Vi som sitter en bit ut i galoppsfären får väl hoppas på detta. Vad SG ordföranden hade att berätta om i sitt ”nyårstal” kändes väldigt beige, ”vi hoppas kunna informera mer konkret (om en ev. ny bana antar jag) under första kvartalet”. Dessutom var han ”försiktigt” positiv till det kommande galoppåret 2022. Nog om detta. Vi är ju vana vid att vänta så ha förtröstan.

Jag talar självfallet för mig själv, när det känns som svensk galoppsport är i sin största kris, i alla fall i modern tid. Vet SG vad som är på väg att hända i Skåne? Att styrelse, fullmäktige och alla andra inte ”går man ur huse” för att sätta en ny bana på kartan är för mig obegripligt. Svensk Galopp var ämnat som en organisation som såg till helheter och det gemensammas bästa. Nu känns det som att för många i ledande positioner inte bryr sig över hövan och i sinom tid lämnar galoppsporten ganska likgiltiga om det blev någon ny skånebana eller inte. En stilla bedjan till högre makter – Ge oss ledare som klättrar upp på berget, knyter armen och utropar full fart framåt!

Anders Lilius är säkert en utmärkt person, har aldrig träffat honom, men nu gäller det att hoppas att han gör det oväntade och slår oss alla med häpnad. Att hoppas för mycket, eller?

Det finns inga pengar

Har ni hört det förut? Vi har ju enormt mycket pengar! Frågan är bara hur vi använder våra resurser. För något så oerhört viktigt som för en ny bana är det ju glasklart att man omedelbart kan skapa utrymme inom befintliga resurser punkt slut. Jag låter bli just nu, men en 20-30 miljoner i insparandepotential i nuvarande kostnader borde vara en rimligt enkel uppgift. Svensk galoppsports kostnadsbild har säkert skenat under många år. Säkert nyttigt att tänka om ibland. Att utropa ”det finns inga pengar” för att man ser nuvarande kostnadsbild som cementerad måste vara missmanagement på bottennivå.

En tidigare VD gjorde för ett par år sedan en sammanställning av alla leverantörers årsfakturering till SG. De som fick se den sammanställningen fick lätt andnöd.

Starkaste orden som räddar oss

Något som jag aldrig hört i ”ny bana” debatten är de sannolikt starkaste argumentet av dem alla. I avtalet mellan staten å ena sidan och travet/galoppen å andra sidan står det ordagrant så här i paragraf 4. ”Förbunden har att verka för att trav- och galoppsporten inom landet ska kunna bedrivas på ett sådant sätt att de långsiktiga förutsättningarna för sportens utveckling- och geografiska spridning tryggas. Därvid ska galoppsporten och de mindre travbanornas särskilda behov beaktas.”

Tror inte SG vill bryta avtalet med staten så det är nog bara att se till att en ny bana blir verklighet. Tränare, Fältrittklubben med flera bör nog förbereda sig på att agera om så inte blir fallet.

Det blir en ny bana!

Var finns opinionen och debatten

Bortsett från Facebook där debatten, och känslorna, ibland blir intensiva förekommer numera ingen som helst diskussion eller debatt i galoppsverige. Bortsett från denna blogg, som ju innehåller många synpunkter, vet jag inte någon plats där det diskuteras och debatteras. Fortfarande efter flera veckor efter senaste blogginlägget kan upp till 50 personer dagligen vara inne på den här bloggen. Måste tyda på att galoppsverige är svältfödda… Om jag lyckas fixa tekniken kommer jag från och med detta blogginlägg att öppna upp för kommentarer. Om jag kan höja takhöjden så absolut. Alla behöver inte tycka lika!

Tiden rinner iväg

Tittade på antalet hästar som de olika tränarna har i träning per 15 januari. Vet att dessa siffror vid den här tiden på året inte är helt up to date men en antydan om att hälsoläget är bekymmersamt är nog ett understatement.

