med 40 ha till 70 ha. Utan att ha någon insyn så känns det som om Baraprojektets ambitionsnivå väsentligt graderats ner. Oavsett om Du har en liten eller stor budget är fundamentet för en bana för framtiden att man har tillgång till ett ändamålsenligt stycke mark. Håller man på att hamna i en situation där marktillgången inte ger förutsättningar för en professionell galoppanläggning. Då har vi ett bestående problem redan innan vi börjat!!!

Kan tänka att även detta stycke har retat upp vissa ordentligt. För min del tycker jag det är en väldigt hovsam förfrågan. På något märkligt sätt kan det ju vara bra att den mark man köper går att använda till det den köpts för. Nu är det nog inte så att man inte vet, men uppenbarligen tycker man inte att undertecknad har med detta att göra. Det kan man möjligen ha förståelse för men det förefaller som de flesta andra inte heller har med saken att göra.

Oavsett hoppas jag att Svensk Galopp ordnar så att vi åtminstone kan avhöra mötet på telefon. Det kan ju gå åt alla håll och lovar att bli något helt utöver det ordinära.

MEDIA OCH OPINIONSBILDNING

Det har berörts tidigare men ett stort problem för galoppsporten är bristen på i stort sett all uppmärksamhet i media. Travsporten har Travronden, Sulkysport, Travnet och flera andra. Bortsett från sport och spel synar man som hökar makten och maktens utövande. När jag startade den här bloggen var det utan en klar uppfattning av vart den skulle ta vägen, något av en Corona sysselsättning. Den totala bristen på all form av granskande journalistik har gjort att bloggen fått en roll som aldrig var avsikten. Jag har ibland funderat på att sluta men eftersom verkligheten i galoppvärlden slår ut dikten med hästlängder har jag valt att hänga i ett tag till. Eftersom makten inom galoppsporten inte är van att bli satt under fokus har jag förstått att undertecknad på flera håll är ”ganska impopulär” för att ta till ett understatement. Man vill helt enkelt göra som man vill utan att bli ifrågasatt.

LÅGVATTEN

Sociala medier har ju under lång tid varit ett eldorado för alla möjliga tankar om galoppsport och inte minst galoppsportens bedrivande. Många har undvikit att dras in i debatterna som tidvis varit intensiva. En sak är påtaglig, Facebook debattörer verkar alltid helt klara med att dom alltid har rätt. Själv har jag helt undvikit att beblanda mig i denna ofta rätt smaklösa soppa. En av mina fans, Marie Lustig, har ju under åratal berättat om min livslånga skadegörelse av svensk galoppsport. Detta har jag inga problem med, så länge Lustig spyr sin galla, vet jag att allt är under kontroll. På tal om Lustig kunde jag inte låta bli att le (!) en smula. För en tid sedan hedrade hon sin läromästare Börje Olsson rikligen och gav exempel på alla hans fina hästar. Lustig måste varit en usel elev i konsten att träna galopphästar, hon lärde sig uppenbarligen ingenting.

Häromdagen fick jag dock se ett inlägg på Facebook som fick mig att reagera. Det var inte innehållet utan den som publicerade det som gjorde mig irriterad. Min omedelbara tanke var – nu räcker det. Susanne Sivrup-Rosenqvist är ordförande i Göteborgs Galoppsällskap och således en av de tyngsta aktörerna inom sporten och borde känna ett stort ansvar för att hålla diskussionen en bit över stallgångs nivå. Bortsett ifrån att hon är professionell galopptränare så är hennes mantra uppenbarligen att skapa en ny gren av galoppsporten. I alla länder med galoppsport strävar och kämpar man för att bli bättre och hitta nya nivåer. I den Göteborgska varianten av galopp är det snarare så att medelmåttighet är ett mål som rikligt bör belönas. För en tid sedan skickade hon ut ett inlägg som hon, och många andra (enligt henne) inom Göteborgs Galoppsällskap ställde sig bakom. Författaren är anonym och trots telefonsamtal och mail har jag inte fått svar vem som skrivit det hela. Så till brevet som SSR skickat ut författat av ”en av oss” och som merparten av Göteborg enligt uppgift ställer sig bakom. Inledningsvis påstås ”att nedmonteringen av svensk galoppsport började då BG anställdes som Sportchef”. Det kan ju var och en ha olika uppfattning om, men jag började 1984 så vi borde knappast finnas kvar nu snart 40 år senare. Sen blir det värre när det påstås att jag, inför Göteborg Galopps öppnande, ska ha sagt att ”från och med nu skrivs det inte ut några löpningar till hästar med handikap under 60. Har ni sådana kan ni lika gärna skaffa en kanin och sitta hemma och klappa den. SG satsar enbart på kvalitetshästar”.

Detta är lögn och förbannad dikt. Jag var Sportchef för JTG och inhyrd av GGS. SGC hade på den tiden inte med det operativa att sköta. Första året reds meeting lördag och söndag med totalt 13 lopp och varje gång hade vi handikap +5, 0 och -5. Verkligheten understryker att lögnen är ett påhitt med förmodligen enda syfte att smutskasta undertecknad. Att vissa finner tillfredsställelse med detta är helt ok för min del. Men när en av sportens tyngsta förtroendevalda ställer sig bakom rena lögner då är det ett bevis på att galoppskeppet håller på att gå på grund. Det irriterar mig att man inte vågar stå för lögnerna utan mörkar med användande av en anonym skribent. ”Brevet” fortsätter med slutsatser som är häpnadsväckande, förbryllande och påståenden som gör läsaren förundrad. Därmed lämnar jag sociala medier för förhoppningsvis en lång tid framöver.

BREDSPORTEN IGEN

I min värld finns det inget motsatsförhållande mellan den som springer motionstävlingar och den som tävlar i Diamond League. Eliten i en sport är kanske promille eller max någon procent av utövarna. Så är det även inom galoppsporten, åtminstone vad gäller hästarna. För att bedriva en sport behövs långt fler än eliten. Detta är naturligt och självklart. Lika naturligt är att strukturera och organisera de olika nivåerna på olika sätt så att effekten för den totala sporten blir maximal. De ekonomiska konsekvenserna är väldigt olika inom olika sporter. Ett exempel. För att ”tjäna stora pengar” i friidrott måste Du tillhöra världseliten”. För att tjäna ganska stora pengar i hockey kan Du vara en spelare i SHL. Lagsport/individuell sport, tävlingsintensitet, publikintäkter, media intäkter, sponsorer osv. gör alla sporter olika. Sammantaget i humansporter är att Du måste högt upp på elittrappan innan pengarna blir betydande. Inom galoppsporten gjorde spelet för ca. 100 år sedan att sporten tog en annan väg. För att kunna spela behövdes lopp och hästar. För att förse systemet med hästar krävdes ekonomiska incitament som inte fanns i annan sport. Sporten utvecklades i en starkt professionell riktning. Detta ledde till att dagens struktur grundades. Även hästar längre ned i systemet belönades, åtminstone så länge deras medverkan behövdes. Utvecklingen var likartad i många länder och antalet hästar i träning uppgick som mest säkert till ett par hundra tusen runt om i världen.

HÄSTFÖRSÖRJNINGSSYSTEMET

Under en 20-årsperiod har galoppsporten i Sverige, Danmark och Norge, liksom travsporten i dessa länder, minskat avsevärt vad avser antalet hästar och antalet aktiva. Inte minst har amatörtränarna inom trav- respektive galoppsporten minskat kraftigt. Orsakerna till nedgången är sannolikt komplex och väldigt sammansatt . Att den dessutom sker samtidigt i samtliga skandinaviska länder och såväl inom trav- som galopp tyder på att det finns orsaker som har med externa samhällsförändringar att göra. Lustig talar om Gillborgeffekten, hon har nog kraftigt överskattat min betydelse.