Chefen för Japan Racing Association

Alla som följer internationell galoppsport vet att Japan på alla områden är i toppklass. Inte minst har man lyckats få miljoner att bli ”galoppfans” och hästar och jockeys behandlas som vilka idrottsstjärnor som helst. En liten känsla av storleken på sporten fick vi för några år sedan när en kvinnlig japansk jockey red (och vann) turneringen på Bro Park. SG la ut resultaten fortlöpande på Twitter och en kvart efter den japanska jockeyn vunnit på Bro hade 10 000 gillat det hela på Twitter!

Jag klarade inte av att kopiera uttalandet från JRA chefen men han sa på ett ungefär så här. ”I Japan driver vi galoppsport som vilket företag som helst. Det betyder att allt fokus är på våra fans. Jag vet att ni i övriga världen styrs av ägare, uppfödare och andra intressenter. Genom att fokusera på våra fans (framgår att han avser spelare, besökare, följare av alla kategorier) ökar våra intäkter och vi har möjlighet att ge våra intressenter väldigt goda villkor.”

I Sverige finns nog extremt få galoppfans kvar utöver dom som i något avseende själva är involverade som ägare, tränare, hästägare, funktionär eller något annat.

Att den svenska modellen inte fungerar ser vi ju ständigt exempel på. Maktkamp, intriger, beslutsoförmåga, lokalpatriotism osv.

Det finns flera guldkorn i vår historia

Nu något helt annat!!

”När fan blir gammal blir han religiös” är ett gammalt ordspråk. Förhoppningsvis inte fullt så illa men oavsett så har jag läst i lite gammalt galoppmaterial från 20-30 år tillbaka. Kan erkänna att smilbanden kom uppåt mer än en gång. Vilka minnen!!

The Lester Piggott Challenge tisdag 8 juni 1999

Det första jag hittade i min diverse hög var tävlingsprogrammet till Jockeyturneringen 1999.

Det som initialt blev intressant var när jag efter en första bläddring hittade Täby Galopp AB’s styrelse för samma år.

Gerhard Bley ordf. Christer Norin v.ordf. Claes Björling, Torsten Carlsson, Richard Flodquist, Gert Lindberg, Lena Linn, Ewy Nordling, Henrik Westman, Håkan Gladh adj. VD var Bill Fransson. En synnerligen kvalificerad samling som ledde huvudstadens galoppbana på den tiden.

Många känner till de av Bezäta arrangerade smått legendariska jockeyturneringarna som reds ca. 20 år tidigare. Den allra första är ju fortfarande unik med bilköer halva motorvägen in till Stockholm. Att göra en nystart var en idé som undertecknad och Gerhard Bley kokade ihop. Vi visste att det skulle vara väldigt svårt att få ihop ett kvalitativt startfält, inte minst med en väldigt begränsad budget. Att få deltagare från USA kändes viktigt och drömmen var Laffit Pincay Jr som vid denna tiden kämpade för att passera Willie Shoemaker som världens segerrikaste jockey. Flera bidrog till ett fantastiskt jobb, Richard Penney från IRB och Bezäta var två viktiga kuggar. Anna Fischer, Sten Bugge och Yvonne Almquist var andra som liksom jag verkligen brann för sporten och satte tänderna i alla utmaningar. Något som också var väldigt påtagligt var att vi jobbade för ”vår” bana. Vi jobbade så klart inte mot någon annan men drivkraften att lyckas, bli framgångsrika för det vi ansvarade för var väldigt, väldigt stark. Utan självförhävelse kan man idag konstatera att åren 1995 till 2000 var extremt framgångsrika för Täby Galopp.

Åter till 1999!! Det hela gick sensationellt bra och följande jockeys blev klara;

Pat Eddery – Gary Stevens – Laffitt Pincay Jr – Olivier Peslier – Kieren Fallon – Corey Nakatani – Kent Desormeaux – Fredrik Johansson – Gunnar Nordling – Mark Larsen. Kim Andersen skulle deltagit men blev skadad och ersattes av Mark. Corey blev också skadad och ersattes av Cash Asmussen.