Låt oss börja med lite fotboll. 500 000 barn spelar knattefotboll, 100 000 bli juniorer, 1000 blir elit i superettan och i allsvenskan. 50 000 spelar i division 2-7. Miljoner blir fans av olika grad. Den ekonomiska effekten berör de 1000 som hamnar i eliten. De som kan gå ytterligare uppåt hamnar i en miljard bransch. Förenklat fungerar alla humansporter på liknande sätt. Ungdomar in och ett litet fåtal når eliten och de kommersiella nivåerna. Speciellt sporter som förlitar sig på individens talang utan dyra hjälpmedel har ju en naturlig fördel. För den tvåbenta delen av galoppsporten finns stora likheter. Ju fler som kommer i kontakt med de olika delarna av galoppsporten ju fler vandrar uppåt i systemet. Många försvinner på vägen men blir förhoppningsvis galoppfan på läktaren eller på spelsidan.

Sen har vi ju det där med hästarna… som gör galoppsporten (och vissa andra sporter, trav, ridsport, motorsport) ganska speciell. Var ska hästarna komma ifrån och vem ska betala kalaset??? Att föda upp fullblodshästar någorlunda kommersiellt kostar stora pengar. 150 000 för en rimlig åring är säkert ett minimipris om uppfödaren ekonomiskt skall gå runt. Vissa klarar det säkert billigare men ofta kostar det väldigt mycket mer. Självfallet måste sporten arrangeras så att hästägare finner det attraktivt att köpa unga hästar. Risktagandet är stort och högsta vinsten är en dröm. För de flesta blir drömmen ouppfylld och det gäller att köpa en ny. De flesta hästar är inte så snabba och försvinner ut i galoppsystemet för småpengar om man jämför med vad de kostat sin ägare. OM vi inte har en unghästsport som är attraktiv så kommer inte bara elitsporten försvinna, det kommer inte några andrahandshästar till andrahandsmarknaden. Denna marknad kommer aldrig efterfråga åringar för 100 000 tals kronor. Även hästar som importeras utifrån har ju gått igenom ett system som är likartat med vårt. Om fotbollen som är en human sport byggs nedifrån och upp byggs galoppsporten från två håll. Men den helt avgörande är den som kommer uppifrån och ned, den med hästarna! Människorna kommer ofta den traditionella vägen medan nästan alla hästar kommer ifrån den professionella sporten ut till alla de andra nivåerna. De två delarna balanserar varandra. Väldigt, väldigt förenklat så ansvarar en del för att hästar kommer in i systemet och att vi har högklassig sport att titta på. Den andra delen ansvarar för att vi kan arrangera tillräckligt med löpningar och är med att skapa en större sport. Båda behövs och kan arrangeras på olika sätt. Många aktiva kan ju samtidigt tillhöra båda delarna. Där kommer fördelningsfrågorna in… En sak är uppenbar. Unghästägarna sponsrar resten av systemet med miljoner när många dyra åringar blir treåringar för 25 000 kr!

Tio års utveckling

På SG hemsidan finns en hel del uppgifter. Har tittat på tränarstatistik men kommer inte längre bak än till 2009. Jag har jämfört svenska licensierade tränare och löpningar i Sverige. Här kommer ett antal funderingar efter att ha studerat materialet. Skulle vara intressant om man kunde titta ytterligare 10 år tillbaka.

En stor förändring är att antalet svenska amatörtränare som startat häst i Sverige minskat från 159 (2009) till 106 (2020). En avsevärd nedgång. Antalet proffs är ganska stabilt, en nedgång med 3 från 51 till 48. Tittar man lite närmre ser man att ganska många amatörer 2009 gått vidare till proffs ledet 2020.

Oavsett vilket år man tittar på se man ungefär samma mönster. 50% av amatörerna, ganska lika 2009 och 2020, har hästar som sprang in mindre än 20 000 kr totalt. 75 % har hästar som springer in 100 000 kr eller mindre.