Vilket gäng och till och med Lester var imponerad. ”You have got some good riders…”

10 sponsorer (Travronden, 40 Gruppen, Pegasus, Roséns Trädgård, Skandia Försäkringskonsult, KLM, Spendrups, Scandic Hotels, Dubais Turistråd, Bransch Media) lyckades vi vaska fram som betalade 50 000 kr vardera. Bl.a. ingick att man fick ”sin” jockey som red i företagets dress i de fyra turneringslöpningarna. Dessutom fick varje sponsor bjuda in gäster till sitt eget tält (samordnades med den stora IBM dagen veckan innan). Mikael Almén gjorde en fantastisk film från dagen som jag har på VHS kopia. Får nog titta och minnas.

Det kanske mest speciella ögonblicket var nog när Laffit kommer flygande sista biten och vinner på Majestic Sacc för Alex och Eva McLaren. Perfekt regi på en magisk kväll som avslutades på Café Opera. Under åren som följde träffade jag både Lester och ryttarna som red. Dom frågade alltid om det skulle bli en en ny turnering. Bill Fransson och jag slutade ett halvår senare (flyttade jag till Jägersro) och intresset för jockeyturneringar avtog sannolikt. En dag att minnas. På tal om jockeys så var det en otroligt hög kvalitet på Skandinaviska gardet vid den här tiden. In random order som det heter, Fredrik Johansson, Kim Andersen, Mark Larsen, Janos Tandari, Gunnar Nordling, Fernando Diaz, Susanne Berneklint, Ole Larsen, Nicholas Cordrey, Manuel Santos, Yvonne Durant, PA Gråberg, Joakim Brandt, Jacob Johansen, Serge Vache. Några säkert glömda men vilket gäng.

I programmet till dagen fanns både tips, tränarintervjuer och träningstider. Dessutom resultat från veckan innan. Dessutom kom Skandinavisk Galopp tidningen varje vecka(?). På restaurang Belmont Park kunde man äta en trerätters meny för 295 kr. Från IBM Stockholms Stora dagen kan man från resultaten läsa att omsättningen var 6 300 000 kr. I Dianalöpning som var Komb Special loppet spelades det för 592 000 kr, inte så illa!

Sammantaget känns det som om galoppsporten, inte minst i Stockholms området, var på gång vid den här tiden. Från filmen noterade jag att Kieren Fallon blev intervjuad och uttalade bl.a. ”I could not believe it when I came here”. Syftandes på Täby Galoppbana som vid den här tiden hade rustats upp på alla fronter och skötes minutiöst för att stå ut som en riktig pärla. KB Wirenstål som var banmästare och Håkan Gladh, Brendan Dillane, Bent Larsen och Charlie Antonssen var några i ett järngäng som aldrig gick hem förrän det var klart!

Tittade på vad prissummorna var i de olika löpningarna för 23 år sedan. Tittade på Konsumentprisindex och ökningen från 1999 och 2022 rör sig om en 30-40 %. Att ha häst i träning har säkert fördubblats vilket understryker att ”det var något bättre förr”…..

Handicap 50 30 000

Handicap 55 32 000

Handicap Guld 70 000

Maiden 2 år 46 000

Stock. Stora 600 000

Vårsprint 500 000

Nog om 1999 men ska erkänna att det var kul att återuppliva gamla minnen.

Lite kort om

Dubai Festival startade förra veckan med skandinaviska insatser på en nivå som man kanske bara vågade drömma om. I andra sammanhang har alla inblandade blivit välförtjänt gratulerade. Följde tävlingarna på Dubai Racing Channels kanal där det finns ett par väldigt pålästa experter. En sak som enligt dom var ganska entydig är att nästan alla gräslopp på Meydan vinns bakifrån. Något att tänka på, att inga segercheckar skrivs ut 200 kvar. Speciellt för våra skandinaviska ryttare gäller det att rida på ett annat sätt än på hemmabanorna. Om det gäller att avvakta på gräset gäller det det motsatta på dirttrack. Här är det nästan omöjligt att komma bakifrån. Någon längd bakom täten kan gå an men annars blir det omöjligt. Sprutet på deras dirttrack förefaller kraftigt och även den modigaste häst verkar tappa intresset.

De skandinaviska talen har ofta ifrågasatts som för höga. Vore kul om dessa kan bedömas valida även av utländska bedömare. Svensk avel hade en gång ett antal starka familjer som ständigt producerade topphästar. Känns som i stort sätt alla har ”försvunnit”. Vore kul om långsiktighet och konsekvens kan premieras. Familjen Sigfridsson är på god väg med By the Book. Vore trist om svensk avel bara blev import av dräktiga ston där stona snabbt försvinner i periferin. Vi nördar gillar en intressant historia! Kul också att Juniper Tree och Appel Au Maitre har stora framgångar. Swipe och Eisin Dunkirk har ju också representanter på plats så mycket spännande hästar i Dubai på fredagarna framöver.

Något man känner igen från andra sporter är att ”granngnabb” förbytts till något annat när fokus lämnar närområdet. När danska, norska och svenska hästar åker till Dubai är dom plötsligt med i det skandinaviska laget. Absolut positivt och mer skandinaviskt även på hemmaplan tack.

När man läser och känner entusiasmen som växer över våra hästar och aktiva som kastar sig ut i en stor galoppvärld blir man glad och inspirerad. Tänkte då på ”mörkergänget” som tror att det är de sämre hästarna och deras anhöriga som är sportens stöttepelare. De har ju förvisso en uppgift att fylla men för att dra sporten uppåt och framåt är vi helt beroende av de som vill mer, vill högre och längre.

På tal om det ska det bli superintressant att få se Steinar och Hear The Drums i 2000 Guineas Trial på fredag.

Storlöpningsprogrammet väntar vi på liksom så småningom de övriga propositionerna. Ska vi gissa på att det blir ungefär som ifjol? I gamla tider jämförde banorna bland annat andelen av grundbidraget från ATG som gick till prispengar. Travbanorna var för det mesta bättre än galoppbanorna men det vore intressant att se utvecklingen av den andel, av ATG medlen, som används som nettoprispengar. Nu är detta ingen ensam sanning på effektivitet men en indikator på en effektiv administration är det onekligen. Speciellt är förändringar över tiden intressanta att följa. En dansk rapport från Skandinavisk Galoppkonferens ger vid handen att det mesta fortsätter som vanligt….

Träningsförhållanden på Jägersro för 2022 blir inte föremål för några inskränkningar enl. uppgift. Tydligen, av skäl okända, kommer inte markarbeten för nya travanläggningen igång som tidigare aviserat. Lugnt för tillfället men problemen finns där och väntar.

Keenland bytte från all-weather till dirt

För drygt fem år sedan bytte Keenland, även flera andra banor, tillbaka till dirttrack. I sammanhanget får vi skänka en tanke till Joseph King som anlitades för Jägersros ombyggnad till dirt för drygt 20 år sedan. Vid ett besök på Jägersro för kanske 15 år sedan uttalade Mark Johnston det ofta citerade ”Probably the best all weather track in Europe”. I alla dessa år har Jägersrobanan klarat sig helt utan några större renoveringar eller byten av ytlager. Nu är ju ett stort arbete på gång på Bro Park. Vi hoppas att det blir en bra och långsiktigt hållbar dirttrackbana.

I sammanhanget kan jag berätta om när vi en vinter (ca. 2010) försökte hålla tävlingsbanan öppen under vintertid även på Jägersro. Till hjälp av de traditionella medlen saltning och dygnet runt harvning vid frost. Som vanligt var klimatet omväxlande med mellan -10 och +10 och snabba skiftningar. Vi kan konstatera att det inte fungerade och att banan inte tog mer stryk var nog en ren skänk från ovan.

När det var kallt och banan harvades kontinuerligt förflyttade sig ”hela” ytlagret till de inre spåren, främst i kurvorna. Förflyttningarna gjorde att man lätt harvade igenom en bit ut och då fördärvade de olika lagren som byggde upp banan. Att vi skulle kunnat tävla då var inte att tänka på. Vi avslutade provet när vi såg vart det barkade.

Jag var sportchef på Täby 1993-2000 och har många, många minnen från vintergalopp. Jag vet inte om alla som var med då tycker lika, men jag har en uppfattning om vad som skiljer sig mot nuvarande situation.