20% av proffsen har hästar som på ett år springer in mindre än 100 000 kr. 50% når inte upp till 500 000. Antalet proffs som når 1 miljon är 13 st 2009 och 14 st 2020

• Antalet tränare som driver professionella stall med anställd personal och 20+ hästar i träning uppgår till max ca 20 st ? Det är enkelt att följa träningslistorna på SG hemsidan.
• Övriga proffs driver i regel ”blandverksamhet” av olika slag. Stor andel äger flera hästar själv. Många av de med proffs licens är inte professionella i en mer traditionell roll. Många har även andra sysselsättningar.
• Den professionella sporten är starkt underfinansierad. Detta kan jag inte vidimera med siffror men det är ett, tyvärr, uppenbart faktum. För få tränare kan inte fakturera alla hästar i stallet, äger flera själv, och träningsavgifterna är med stor säkerhet oftast för låga. Alla hästägare som, hos en proffstränare, betalar, gissningsvis, under 15 000 per månad ”betalar för litet”. Svart jobb, tar inte ut vettig lön, bytesekonomi, bor i stallet, privat skuldsättning, osv. Utbudet av tränartjänster är väldigt mycket högre än efterfrågan på desamma och således pressas prissättningen kraftigt nedåt. Det är sannolikt ett väldigt litet antal tränare som inte påverkas av denna skillnad i utbud och efterfrågan. Är man krass kan man konstatera att utan denna typ av ekonomi skulle antalet hästar i träning ytterligare sjunka dramatiskt. För många tränar andras hästar utan att ta rimligt betalt och många håller hästar i träning för att priset är överkomligt. Kittet är kärlek till hästar och drömmar om framtiden. Den här typen av marknader var ju vanliga inom många branscher bakåt i tiden. Galoppsporten är nog en av de få som fortfarande finns kvar. Travsporten satt tidigare i samma båt men min känsla är att hela träningsdelen av travsporten professionaliserats senaste tio åren.
• Antalet hästägare har sannolikt minskat betydligt på 20 år. När jag var Sportchef på Täby sent 90-tal fanns följande tränare i närområdet (ursäkta om någon glöms bort). Kahn, Gustafsson, Nilsson, Nordling, Török, Drews, Malmborg, McLaren, Neuman, Stenström, Wuscha, Meisel, Huber, Doria, Lundgren, Killick, Rudert, Lokrantz. En imponerande samling yrkespersoner. Samtliga hade en mer eller mindre stabil hästägarbas. Detta exempel är inte för att förringa dagens tränare men mycket var annorlunda för 20 år sedan. Är SG medvetna om vilken kräftgång den professionella sporten gjort under 20 år.
• Amatörtappet under 10 år är betydande. En orsak är fml. uteblivna resultat. En sak som för mig varit uppenbar under senaste 20 åren är följande. I slutet av 90-talet och början av 2000-talet tillkom många nya amatörtränare som ofta dessutom hade flera hästar i sin träning. Nästan alla de nya amatörtränarna kom från ridsporten och var ”bländade” av en sport där hästarna var jättebilliga att köpa och prispengarna jättehöga. Jag tog fram och läste en Galoppinfo från tidigt 2000- tal. Intressant. Självfallet är detta min egen slutsats men verkligheten, att tjäna pengar billigt på hästar, var inte lika enkelt som många drömde om.
• För de flesta Amatörtränare kan galopphästar knappast vara en ekonomisk fråga, intäkterna är alltför blygsamma.
• Det finns sannolikt en gräns för antalet amatörtränare som tycker det är intressant att fortsätta. Ganska många försvinner varje år, inte minst för att resultaten uteblir. Ett antal nya tillkommer medan de som är framgångsrika är regelmässigt ett litet antal. Vad gäller proffstränare verkar det snarare som att om man en gång har gått in i rollen är det svårt att lämna. Livsstil snarare än yrkeskarriär. Om vi antar 50 proffstränare så snittar vi 10 hästar per tränare. När vi vet att en del har 30+ hästar inser vi att många har ett problem.

Att radikalt förbättra ekonomin i sporten för en majoritet av de aktiva genom prissummehöjningar är en omöjlighet. Det skulle kräva helt orealistiska nivålyft.

Enda rimliga chansen att förbättra ekonomin, åtminstone för de professionella, är att höja sportens attraktivitetsnivå avsevärt. Att tränarna kan fakturera hästägare för alla hästar i träning och det till relevanta nivåer är helt avgörande för en hälsosam utveckling.

En prissummeökning på säg 20% är väldigt stor. Om man, allt annat lika, tittar vad detta innebär för det stora flertalet kan man konstatera att det självfallet skulle vara positivt men långt ifrån systemskiftande. Den som tidigare nådde 600 000 skulle nå 720 000. Tränarprovisionen ökar med 12 000 kr, en knapp månads träningsavgift. Vill man skapa en större galoppsport för amatörer ser jag ingen annan rimlig väg än att differentiera sporten avsevärt. Har i tidigare blogg presenterat detta. I nuvarande modell där proffs och amatörer finns i samma struktur kommer det aldrig finnas något utrymme för en större och bredare amatörsport. Ska ”ren” amatörsport växa måste det struktureras på ett helt annat sätt. Så är det i alla andra sporter och så måste det vara inom galoppsporten. Inom en sådan struktur kan ponnygalopp, ridhästgalopp och många andra frodas. Ett problem initialt är självfallet bristen på hästar i Sveriges, Danmarks och Norges ”professionella system”. I nuläget kan i princip vilken häst som helst hitta ett lämpligt lopp. Detta hindrar inte att vi måste planera för framtiden. Galoppsporten måste marknadsanpassas till sina olika kundsegment för att uttrycka det elegantare.

FÖR ATT ALLA SKA KUNNA VARA MED MÅSTE NIVÅERNA FÖR ATT TÄVLA DIFFERENTIERAS PÅ ETT NYTT SÄTT.

Många från Amatörleden känner en stark aversion när man läser om mina förslag om differentiering. För dom framgångsrikaste skulle det inte bli någon förändring. Amatörtränade hästar får startas i hela det professionella systemet. Däremot får proffshästar inte starta i amatörsystemet. Detta är ju tanken att skapa tävlingar där alla kan vara med och tävla mot likvärdiga och kanske t.o.m. någon gång vinna.

Att hästar som kan köpas för 10 000 kr kan springa om 40 000 låter ju väldigt bra. Detta är ju sanningen om våra enklare hästar. Dom går nästan inte att sälja men tävlar om ganska stora pengar. En travare av denna klass går breddlopp med oftast halva prissumman och andra hästar som tävlar i tex. hoppning gör detta utan nästan prispengar överhuvudtaget. En sport måste rimligtvis vara definierad på ett visst sätt. Om dom som vill försörja sig i densamma inte klarar av detta under nuvarande förutsättningar, ska då förutsättningarna ändras. Absolut inte är min definitiva uppfattning. Klassiska löpningar, Black Type löpningar, Profillöpningar, unghästlöpningar ska prioriteras med riktigt attraktiva prispengar enl. den modell vi haft i många år och som finns i i stort hela världen. Den dag Svensk Galopp ändrar detta faktum då finns ingen galoppsport kvar varken värd namnet eller realiteten.

Det finns inget som förbjuder tränare, amatörer eller proffs, att bli större, bättre och skaffa en annan nivå av hästar.

Galoppsporten bli bättre om konkurrensen blir tuffare och mer utmanande.

Innan bloggen lämnar för den här gången ska vi göra en rättelse. Efter förra bloggen kontaktade Jan Ohlsson mig om ett citat som handlade om prispengarnas storlek kopplat till antalet banor. Jag hade förlitat mig till andrahandsuppgifter som enligt Jan feltolkats eller misstolkats innan de förts vidare till undertecknad. Beklagar det inträffade.

BG