Kraven för att tävla var väldigt mycket lägre än idag. Banveterinärer, funktionärer, tränare och jockeys var vana vid ganska otrevliga förutsättningar och tröskeln för att ställa in var väsentligt högre än idag. En naturlig utveckling och säkert en klok sådan.

Täbys dirt hade som topplager vad jag tror kallades för fillersand. Och inte bara topplager, det var djupt! Sanden funkade uppenbarligen väl och det tjocka lagret tålde nästan vad som helst av harvning.

Om vi bortser från ekonomiska och sportsliga skäl utan tittar på det helt fysiska tror inte jag att man på en modern dirttrack, med acceptabelt resultat, kan ge sig på en Täbybehandling modell 90-tal. Sen finns det massor av andra skäl till att man inte ska tävla på vintern i vårt klimat.

Här ett instick om Keenelands dirttrackbana

Dirt is Back at Keeneland’s Track

Keeneland, a Thoroughbred horse racing facility and auction company located in Lexington, KY, opened its new dirt racing surface for training on August 28, 2014. The extensive renovation project, which began May 19, 2014, with the removal of 16,000 tons of Polytrack surface, followed a yearlong planning and research period. In contrast, construction was required to be completed in three months, starting after the Kentucky Derby and ending before the training period leading up to the fall meet in October.

GRW served as the project engineer for the track renovation project and was involved in all aspects of the work including selection of track material, design of the test plot, engineering of the track section, and development of the unique drainage system. 

The dirt surface is composed of a mixture of sand, silt, and clay carefully selected for properties to include durability, firmness, and ability to retain sufficient moisture for the best racing surface possible. The track will be maintained with state-of-the-art equipment using GPS technology to maintain a consistent track surface.

Almost 2,000 truckloads of material were delivered to build the track including 26,000 tons of Class I sand to build the new track section and 19,000 tons of the final dirt surface.

Drainage on a dirt surface is critical and required a complete reconfiguration of the track section. Some details are described below and shown in the image above (larger view).

• The straights on the Polytrack were constructed level due to the vertical drainage system. A 2% cross-slope had to be reintroduced in the track to allow for surface drainage on the new surface.
• Rather than completely reconstructing the outside rail, a crown or high point has been introduced in the track using Class I sand to provide a 2% slope to the inside rail from 55 feet out with the remaining 20 feet draining to the outside rail. This approach took advantage of the subdrains under the track to drain water from the outside rail back to the inside rail, where a storm sewer system had been installed for the Polytrack.
• The inside rail is drained with a unique system using plastic drain cells filled with pea gravel and a porous pavement shoulder made from recycled tires which takes water off the track into the subdrains. This system helps to mitigate the loss of surface material that occurs on most dirt tracks.

According to Keeneland news reports, the previously installed Polytrack surface had “proved safe but the year-long planning and research showed that proper maintenance of the surface is just as important as the selection of materials from a safety and consistency perspective.” Further, Keeneland noted, “Owners and trainers, especially those who compete at the highest levels of the sport, overwhelmingly prefer dirt tracks. In keeping with our mission and the quality that is expected of Keeneland, we have to be more competitive in attracting the top horses and Triple Crown and Breeders’ Cup contenders and in hosting major racing events.” Triple Crown races and the Breeder’s Cup are run on dirt surfaces. 

GRW has worked for more than 50 years with Keeneland — and other equine industry clients — on a wide range of improvements from the racing track and barns to the new entrance and access road at U.S. 60 and Man-O-War Boulevard. Keeneland’s popular fall and spring race meets attract large crowds of local residents and visitors from around the nation and abroad.

Tack för den här gången

Att skriva blogginlägg gick lätt som en plätt när jag började för knappt ett år sedan. Inte minst känns det tråkigt att behöva fokusera på negativa inslag. Hoppas det händer lite positiva saker framåt våren! Sen är det i och för sig naturligt att en blogg av den här kategorin gärna synar etablissemanget. Jag vill absolut inte påskina att jag är journalist, men nog känns det viktigt att makten synas. Den skulle nog behöva synas ännu mer.

Snart är det vår och hästarna börjar tävla. Härliga tider

BG